Lugn dag

Har inget speciellt att rapportera faktiskt. Husse sitter och skriver på boken och jag övervakar det hela från min plats på skrivbordet. Det mest spännande som hände idag var när husse startade tvättmaskinen.

Så var det något husse ville fråga också, men nu har han totalt glömt bort vad det var.

Nu kom han på det. Han undrar om någon känner till något program där man kan rita katter och lite annat. Vi tänkte göra enkla teckningar som illustrerar vissa händelser i boken. Vi funderade först på att använda bilderna som vi redan har. Men husse tror inte de blir lika talande som en tecknad bild skulle vara. Ett bra exempel är ju Berts Dagbok.

Det här var en av anledningarna till att husse aldrig skrev klart några böcker. *suckar*

Sippos memoarer – Kapitel 5 (2001)

Att förlora en vän

Det var tidigt på morgonen som husse plockade in oss båda i buren och körde oss till Veterinären.
Väl framme så var det många människor som pratade med husse och försökte säga snälla ord. Men han lyssnade inte utan höll bara Elvis i famnen hela tiden. Efter ett litet tag så fick vi komma in i ett litet rum. Där fick han lägga sig ner på en stor säng och vila.
— Jag ska sova nu Sippo. Lova mig att du alltid kommer att vakta husse.
— Visst, svarar jag. — Men vi ses väl senare va?
— Det kommer vi, men det tar ett tag.

Då kom det in en tjej och stack en nål i Elvis ena tass, men han sa inte ens aj.
Efter någon minut ser jag hur han blir tröttare och tröttare. Precis innan han
somnar, så sträcker han sin tass mot mig i buren. Jag stoppar ut tassen genom
gallret och försöker röra vid honom, men jag når inte.
Då flyttar husse transporten lite närmare så att jag kan komma åt. I samma ögonblick som våra tassar rör varandra så förstår jag. Elvis kommer inte att följa med oss hem. Plötsligt så kommer någon och lyfter upp transporten och börjar bära mig ut ifrån rummet.
— NEJ !! Skriker jag för full hals. — Elvis, jag vill vara hos dig.
Han ser på mig med trötta ögon och ler åt mig. — Jag kommer alltid finnas hos dig Sippo. Men nu är det du som får vaka över husse. Lova det.
— Jag lovar Elvis, förlåt för allt dumt jag gjort dig.
— Finns inget att förlåta, du har alltid varit en god vän. Vi ses i regnbågslandet.

Sedan sluter han ögonen och plötsligt finns det inget mer att säga.
En god vän finns inte mer, och jag känner en förtvivlan jag aldrig känt förut.
En veterinär tar ett par blodprov på mig. Jag vill vara lika tapper som Elvis och inte gråta. Men det gjorde så ont när dom stack mig, att jag skrek i högan sky i protest.
På vägen hem jamade jag i djupaste förtvivlan efter Elvis, men jag fick inget svar.

Väl hemma så sprang jag rakt in i vardagsrummet för att busa med Elvis. Men då slog det mig att han inte finns längre. Ensam och övergiven sätter jag mig mitt på golvet och jamar så högt jag kan.
— MJAU !! Elvis, kom tillbaka till mig. Jag saknar dig, snyftar jag fram.
— Han finns inte längre, hör jag en röst bakom mig. Det är husse som har satt sig i soffan och nu bara stirrar rakt fram. Men jag vill inte lyssna, han måste finnas någonstans. Han lovade att inte lämna mig ju.

Till slut så inser jag att han inte kommer tillbaka mer. Förvirrad kryper jag upp i knät på husse och kurar ihop mig till en liten boll. Livet känns inte värt att leva mer.
Då känner jag något som droppar ner i huvudet på mig. När jag tittar upp så ser jag att det är husse som sitter och snyftar. Jag kryper upp för bröstet och sätter mig på hans axel och tvättar hans kinder.
— Gråt inte husse, jamar jag tyst. Elvis sa att han skulle vänta på oss
i regnbågslandet.
Utan att svara stryker han mig över pälsen och tittar på mig. Då inser jag att husse sörjer lika mycket som jag gör. Men tillsammans ska vi klara av det här. Jag lovade ju Elvis att se efter husse och det ska jag också göra.

Raskt hoppar jag ner på golvet och letar upp en tygmus som jag kastar till husse.
— Här husse, vi leker lite. Jamar jag åt honom.
— Han finns inte längre Sippo.
Förvirrat tittar jag på honom. Jag vet ju med att han inte finns längre, men nu
måste vi rycka upp oss. Men trots mina försök att få husse till att sluta stirra rakt framför sig, så händer inget. Det blir kväll och vi sätter oss vid TV:n igen.Men det känns inte likadant utan Elvis.

Runt midnatt så går husse upp och lägger sig utan att säga ett enda ord. Jag följer efter, det finns ju ingen att leka med längre. När husse bäddat ner sig i soffan och dragit täcket över sig, så kryper jag sakta upp och lägger mig vid hans huvud. Min tass lägger jag i hans hand och vi tittar länge på varandra.
— God natt Sippo, säger han och släcker.
— God natt husse, svarar jag och lägger mitt huvud mot hans kind.
Kanske känns saker och ting annorlunda imorgon.

Att gå vidare

Med ett ryck vaknade jag upp i soffan och såg mig omkring. Husse hade på något vis gått upp utan att väcka mig. Jag måste varit tröttare än jag trott. På pigga tassar skuttar jag ner för trappan till nedervåningen, där jag genast ropar på Elvis.
Sedan kommer jag på vad som hände igår, och jag lägger mig ner igen.
Husse springer omkring med en telefon i handen hela tiden och ser väldigt
stressad ut. Av det jag hör av samtalen så letar han visst efter en ny kisse till mig. Jag känner mig lite skamsen när tanken faller mig in hur kul det skulle kunna vara med en ny vän. Men då känner jag som om någon stryker mig över pälsen, när jag vänder mig om finns ingen där. Jag reser ragg och gör mig så stor jag bara kan. Vem vågar peta på mig sådär? En varm våg sköljer över mig, och för ett litet ögonblick så tycker jag mig se Elvis bakom en gardin. Men när jag väl sprungit fram för att titta, så är han borta. En röst inom mig ber mig gå vidare och vaka över min husse.

Klumpen i magen har nästan försvunnit och det känns som om en stor sten har tagits bort från min svans. Kanske är det Elvis som ber mig gå vidare med mitt lilla liv och få saker och ting att funka som dom ska igen. Mumlet från köket där husse sitter och pratar har övergått till en regelrätt sjöslag. Det är tydligen någon som kallade husse för något som han inte gillade. Men husse är inte den som ger upp, han gav igen med sådana hemska ord som jag aldrig någonsin kommer att nämna.

Det tog ett par dagar sedan försvann husse i flera timmar. Han klappade mig på huvudet och lovade att han skulle komma tillbaks med en katt kompis till mig.
Efter dom åkt gick jag och satte mig i vardagsrummet och jamade en liten bön.
— Snälla ni i regnbågslandet, ta hand om min vän Elvis och vaka över honom noga. Jag ska visst få en ny katt kompis nu, om ni tycker det är en dum idé så ge mig ett tecken. Det enda som hände var att solen träffade mig mitt i ögat. Jag antog att Elvis inte hade något emot att jag träffade en ny vän.

