Jag vägrar tro på det!

Vi alla tvinnade morrhår! Nu går skamsen skällis på torra land. Läste i expressen, att hundarna vinner husdjursfighten. Jag finner detta påstående helt pälsresande. Det luktar mutor och gammal kattlåda om allting.

Varenda människa som bor hos en katt, vet att vi lätt slår skällisarna med framtassarna bakom ryggen. Men i dom här testen så lät vi så klart vår stolthet gå förre vinnarinstinkten.

Självklart vinner skällisarna eftersom dom är så angelägna om att göra allt som tvåbeningarna säger. *fnyser föraktfullt*

Jag menar, hur smart kan man vara när man nosar människor i klockspelet?!

Jag uppmanar alla kattkollegor att starta en gosstrejk. Från och med i dag blir det inget gos med våra människor innan vi fått en offentlig ursäkt i alla tidningar och en egen parad på kattens dag!

Läs den pälsresande artikeln här.

Helg

Jag har aldrig förstått det här med helg. Varken husse eller jag  ändrar på våra rutiner något nämnvärt. Faktum är att den där sovmorgonen alla talar om, den ser vi inte alls. Jag jagar som vanligt upp husse innan tuppen har vaknat.

Så har det hänt något riktigt pälsresande här. Snuffe har blivit en riktig play cat till kisse. Inte nog med att han smiter ut i farstun så fort husse ska kasta sopor eller göra nåt. Nu har han dessutom börjat vika ut sig för värsta purr-bilderna. *chockad* Det är en dyster dag för vår familj.

“Va’ e de nu ‘rå? Få’ man inte sitta som husse eller?”

Själv så håller jag fortfarande koll på mitt revir. Tittade om jag kunde se Iggy, tassa runt i buskarna, men han hade stickat… stuckit. Det enda vi hittade var en sån där Surris som låg på marken och mådde dåligt. Husse trodde den var död eftersom han inte hörde Surrisen stöna. Så när han böjer ner ner för att ta en närbild, då lyfter den plötsligt och anfaller husse som skriker i ett tonläge som påminner om Snuffe. *tassen för ansiktet* Jag måste göra nåt åt husses rädsla för surrisar.

“Hm, det är något som luktar mums här.”

“Ett spår att följa. Spännande.”

Forfarande vitt och farligt ute

Mjaousan vilket dumt väder. Det otäcka vita vägrar ju att försvinna. Man kan knappt ta sig utanför dörren utan att bli kall om tassarna och frusen om nosen. Men det är inte det värsta. Nä, jag läste något fullständigt PÄLSRESANDE som hände Babsan för någon dag sedan. Jag har knappt vågat jama om det otäcka. Tänk om det någonsin skulle hända mig! Men nu har jag kurrat till mig mod och bestämt mig för att jama om det otäcka. Det kanske kan vara en tankeställare till andra katter som tassar runt i det vita.
-Sippo