En ny vän

Vaknade gjorde jag flera timmar senare, då husse kom infarandes som en orkan med katt transporten i högsta hugg.
— Sippo, skynda dig hit och titta. Ropar han.
Trött vinglar jag ut i hallen, där får jag se den underbaraste varelse jag någonsin sett. Det var en liten katt fröken som var bara någon månad gammal. Hon såg så liten och ynklig ut där hon satt i buren. Skräckslagen var hon också, inte ett
jamande hördes. När husse öppnade gallret så vågade hon sig inte ut. Försiktigt smyger jag fram för att presentera mig. Men husse som är lika smidig som en
buffel, lyfter bort hela taket på buren för att kunna se ordentligt. Nu blev det fart på flickstackaren. Det var bara ett grått streck man såg försvinna in i tvättstugan, sedan hördes det buller och bång för att sedan ersättas med ett ynkligt jamande.

Sakta tittar vi alla in i tvättstugan. Där inne sitter hon längst in i en städskrubb och ylar i högan sky. Husse går fram och lyfter upp henne.
— Kom här lilla gubben, säger han och klappar henne.
— Hm, ursäkta mig husse. Men det där är faktiskt en tjej, protesterar jag.
— Blubbi blubbe blubboooo, fortsätter han och påminner om en sjuk groda.
Nu ger jag upp och går och lägger mig i hallen. Stackars husse, kan inte vara enkelt att leva med så få hjärnceller. Tror det är dags att infria mitt löfte till Elvis, om att sköta om husse. Det verkar som om han behöver det.

Husse tycker nu att det vore en bra idé att åka hem snarast möjligt. Han tycker att den nya kissen ska få lite lugn och ro i vår egen lägenhet. Med vår nya vän och min hjärndöda husse bakom ratten, åker vi hem igen.
Hela vägen försökte jag få henne att inse att vi inte var farliga. Men hon bara skakade och försökte ta sig ur buren. Inte för att jag visste vad som hänt, men någonting hemskt var det i alla fall. Stackars liten.
Vad kunde jag som äldste kisse göra för att underlätta situationen för den lilla
fröken? Jag beslutade mig för att försöka prata med henne lite. Men det var enklare sagt än gjort. Så fort jag närmade mig så började hon spotta och fräsa åt mig så jag blev helt blöt i pälsen.
Åtskilliga gånger försökte jag få henne att förstå att jag inte var farlig, inte husse heller för den delen. Men det var lönlöst.

Vid ett tillfälle försökte husse gå fram och klappa henne, men hon bet nästan av honom handen. Men då blev jag så förbaskad att jag flög på henne och bet tag i svansen så hårt jag bara kunde. Resultatet blev att hon pep i högan sky så att nackpälsen reste sig.
— Sippo !! Släpp honom omedelbart.
— Jamen husse, det är fortfarande en hon, försökte jag förklara medan hans hand närmade mig mitt nackskinn. Sedan befann jag mig i tvättstugan.

Det tog ett par dagar för henne att lugna ner så pass att hon vågade äta. Men det var fortfarande ingen som fick ta i henne. Så fort någon av oss närmade sig, så blev hon stel som en pinne och stirrade skräckslaget åt alla håll. Husse började bli lite ledsen, eftersom han trodde det var fel på honom. För att han inte skulle börja missbruka kattmynta eller liknande, så visade jag min kärlek genom att pinka på hans filt. Jag tror att han blev lite rörd, för jag är säker på att jag såg en liten tår.

Hemma igen

Väl hemma i vår kära lägenhet igen, så började allting om på nytt. Så fort vi kommit innanför dörren så sprang hon iväg och försökte gömma sig. Men den stackaren var så rädd att hon inte såg vart hon sprang, och slog nästan ihjäl sig på kuppen.
Jag såg det som mitt ansvar att försöka hjälpa henne till rätta så som Elvis en gång tidigare hade gjort.
Det skulle snart visa sig vara lättare sagt än gjort.

Under nästan en månad så såg vi henne inte. Jag försökte verkligen hjälpa, men hon bara skrek och pep hela tiden. Ett tag så var jag orolig att det var något som smittade, eftersom jag också hade börjat yla titt som tätt. Husse som nu började bli lite smått hysterisk, ringde en veterinär. Nu visste jag att det var kört, jag hade ju egna erfarenheter av veterinärer.
— Vet… Veterinären, vem är det? Pep hon underifrån sängen.
— Det är en människa som sticker nålar i dig och stjäl ditt blod.
— Va?! Mitt blod, det vill jag ha för mig själv. Varför ska dom ta det?
— Som straff för olydiga katter, svarar jag och visar stolt fram min stuckna tass.
Hon tackade för informationen med att klippa till mig i ögat och sedan springa och gömma sig igen.

Nu brann det verkligen i knutarna. Husse hade bokat tid hos den där veterinären åt oss båda två och jag hade onda aningar om vad som skulle hända. När dagen kom och vi matades in i transporten, så var hon så rädd att hon grät oavbrutet hela vägen in.

Väl framme så skakade hon i hela kroppen och bad för sitt liv. Jag var helt
förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag jamade åt husse att skona hennes liv, men han lyssnade inte. När veterinären tittade in på oss igenom gallret, så gömde hon sig bakom mig.
— Jaha ja, det där var en söt liten fröken som du har skaffat, säger han till husse.
— Eh, vad?
— Den nya katten, det är en väldigt välmående kattfröken.
— Nää, vad är det du säger? Frågar husse och blänger på oss där vi sitter.
— Det syns på färgen. Just den där vackra färgen kan bara honor ha.

Nu trodde jag att husse skulle svimma, han tittade in en extra gång på oss och mumlade något om att det inte kunde vara möjligt.
— Vi kan titta för säkerhetens skull om du vill, säger veterinären och öppnar gallret för att få tag i henne.

Nu befann hon sig i händerna på en bestialisk människa som plågar katter
tänker jag för mig själv. Men istället för att sticka hål på henne så lyfter han på svansen och pekar. — Titta här, detta är minsann ingen kille inte.
Jag var alldeles chockad, lyfter på svansen så där bara, och på en tjej dessutom.

Jag visade mitt förakt med en massa fräsande, sedan slog dom igen gallret i skallen på mig så jag såg ut som ett schackbräde i trynet.

Sedan började veterinären sticka massa nålar i oss för att vaccinera, som han sa.
Så började husse så smått återhämta sig från chocken. Han var nu överbevisad i något som jag försökt tala om för honom i nästan en månad. Med svag röst så
frågade han om hur man skulle kunna förhindra dom att löpa.
Jag fattade inte vad han snackade om, men det började rycka lite i svans tippen.

Husse var nu tvungen att komma på ett nytt namn åt Gibson, eftersom det var så hon döptes när hon kom till familjen. Efter mycket velande fram och tillbaka, så fick hon namnet Gibbe. Jag kunde inte låta bli att flina åt deras fantasilöshet, men Gibbe verkade gilla det och till slut så lät det inte så illa längre.

Det var två väldigt lättade katter som åkte från veterinären. Till och med husse var glad. Att dom sedan pratade om ”märkning” gjorde mig orolig. Men husse försäkrade att det bara var för vårt eget bästa.

Sippos memoarer – Kapitel 4 (2001)

Men nu förstår jag att även husse märker att något inte står rätt till. Han stryker mig över pälsen och vägrar att släppa mig.
Dagen där på så bär det plötsligt iväg med Elvis, det är full fart på honom och vi busar som bara den. Gårdagens samtal har jag glömt bort, och roar mig kungligt med min vän. Mitt i leken kommer husse och plockar upp Elvis och tar honom in i transporten.
— Vi kommer snart tillbaka Sippo, säger han och krafsar mig mellan öronen.
— Okej, jamar jag. Men var inte borta för länge va? Sedan försvinner dom och jag har hela huset för mig själv. Dom är borta i någon timme innan dom kommer hem igen. Det är en väldigt sur Elvis som kommer fram. Han har ett stort bandage runt ena tassen som han stolt visar upp.
— Kolla här va, dom stack hål på mig.
— Stack dom hål?!
— Jajemen, dom stack en jättelång nål och tog massor med blod från mig.
— Gjorde det inte ont, frågar jag lite smått orolig.
— Nä, man är väll en riktig tuffing-katt.

Med ny beundran för min vän går jag fram och dunkar tassen i sidan på honom.
— Du måste vara den tuffaste katten i stan.
— Kanske det. Åh, jag fick lyx käk också. Husse blev beordrad att ge mig en burk om dagen minst. Den var ganska dyr, det såg jag på husses ansikte.
I samma ögonblick ropar husse ifrån köket. Elvis mat är serverad. Intresserad som jag är smyger jag fram och försöker ta mig en smakbit, men hinner inte ens säga svans innan husse lyft bort mig och jag finner mig i vardagsrummet med en näve godis framför mig. Man kan tydligt höra Elvis smaska ifrån köket och till slut så kommer han in till mig och rapar ljudligt.
— Det var gott, hickar han.
— Lyckans dig, svarar jag och känner mig lite utanför.
— Det finns lite kvar till dig om du vill smaka. Husse sa att det var okej. Snabbt springer jag ut i köket och kastar mig över matskålen.

Trädkramarna

En kväll när Elvis och jag låg och njöt av eftermiddags solen i gräset, så kom husse ut och busade lite med oss. Han tog våra koppel och lät oss skutta runt bland träd och buskar. Då såg jag plötsligt min chans. Utan att försöka ta av mig kopplet, sprintar jag så fort benen bär, rakt upp i en stor björk.

Husse som har samma reaktionsförmåga som en flodhäst, fattade inte först vad som hände. När han väl kom vad som hänt så var det försent, jag satt högt upp i trädet och räckte ut tungan åt honom. — Elvis, stick upp och hämta honom, säger husse och viftar med kopplet.
— Eh, jaha ja. Tack så mycket, svarar Elvis blänger på mig som sitter där uppe. Han tar ett djupt andetag och sedan kom han upp farandes för trädstammen så snabbt att jag nästan trillade ner av förvåning.

Men jag hade ingen lust att bli fångad, så jag klättrade upp lite till. Till slut sitter vi båda två jättehögt upp och hade en jättefin utsikt. Problemet var bara att vi snott in våra koppel i trädet, att vi inte kunde röra oss. Husse som stod nedanför och tittade på oss, släppte kopplen och började springa runt i cirklar.
— Stege, vi behöver en stege här ute, ropar han.
— Vad händer där ute, svara hans pappa och tittar ut genom ett fönster.
När han ser hos i trädet så börjar han skratta.
— Vänta så hämtar jag stegen.

Men innan han hunnit hämta den så börjar husse klättra upp för trädet.
— Nej, gör det inte. Jamar vi ifrån trädet. — Du har inga klor att klättra med.
Men husse lyssnar inte som vanligt, utan fortsätter allt högre upp. Till slut så sitter vi fast alla tre. När hans pappa ser det, så avger han ett lustigt läte.

“Nej husse, gör det inte”	“Uh, vad högt upp vi är”

— Jag ska hämta kameran, säger han och släpper stegen. När han kommer ut igen, har en sådan där sak i handen som blixtrar. Innan vi hunnit rätta till päls och svans, så blir natten till dag och husse grymtar något sedan hör vi en duns. Det är husse som tappat taget om grenen och ramlat ner.
Nu sätter han äntligen upp stegen och börjar sno loss våra koppel.
Tyvärr blev Elvis lite stressad och beslutade sig för att hoppa. Men tack vare kopplet som hände kvar över en gren, blev det istället en långsam hissfärd ner hängandes i sele. Elvis verkade inte tycka så illa om det, och väl nere så jamade han glatt och viftade på svansen.

Själv ville jag ta mig ner för egen maskin, och beslutade mig därför att använda det som husse kallade stege. Tyvärr var husse i vägen så jag beslutade mig för att klättra rakt över honom. Sekunderna efter satt jag med klorna fastnaglade i hans rygg, medan han skrek så det hördes flera mil. Här kan man inte sitta tänker jag, och börjar klättra upp för ryggen på honom. Detta uppskattades inte något vidare och jag känner hur husse håller på att tappa greppet om stegen.

I samma ögonblick som jag hoppar ifrån ryggen mot en stor gren, så tappar han taget och faller i backen med en duns. I samma veva känner jag att jag tappar greppet om grenen. När jag vrider runt huvudet ser jag mitt koppel vara invirat runt husses kropp. Utan att kunna göra något åt det, faller jag tasslöst ner mot marken, men lyckas vrida mig runt och landa på husses mage.
— Tack husse, mumlar jag och börjar gå in i huset.
Det enda svar jag får är husse som håller på att hosta upp njurarna.

Den bistra sanningen

Senare på kvällen så busade vi lite med varandra och vi fick till och med vara ute en extra sväng i skogen. Husse låter oss springa upp och ner i träd och lukta på varje buske som vi hittar. Åh vad många dofter det finns här ute. Detta måste vara himlen. Vi är ute någon timme, sedan börjar Elvis bli trött och vill gå hem. Vi vänder om och börjar sakta ta oss hem igen, då han plötsligt lägger sig ner och vägrar att röra sig. Husse böjer sig bekymrat över honom och stryker hans fina päls. — Kom här lilla gubben, säger han och lyfter upp Elvis i famnen. Hela vägen hem ligger han i husses famn och vill inte annat än att komma hem. När vi väl kommer innanför dörren så går han raka vägen in och lägger sig och sover. Själv äter jag en bit innan jag smyger upp och lägger mig bredvid honom på fällen.

— Hur är det Elvis?
— Jag är bara lite trött, ingen fara.
— Vad sa dom där borta hos den där veterinären?
— Dom sa att jag hade något i magen, det är därför jag äter den där specialmaten. Oroligt känner jag på min egen mage, men då den inte verkar ha något uppror på gång så lägger jag huvudet på Elvis mage och somnar. Flera gånger den natten vaknade Elvis upp och jamade lite förvirrat innan jag lugnat honom. Det blev inte så mycket sova för oss. Förvisso brukar vi inte sova på nätterna, men då busar vi istället. Nu ligger han bara där utan att röra sig.

“Lugn Elvis. Jag är kvar hos dig.”

Morgonen därpå så är allt bra igen och vi busar med varandra så huset skakar. Hela dagen är vi ute på tomten och leker med varandra. Alla som går förbi tittar på oss och säger att vi är så söta små katter. Kvällen tillbringar vi återigen framför TV:n med husse och hans pappa. Dagen därpå så tar husse med sig Elvis till veterinären igen. Den här gången är dom borta i flera timmar. När dom kommer hem orkar knappt Elvis ta sig ur transporten.

Förfärad springer jag fram till honom.
— Elvis, vad har dom gjort?
Med en slö blick tittar han på mig utan att svara, utan går istället och lägger sig på sin plats vid elementet i vardagsrummet.
— Vad har du gjort med Elvis, skriker jag åt husse.
Återigen inget svar. Istället böjer han sig ner och plockar upp mig. Nu får jag den här känslan att något är fel igen.
— Jag kunde inte skydda honom, viskar han i mitt öra. Vadå skydda, vad är det frågan om? Det är mitt jobb att skydda Elvis från fulingar. Utan ett ord släpper han ner mig på golvet igen, och jag springer in till Elvis så fort benen kan bära mig. Jag sätter mig bredvid och stryker honom över pälsen och tvättar honom ordentligt.
— Vad gjorde dom med dig, vad är det för fel? Frågar jag mellan tårarna.
— Inget är fel kompis, jag blir snart bra igen. Jag känner att han ljuger, men säger inget.

Istället försöker jag ge stöd genom att spinna för honom och klia hans huvud med tassen.
Plötsligt vänder han sig mot mig. — Sippo, vet du vad regnbågslandet är?
— Nää, vad är det?
— Det är en plats dit alla katter kommer en dag. Där är vattnet klart och gräset är alltid grönt och solen skiner så klart att man kan se hur långt som helst.
— Wow, dit skulle jag också vilja komma en dag. Det låter jättemysigt. Som skogen vi var i idag ungefär.
— Mycket finare än i skogen. Du kommer också dit en dag. Men inte förrän du är väldigt gammal.
— Nähä. Men hur vet du detta då?

— Husse hade en kisse innan mig. Men den katten var tvungen att lämna husse och resa till regnbågslandet.
— Varför var han tvungen att resa? Tyckte han inte om husse?
— Jo, dom älskade varandra över allt annat, men det finns saker som inte ens
husse kan råda över. Trots att han väldigt gärna vill.
— Vadå för saker?
— Som sjukdomar till exempel. Några kan husse bota, andra kan veterinären bota. Men det finns saker som ingen av dom kan göra något åt. — Elvis, kommer du att åka till regnbågslandet utan mig?
— Ja, men inte för att jag vill lämna dig. Utan för att jag måste. Men jag kommer att vänta på dig där tillsammans med husses andra kisse.

Jag hör ett vrål från köket, det är husse som river ner massa saker på golvet och svär långa vägar. Han kommer sedan in till oss och sätter sig bredvid oss på golvet.
— Nu är det gjort, säger han. Jag hoppas att jag gjort det rätta och att du en dag kan förlåta mig Elvis. Elvis svarar med att slicka husse på handen och krama den med sin tass. Dom ser på varandra ett tag, sedan reser husse sig upp och går iväg.
Den natten så vakade jag över Elvis varenda sekund. Jag ville inte missa en sekund, utan höll mig vaken hela natten.

Sippos memoarer - Kapitel 3 (2001)

Ostbågarna

En dag vaknade vi av att hela huset skakade. Först trodde vi det var en lokal jordbävning, men sedan när vi sansat oss lite så kom vi fram till att det med stor sannolikhet bara var husse som snarkade. Men efter en snabb undersökning så visade det sig att sängen var tom. Vad nu då, har husse smitit iväg utan oss? Jag tittar lite försiktigt på Elvis för att se om han slukat husse. Men tydligen så kan han läsa tankar.
— Gör dig inte dum din klant-katt, jag har inte ätit upp honom.
— Vem har gjort det då, frågar jag.
— Ingen har ätit upp husse, han har nog bara smitit till affären och handlat lite.
— Men vad var det då som lät? Innan han hinner svara så avbryts vi av ytterligare ett muller som får pälsen att resa sig över hela kroppen. Plötsligt kommer husse instormande genom dörren.
— Grannens stereo, hälsar han oss och kastar två stora plastkassar fyllda med leksaker på golvet.
— Nä, Sippo heter jag och det här är Elvis, svarar jag och tittar förebrående på honom. Har han blivit sjuk och glömt bort vad vi heter? Medan husse hänger av sig jackan så passar Elvis och jag på att smyga fram och leta fram våra leksaker
ur kassarna.
— Vad sjutton är det här? Frågar jag och pekar med tassen på en glänsande påse.
— Hm, det ser ut som ostbågar, säger Elvis samtidigt som han trillar rakt ner i kassen som han tittar i.

Ett harklande får oss att titta upp och ser husse stå och stampa med foten
i golvet.
— Skulle ni vilja ha vänligheten att ge tusan i mina matkassar.
Vi skakar nekande på våra huvuden och forsätter att rota i kassarna
— Nähä nä, svarar han och lyfter upp kassen som Elvis har trillat ner i.

Med en förvirrad blick följer han mig med blicken samtidigt som dom försvinner in i köket. För ett litet ögonblick funderar jag på om jag ska springa efter, men den glänsande påsen i kassen verkar så intressant att jag inte kan låta bli att daska till den med tassen. Oj vad det prasslade lustigt om den, måste jag testa igen.

Prasslandet har inte undgått husse som nu smugit sig upp bakom mig.
— Va, vad vill du nu då? Ser du inte att jag är upptagen med den här glansiga
påsen, jamar jag.
— Släpp påsen Sippo, den är inte till dig.

Vadå inte till mig? Har han blivit tossig i knoppen? Ska jag kanske inte få ha
något kul eller? Med framtassarna hugger jag tag i ena änden av påsen, medan husse håller i den andra. Vi drar båda två så det knackar och till slut så händer det.
Påsen spricker med en smäll och det flyger små lustiga gula krokar i hela hallen. Doften av ost sprider sig till min nos och jag känner att jag behöver dregla lite.

Medan husse är upptagen av att få en hjärnblödning, passar jag på att slicka lite försiktigt på en av ostbågarna som landat vid mina tassar. Elvis som på något sätt tagit sig ur sitt plastfängelse, kommer rusandes bakom hörnet med sådan sladd att han sparkar sig själv i skallen med baktassarna.

— Ge mig, ge mig, skriker han och försöker desperat bromsa upp farten.

Med en halv ostbåge hängandes i gapet kände jag mig minst sagt fånig när
2 kilo katt dundrade in mig så att det knakade i kroppen.

Ostbågen råkade jag sätta i halsen av chocken. Hostandes och frustandes viftar jag desperat med tassarna för att göra husse uppmärksam på att jag har en tung katt liggandes på mig. Sin vana trogen klappar han oss på huvudet och skrattar lite.

Till slut lyckas jag dra mig loss underifrån Elvis och sparkar honom i häcken.
— Hur springer du egentligen va? Fräser jag ilsket.
— Ge mig en ostbåge. Gnyr han och himlar med ögonen. — Jag vill också ha en, dom smakar så smaskigt.
Med tassen petar jag över en till honom och hugger själv in på en ny.

Mitt i tuggandet så börjar husse plocka åt sig det han kan. Då hugger jag honom i handen. Ilsket svärandes så försöker han skuffa bort oss från vårt himmelrike. Men vi kämpar emot och försöker placera alla våra klor i golvet. Tyvärr så fäster dom inte så bra på blank yta, men jag lyckades i alla fall lämna ett par rediga klösmärken i golvet. Tyst skrapar husse upp allting från golvet och stoppar ner i en stor skål som han tar ut i köket.
— Resten är ert killar, säger ropar han.

Vadå resten? Det är bara några smulor med damm på kvar. Tillsammans
smyger vi ut i köket och ser skålen stå på diskbänken. Husse tittar lite på oss och försvinner sedan in på toaletten.

— Fort, skynda dig, säger Elvis och knuffar mig mot diskbänken. — Hoppa upp där och ta så mycket du kan.
— Eh, jaha och hur ska jag komma upp dit då, frågar jag.
— Hoppa, vad har du baktassarna till annars? Men kolla svansförningen, annars kan det sluta med att du landar i diskhon.
— Diskhon, vad är det?
— Där lägger husse smutsiga tallrikar och sånt, sedan spolar han vatten över det så det blir rent.

Jaha, tänker jag för mig själv. Det låter ju komplett livsfarligt. Jag gör ett par tappra försök, men det är inte så lätt att göra ett sådant här hopp när man bara är 3 månader.

Till slut tar jag ett djupt andetag och koncentrerar mig så hårt jag kan och tar jag satts för allt jag är värd. Resultatet blev utom all
förväntan, inte bara ramlade jag rakt ner i det som kallades diskon och blev blöt, jag lyckades även riva allt som stod i närheten med buller och bång. Elvis blev så skraj att sprang in väggen när han försökte komma undan. Då ser jag skålen, till bredden fylld med smaskiga ostbågar. Försiktigt ställer jag mig på baktassarna och lägger nos och framtassar över kanten på skålen. Precis när jag ska ta mig en munfull så händer det. Jag tappar fotfästet på den hala ytan och river ner skål och ostbågar på golvet.

Elvis som låg och tryckte under sängen i vardagsrummet kommer springandes för att kolla om jag blev ihjälslagen. Så gjorde även husse. Utan att vi märkt det så har han tagit sig in i köket och tittar på oss. För att verka oskyldig började jag dricka ur diskhon, vattnet smakade nästan bra. Men det enda han gör är att fylla på vår vattenskål och går ut och sätter sig i vardagsrummet med en annan skål.

Förundrad över detta beteende smyger jag ut och spionerar. Där sitter han och tuggar i sig för glatta livet. Han lurade oss att tro att vi fick dom enda ostbågarna, när han i själva fallet behöll de flesta själv. Attans typ.

Den långa färden

Det var en solig morgon då Elvis och jag låg vid fönstret och lapade i oss lite
hälsosam sol, som hela vår värld ruskades om. Husse hade fått nippran och börjat plocka ner saker i en stor väska. Denna väska ägnade jag väldigt mycket uppmärksamhet på. Den såg så mysig ut och jag skulle inte ha någon emot att lägga mig i den bland alla mjuka kläder. Elvis såg däremot lite bekymrad ut.
— Vad är det, frågade jag.
— Jag tror att husse ska ut och resa med oss, svarar han och gäspar ljudligt.
— Va, ska vi åka bort?
— Det har hänt en gång tidigare, vi åkte i flera timmar och när jag äntligen fick komma ut ur buren, kände jag inte igen mig alls.
— Buren? Vadå för bur, undrade jag lite oroligt.
— Det är vad han kallar för katt transport, det är den låda som står i hallen.
— Men det verkar inte så farligt ju.
— Inte nu nej, men vänta bara tills han stänger gallret och sätter oss bak i bilen.

Galler, bak i bilen, lång färd… Jag började känna mig lite smått orolig. Vad var det egentligen frågan om här? Husse tillbringade cirka två timmar åt att packa ner saker i olika väskor, bara för att sedan plocka upp dom igen med en svordom.
Då jag erbjöd min hjälp så låste han in mig på muggen tillsammans med Elvis, som nyste mig i ansiktet som tack. När husse sedan öppnade dörren in till oss så han vi knappt reagera, eller snarare, jag han inte reagera. Plötsligt befann jag mig
transporten och kunde inte komma ut. Jag protesterade ljudligt genom att slå
skallen mot gallret. Sedan märkte jag att det gjorde ont och slutade. Elvis som varit med tidigare, klarade sig undan genom att fly in under sängen i vardagsrummet. Husse åtgärdade det med att lyfta upp hela sängen och medan han stod där och funderade på med vilken hand han skulle ta Elvis med, så smet han in under
badkaret. Det gick så snabbt att han nästan glömde svansen. Sekunden efter kom han farandes som skjuten ur en kanon. Husse den fegisen hade satt på duschen så Elvis blev alldeles blöt. Surt satte han sig vid transporten och ansåg sig besegrad.

I början tyckte jag inte att det var så farligt att sitta där inne, förvisso var det kanske lite väl trångt. Men det var synd att klaga. Efter 10 minuters bilfärd så hade min uppfattning om bilfärd förändrats totalt, det luktade konstigt och Elvis verkade ha seriösa problem med rövpartiet. Det luktade fruktansvärt illa här inne och det började även bli lite väl varm i pälsen. Min svarta päls utsattes för en temperatur som skulle fått en kamel att svettas. Med gäll stämma tillkännagav jag att detta var minsann inget sätt att transportera en kisse på. Till slut tröttnade Elvis på att bara lyssna till mig och började själv gny. Våra läten möttes av ett ilsket läte från husse som sedan också satte på något som kallades för musik. Inte för att vi förstod hur man kunde kalla det oväsen vi hörde för musik. Det dundrade och dånade i hela
bilen och husse satt och pucklade på ratten med jämna mellanrum. Jag gav Elvis en frågande blick. Hade ratten varit dum eller?

Resan kändes som om den var flera timmar lång och det fanns inte mycket
utrymme att röra sig på. Ett tag spelade jag tass, klo eller svansvift med Elvis. Men han fuskade. Han påstod att svans var högre än klo. Men, alla vet att tass går över klo och svans går över tass.

Framme

Äntligen framme. Resan som jag för en stund trodde skulle bli min sista, är äntligen över. Jag dansar en liten jigg i buren för att visa hur glad jag är. Husse kör upp till ett jättestort rött hus och trycker på ratten så att bilen skriker av smärta. Då kommer någon ut ifrån huset, troligen är det väl någon tjänare till Elvis och mig.
— Det där är husses husse, förklarar Elvis och pekar.
— Va, har husse en egen husse?

— Jupp, fast människor kallar det föräldrar istället.

Jaha ja, tänkte jag för mig själv. Det här blir nog roat värre. Husse och hans
pappa började bära ut allting han hade i bilen och bar in det i huset. När det blir vår tur så låser husse fast oss i våra koppel vid uteplatsen till huset. Det var så många nya dofter att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helst av allt ville jag slita mig loss och springa in i den skog som låg ett fåtal meter ifrån oss.

Men med färskt minne hur det var sist jag rymde, så avstod jag. Elvis gäspade ljudligt och gick sedan och la sig på verandan och somnar nästan omedelbart.
Själv börjar jag känna en viss oro, till en början kan jag inte sätta tassen på vad det är för fel. Men sedan slår det mig. Jag behöver gå på toa !!! Med något som jag anser vara klara besked, att jag känner mig smått sjösjuk. I denna föreställning ingår konster som att stå med tassarna i kors och flaxa med öronen. Då märkte jag att min simultanförmåga är cirka noll komma noll, och jag faller ihop i liggandes ställning och känner mig något förvirrad. Till slut har dom fått in allting i huset och börjar haka loss oss från våra bojor och vi blir insläppta i huset. Innanför dörren så får jag nästan en chock. En gigantisk konstruktion som visst kallas för trappa, går hela vägen upp till våningen ovanför. Jag inser snabbt att detta måste vara gjort för att roa oss fyrtassar och bestämmer mig för att inviga den med ett par snabba kliv.

När jag når övervåningen så tar det cirka fjorton sekunder innan det slutar
skvalpa i kroppen, jag hade glömt bort mitt toalettbesök. På vingliga tassar smyger jag in i det som ser ut som badrummet och finner min älskade kattlåda. Försiktigt går jag in i den och sätter mig tillrätta. Då kommer Elvis som skjuten ur en kanon och skuttar in med sådan fart att jag nästan flyger ut.
— Ursäkta Sippo, nödläge. Säger han och drar in huvudet igen.
Jaha, tänker jag. Vad kallas det i mitt fall då? Mer hinner jag inte fundera innan det blir ett fasligt liv där inifrån. Det är en matt Elvis som sedan kommer ut.

Äntligen tänker jag och ska precis kliva in i lådan då en ofantlig stank slår emot mig med full kraft. Tvi vale, det luktar död skunk. Med ett långt jamande säger jag åt Elvis att han i alla fall kan gör i ordning efter sig. Då jag inte får något svar kollar jag igenom övervåningen efter husse. Det är hans jobb att fixa till lådan åt mig. Då han inte står att finna på övervåningen, sätter jag mig mitt i trappan och jamar. Husse kommer springandes upp för trappan men kommer knappt halvvägs innan han reagerar på stanken.
— Fy tusan, verkar som Elvis är dålig igen.

Då slår det mig att det här var inte första gången som Elvis lämnat sådana
tydliga avtryck efter sig i vår låda. Så fort husse fixat lådan, så sprintar jag in och gör mina behöv med ett belåtet spinnande. När kvällen väl kommer så sitter vi allihop framför TV:n på nedervåningen. Alla utom Elvis. Jag frågar om dom sett honom, men får bara en klapp på huvudet som svar. Till slut börjar jag leta själv och hittar honom liggandes i ett angränsande rum. Han är alldeles blek i blicken och han ser väldigt dålig ut.
— Elvis, vad är det för fel på dig?
— Vet inte, jag har inte mått så bra på sistone.
— Jag har märkt det. Har du ätit något dumt igen.
Han ger mig en tom blick och stödjer sedan huvudet i tassarna. — Jag tror inte jag kommer att finnas kvar hos dig så länge till.
— Vadå inte finnas kvar? Du och jag ska hålla ihop i all evighet.
— Nej Sippo, jag tror inte det. Rädd av hans plötsliga förändring springer jag in till husse och kryper upp i hans knä. Jag är så rädd att jag skakar i hela kroppen och det är inte långt från tårarna. Då känner jag något som jag tidigare ignorerat. Husse är rädd. Som katt är jag väldigt känslig för förändringar på husses beteende, och den senaste tiden har jag känt att han blivit mer och mer orolig över Elvis. Men jag har valt att ignorera det i hopp om att jag hade fel.

Sippos memoarer – Kapitel 2 (2001)

Promenaden

Plötsligt hör jag husses stämma eka igenom lägenheten.

– Kom här killar, vi ska ut och gå.

Ut och gå? Jaså minsann, man blir utsläppt ibland. Men när jag stod vid dörren och jamade, så var den minsann ingen som öppnade. Då kom husse med ett långt snöre som han försökte sätta fast mig i. Hjälp, han ska göra verklighet av sina hot och hänga mig. Med snabba tassar flydde jag in mot vardagsrummet med husse springandes efter.

– Kom lilla gubben, vi ska gå ut.

Eller hur? Knappast troligt att jag skulle falla för det tricket. Där kommer han igen, snabbt in under sängtäcket. Men vad nu då, var är utgången?
Försent inser jag mitt misstag. Jag sprang inte in under täcket, utan in i det istället. Här finns ju ingen utgång.

– Lilla snutten, fånar husse sig och stoppar in skallen i öppningen.

– Försvinn, fräser jag ilsket samtidigt som jag visar mina klor och huggtänder.

Det förstod han, tyst drar han huvudet ur täcket. Men hjälp, vad gör han? Utan att få en chans att hämta andan, så har han huggit tag i täcket och vänt det upp och ner, samtidigt som han skakar och ruskar det så jag ska trilla ur. Men skam den som ger sig. Jag borrade in alla mina klor i täcket och vägrade släppa.

– Släpp ditt förbaskade kattskrälle.

– Tusan heller, svarar jag samtidigt som jag känner att jag tappar greppet.

Med en kraftansträngning så lyckas jag ta mig upp mot en liten ljusglimt. Där, ett litet hål högst upp i täcket. Med klorna maximalt utfällda så hugger jag tag i det som verkar bäst. Husse släppte täcket med en svordom och sedan blev allt tyst.

– Hallå, viskar jag. Någon där? Det blev så tyst helt plötsligt.

Då ingen svarar så tar jag mig ut ur täcket och ser mig omkring. Dom lämnade mig. Dom lämnade en liten söt och rar kisseunge som mig. Snacka om fräckt.
Utifrån hör jag dom ropa och skoja med varandra. På gräsmattan utanför ser jag dom springa omkring och busa med varandra. Husse kastar något som Elvis sedan springer efter och hämtar. Åh, vad kul det ser ut att vara. Vad jag ångrar mig nu.
Jag vill ju också vara ute och leka med husse. Nu förstod jag att husse inte lurades, han ville verkligen gå ut. Med teckenspråk försöker jag påkalla deras uppmärksamhet och släppa ut mig, men dom tittar aldrig åt mitt håll. Jo nu, husse tittar åt mitt håll och vinkar, men han gör inte en ansatts att komma och släppa ut mig.

Jag ger upp och lägger jag mig ner och gråter, här försöker jag med det internationella kattspråket få deras uppmärksamhet och husse bara vinkar tillbaks.

När dom äntligen kommer in igen så rusar jag mot dom och kastar mig om husses ben. – Snälla husse, lämna mig aldrig igen, jamar jag och kramar allt hårdare om hans ben.

– Ge upp Sippo, husse försökte få med dig ut i 20 minuter. Men när du placerade klorna i låret på honom, så gav han upp
säger Elvis samtidigt som han skakar av sig en halv gräsmatta.

– När går ni ut nästa gång?

– Säg det, för ett litet pris kan jag övertala honom att ta en imorgon igen.

– Vadå för pris? Trodde vi var kompisar. Det är vi också, men att tjata på husse har sina risker och det gör jag inte utan betalning. Jag vill ha min tygfisk Firre Fisk ifred.

– Du vinner, övertala honom nästa gång så jag får följa med ut så låter jag Firren vara ifred.

Det var en vanlig morgon. Nästan vanlig i alla fall. Husse hade precis vaknat och klivit upp ur sängen då han för ovanlighetens skull kände för att trampa mig lite på svansen. Jag tillkännagav mitt missnöje över denna handling genom att sätta tänderna i hälsenan på honom. Öga för öga, svans för svans. Han övertalade mig att det var en dum idé genom att ge mig ”Shaken Cat Syndrom” eller SCS som vi katter kallar det.

Sedan avslutade han det hela med att hota mig. Jag skulle inte alls passa som kylarprydnad på hans bil, och det där med plågsamma kattförsök lät inget vidare heller. Nåja, nu gick han i alla fall ut i köket, troligen för att ta morgonens första rökpaus. Själv fattar jag inte nöjet med att dra ner förorenad luft i lungorna. När husse sätter sig under köksfläkten och puffar, så tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att passa på att få lite extra gos. Jag påkallar hans uppmärksamhet med att slänga mig raklång över fötterna och vägra röra på mig. Rätt fascinerande hur högt han kan sparka utan att resa sig upp. Personligt bästa ligger på en halvmeter. Där låg jag mös vid hans fötter och kände hur han killade mig på magen med tårna. Jag kan inte låta bli att fälla ut en och annan klo. Möjligen råkade jag kanske att sätta dom i hans fötter också. Men det har jag inget minne av och jag kräver bevis.

Efter avslutad förorening av lungorna är det dags för nästa gift. Kaffe kallar han det. Utan kaffe blir han helknasig och börjar tala lustigt och verkar inte klara av de enklaste uppgifter som att klia sig exempelvis. Efter att laddat kaffebryggaren med tillräckligt av det där koffeinet för att hålla en medelstor stad vaken i en vecka, börjar han leta efter sina strumpor. Dom verkar fått ben och sprungit iväg av sig själva. Återigen förnekar jag allt och kräver bevis. Nu kommer nästa person…. Eehh, katt in på ett fullkomligt naturligt sett. Gibbe heter hon och är året yngre än mig. Hon har en gråspräcklig päls och är väldigt försiktig av sig. Husse tror att det beror på hennes traumatiska barndom. Han har verkligen försökt att få henne sluta springa tassarna av sig så fort någonting händer. Men hon är som hon är. Själv är jag ingen fegis, jag är en katt som kan ta vara på sig själv.

På kvällen så var jag så otroligt rastlös att jag bokstavligen klättrade på väggarna hemma. Husse belönade mig med ett snyggt kast i skallen med en gammal strumpa. Kunde inte låta bli att räcka ut tungan åt honom innan jag la i överväxeln och spann iväg. Nu är det så att jag är liten och snärt medan husse är stor och klumpig. Tyvärr har jag ibland fel på bromssystemet och måste ta till extern hjälp. På Svenska betyder det att jag inte ser ett skvatt, utan sprintar i maximal fart rakt in i väggen eller något annat som står i vägen. Efter en sådan inbromsning får jag ofta med lite kattgodis och en klapp på huvudet. Fattar inte ett skvatt.

Dagen därpå så var det dags igen. Vi skulle ut på en promenad med husse. Vis av gårdagens händelser så lät jag husse klä på mig det som kallades för koppel och sele. Kan inte direkt påstå att jag var imponerad av det som var tänkt att hålla mig fången. Det här skulle minsann inte vara några problem att ta sig ut ur. Cirka fjorton sekunder senare hade jag snott fast mig med framtassarna bakom öronen.

Katastrofen var ett faktum, kände mig lite som en krigsfånge så jag ropade på hjälp. Då kom husse fram med en liten låda som han siktade på mig med. Sedan blixtrade det till och jag var blind. Efter att tillbringat ytterligare en halvtimme med att försöka rädda både husse och mig från det hemska kopplet, så kom vi äntligen ut. Nu var det fritt fram att leka. Husse hade fixat till det så att våra koppel var jättelånga och vi kunde näst intill springa fritt. Gräsmattorna var jättestora och det stod stora träd på dom. Självklart ville jag springa upp i ett snarast möjligt, var lite nyfiken på om mina färdigheter som klädklättrare hade minskat under de dagar jag varit fången inomhus.

Snabb som en iller sprang jag iväg upp i det första träd jag hittade. Elvis sprang efter men han vågade inte riktigt klättra upp med mig. Jag satt där uppe ett litet tag och retade honom för hans höjdskräck. Men sedan var det slut på det roliga och jag fick hoppa ner igen. Glatt sprang jag runt benen på husse så jag nästan snodde in honom i kopplet. Men jag var så fruktansvärt glad över att få vara ute att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Plötsligt hugger Elvis ta i benet på husse och använder det som rivbräda. Husse inser snabbt att han måste distrahera Elvis. Fort som ögat får husse ta i en pinne som han kastar iväg och vi sätter efter den i full fart. Nu är det ju bara så att husse har ingen vidare framförhållning, utan kastar pinnen längre än han själv orkar springa. Denna lysande handling resulterar i att Elvis och Jag får ett väldigt abrupt stopp när kopplet tar slut och husse inte orkar röra sig. Irriterat sliter jag i kopplet för att komma loss, och till slut så lyckas det. Jag är fri som fågeln.

Åh, titta där, en liten pippi som sitter i trädet.

— Vad sysslar du med? Kom tillbaka, det är farligt att vara ensam, piper Elvis bakom mig. Vilken fegis, det gäller att ta tillfället i akt och njuta av friheten.

Väl uppe i trädet ser jag mig omkring. Överallt verkar det finnas roliga träd att klättra i. Men plötsligt känner jag mig som en skurk. Här låter husse mig få komma ut och busa och leka, så smiter jag bara. Nu står han nedanför trädet och vädjar till mig att komma ner till honom. Elvis sitter duktigt vid hans fötter och stirrar upp mot trädtoppen där jag sitter. Skamset börjar jag klättra ner igen och hinner inte ens ta mark innan jag sitter fast i ett hårt grepp.

Med mitt nackskinn säkert fastankrat i husses hand, bär det av hemåt igen. När väl framme vid dörren så släpper han Elvis sele så han kan öppna. Men Elvis gör inte en ansats till att försöka fly, utan lägger sig bara ner och väntar. När dörren öppnas går han in självmant utan protester, men jag ser på hans sätt att gå att han är väldigt ledsen och besviken.

Så fort dörren stängs bakom oss så släpps taget om mitt nackskinn, vilket var rätt bra då jag tyckte att det började kännas lite obehagligt. Han böjer sig ner vid Elvis och plockar utan ett ord av honom selen. Sedan slänger han båda kopplen upp på hatthyllan och stryker Elvis över pälsen ett par gånger innan han med argsinta steg går in i lägenheten och sätter sig vid datorn. Själv sitter jag tyst kvar i hallen och skäms. Utan att se åt mig följer Elvis efter husse och pratar med honom. Han försöker förklara att det säkert bara var en engångshändelse. När jag samlat tillräckligt med mod så smyger jag in efter dom och ser Elvis ligga i husses knä och spinna. Han buffar och skuffar samtidigt som han blir kliad både på magen och bakom öronen. Jag vill också bli kliad. Med ett galant skutt landar jag uppe på skrivbordet bredvid datorn, men hinner knappt landa innan jag bryskt blir nedknuffad igen. Jag är inte längre välkommen, husse stirrar surt på mig och svär långa ramsor. Tyst sitter jag och tar emot och känner hur jag kommer allt närmare gråten. Efter ett tag så tystnar husse och ser på mig när jag böjer huvudet i skam. Utan ett ord lyfter han upp mig i knät så jag ligger bredvid Elvis, som snabbt börjar tvätta mig mellan öronen. Trots att jag varit dum så verkar dom förlåta mig. Allt känns genast bättre och jag tillåter mig till och med att spinna lite, för att visa min uppskattning.

Första kapitlet i boken. (2001)

Tillägnas Mina kattkompisar Gibbe & Elvis.
Jag hoppas Ni trivs i Regnbågslandet.
-Sippo
***
Min "farfar" för hans outtröttliga tjatande
på mig (och husse) att skriva klart
"En katts betraktelser."

*********************************************


Mitt nya liv som katt
Mitt liv startade våren 2001. Det var en solig vårmorgon då min blivande husse kom körandes i sin bil för att hämta mig ifrån gården jag bodde på. Det var inga större problem egentligen, förutom att husse har samma lokalsinne som en död fiskmås. Vilket han inte förnekar. Han sa han skulle komma inom 20 minuter, det blev en och en halv timme. Sista gången han ringde så hade han förirrat sig in i en hästhage med bilen och skrämt ihjäl hälften av hästarna. Måste sett rätt kul ut. Trots dessa små misstag kom han tillslut fram till gården där vi bodde. Men nu var det ju bara så att jag inte riktigt var så sugen på att följa med min nya husse. Jag visade mitt missnöje genom att bita alla som tog i mig. Trots alla ansträngningar så var det jag som blev förlorare, eller vinnare. Beror på hur man ser på det hela. Nu såhär i efterhand så är jag så lycklig hos min husse.

Väl hemma hos min nya husse, så brakade det löst.


Du har säkert hört uttrycket ”som hund och katt” testa katt och katt. Vilket liv det blev. Husse hade nämligen redan en liten kisse vid namn Elvis och han var minsann inte pigg på att ge upp sitt revir för vem som helst. Hade han bara frågat skulle han snart insett att jag inte var vem som helst. Vi dammade ihop så pälstussarna rök all världens väg. Men skam den som ger sig, jag bet han i svansen så han ylade som en stucken hund. Då plötsligt kom husse farandes som en ilsken flodhäst och tog tag i nackskinnet på Elvis och skällde ut honom för att han trakasserade mig. Lite snopen blev han allt kissen. Det tog ett par dagar innan vi lärde oss komma överens ordentligt och vi lärde oss mycket av varandra. Små sammandrabbningar hade vi dock titt som tätt, men husse brukade skilja oss åt och skälla ut stackars Elvis så han blev vit i pälsen.


Men så kom den dagen då jag blev tagen på bar gärning. Visserligen hade husse börjat ana oråd när jag retade Elvis till att jaga mig för att sedan hoppa upp på dammsugaren och starta den. Elvis uppskattade inte skämtet, inte husse heller för den delen. Speciellt känslig var husse under morgonens tidiga timmar, runt tre eller fyra –tiden tyckte jag var lagom. Det tyckte inte husse. Jag övertalades snabbt att aldrig göra om det. I övertalningen ingick dusch, dammsugare hot om veterinären.
En dag då vi rök ihop ordentligt och skrek och slogs så att möblerna välte, då smög husse på något sätt upp bakom oss för att se vem som var den egentliga orsaken till slagsmålet. Blev lite svårt att förklara varför jag hade kissens halva svans hängande i gapet. Det hjälpte inte heller något vidare med Elvis ynkliga jamande som snabbt väckte sympati hos husse.

Trots att vi slogs och bet varandra titt som tätt, så var i grund och botten väldigt bra kompisar. Vi kunde prata med varandra om precis allting. Om någon var ledsen så kom den andre och tröstade. Om det var riktigt illa så kunde man gå till husse och söka tröst. På något lustigt sätt verkade han förstå vad vi sa.

Jag började känna mig som smått hemma i min nya bostad, jag hade till och med sett ut ett par fina liggplatser som mina och allt var frid och fröjd.


En dag så trodde jag att hela världen höll på att förgås. Det var min husses brorsa som kom över med något som kallades för dator. Inte för att jag fattade vad den var bra till, den var alldeles för stor för att jag skulle kunna leka med den. Då förstod jag att den inte var till mig, utan till dom, tvåfotingarna. Husse och hans något förvirrade brorsa började hålla på med vad som kallades nätverk, själv trodde jag att dom försökte underhålla mig med alla kablar och prylar som dom kastade hit och dit. Så självklart försökte jag hugga både kablar och fingrar. Jag lärde mig många konstiga uttryck under den korta period som jag roade mig med detta. När dom äntligen var klara så satte dom sig vid varsin TV och bara stirrade på dem med ett par extraöron monterade på skallen. Fick sedan reda på att det kallas ”hörlurar”. Hursomhelst; så fort den ene av dom vrålade ja, så ylade den andra nej. Själv sprang jag gatlopp mellan dom två i ett desperat försök att förstå vad dom sysslade med.


Sedan förstod jag att det hände saker på skärmarna som dom tittade på. Då jag är min husse trogen så försökte jag hjälpa honom genom att peka ut det som verkade farligt. Då blev jag snabbt ned lyft på golvet. Jag förstod ju att det givetvis handlade om ett misstag. Självklart vill han att jag ska hålla honom sällskap. Efter tredje försöket gav jag upp. Då hade jag åkt ner på svansen fler gånger än jag önskat. Otacksamma husse, jag ville ju bara hjälpa. Då jag insett att han inte önskade sig min hjälp, så klättrade jag upp på hans brorsas skärm för att hjälpa honom istället. Det var något som husse uppskattade, han applåderade och stampade i golvet. Hans brorsa avlägsnade mig från platsen genom att kasta ostbågar på mig. Dom smakade gott.


Elvis var nog den som roades mest av alla. Han skrattade så att svansen skakade. Lite senare hade han vänligheten att förklara att man inte ska störa tvåfotingarna när dom sitter vid skärmarna. Jag tackade för upplysningen genom att klappa till honom i skallen med tassen. Då hände olyckan. Elvis daskade till mig i magen så att det skedde en liten olycka mer akterut. Desperat försökte jag dölja det hela med att gräva ner det i sängen. Det lyckades inget vidare, det enda som hände var att det började flyga omkring en massa dun fjädrar. Nu skrattade Elvis så att tårarna rann på honom, men inte hundan hjälpte han mig.


Ett vrål får mig att sno runt och se mig omkring, där står husses brorsa och pekar på den lilla olyckan bakom mig.

– Kom fort som tusan. Sippo har gjort något i sängen.
Nu kommer domedagen tänkte jag för mig själv. Det gjorde den. Innan jag han söka skydd, lyfte han mig högt ovanför golvet och stängde in mig på toaletten. Fy vad det luktade konstigt här. Jag sätter mig under handfatet och ser väldigt ledsen ut, jag skäms så jag nästan gråter. Plötsligt känner jag en tass på min rygg. Det är Elvis som kommit in för att trösta mig. Han förklarar att han själv gjorde samma sak en gång och att människor är så känsliga av sig. Husse kommer strax efteråt och tittar in till oss. Han utser snabbt Elvis till kattvakt och börjar sedan vira upp massor med toalett papper. Antagligen för att plocka upp min lilla olycka. Men oj vad lustigt det såg ut när han rullade upp allt papper. Kunde inte motstå det hela, utan anföll rullen och slet den i bitar.


Husse med bror roade sig med sina datorer hela dagen, utan att lägga märke till mina små försök att få uppmärksamhet. Ett ringande från telefonen är det enda som gör att dom tar en paus i sitt spelande. Men när husse svarar i telefonen så tror jag nästan att han ska få en hjärtattack. Oroligt petar jag på honom med tassen. Senare fick jag veta att det var den dagen två plan flög in i höghus på andra sidan av världen. Jag funderade en liten stund, och kom sedan fram till att vi katter är nog lite smartare än människor.

Att gå på toaletten under bevakning är inget vidare. Men på husses order så vakade Elvis som en hök på mig. Så fort jag hade käkat lite så dök dom på mig båda två. Om inte husse var snabb nog, så kom Elvis och körde ut mig på toaletten.

– Jag är inte nödig, protesterar jag desperat när han utan pardon knuffar in mig mot kattlådan.

Elvis visade sitt förstående med att bita mig rakt i röven. Surt gick jag in i lådan och satte mig. I ren protest började jag sjunga en klagosång. Sedan blev jag så trött av att sjunga att jag somnade inne på muggen. Vaknade gjorde jag först då Elvis stoppade in skallen och frågade om jag var död. Jag vägrade svara.

Beslutsångest

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Husse började för flera år sedan att skriva på sin tredje bok om katter. Dom två tidigare försöken gav han upp då hans katter blev sjuka och fick resa bort. Boken som han nu har skrivit på i många år, är bara halvklar. Jag misstänker att han inte vågar börja skriva mer av rädsla för mitt liv.

Nu har jag övertygat husse (mer eller mindre) att han ska skriva klart. Men jag vet inte om jag ska lägga ut den här så alla kan få läsa om mina spännande upptåg och hjältemodiga insatser, eller om det bara ska vara min privata dagbok. Inte för jag skriver någon, det gör ju bara tjejer...eller?

Jag känner mig som ett förvirrat morrhår. Hur i hela Tassholmen ska jag gå vidare? *jämmer*