Förjamade väder!

Nu är jag arg! *fräser och slår med tassen* Först så blir vädret bättre och bättre, för att sedan helt plötsligt slå om till total snöstorm och -23 grader. *hutter* Tro katten att man blir helt förvirrad och inte längre vet vilken pälskostym man ska ha. Jag har bytt tre gånger på ett par dagar och varje gång lägger jag överskottet från vinterpälsen, under husses soffa. Så nu påstår han att det är mitt fel att han går runt och nyser och fnyser hela dagarna. Mitt fel?! *förnärmad*

Men för att inte diskussionen skulle övergå till inbördeskrig, så lät jag honom kamma mig en stund. Måste erkänna att jag blev lite chockad när han fick loss så mycket päls att han kunde krama ihop det till en tennisboll. Pinsamt. Men jag lyckades i alla fall undvika att bli fotograferad den här gången.

Så måste jag ju nämna att husse har utvecklat sitt vokabulär med flera ord de senaste dagarna. Det beror på att programmet openoffice, har ett rättstavningssystem som är totalt värdelöst. Hävdar han i alla fall.

När husse för femtielfte gången fick uppmaningen att särskriva, så skällde han ut datorn och programmerarna bakom programmet, samt kallade de som ordnat rättstavningen, för hamparökande åsnor.

Nu försökte husse hitta ett par exempel, men självklart så dök inga upp. Ni får helt enkelt lita på det vi säger.

Första boken är klar

Äntligen blev vi klara. Det var jobbigt och allt som kunde gå fel gick fel. Men nu ligger den ute för försäljning.

Hela boken bygger på mina memoarer som faktiskt går att läsa här på min blogg. Men husse och jag ville att det skulle bli den bok som vi önskat sedan vi först började på den 2001. Nu ska vi fundera på hur en eventuell uppföljare ska se ut.

En katts betraktelser - Det första året.

Tack gammelhusse som tjatat och tjatat.
Tack Katten Gustav som fick husse att börja blogga och skriva igen.
Tack alla andra som sagt att husse borde skriva en bok om mig.

Trötta

Det har inte blivit så mycket att blogga om idag. Det beror på att husse har jobbat med boken sedan klockan sex imorse. Tyvärr så kommer inte husse och bokprogrammet överens alla gånger. Så husse har fått skriva om allting femtielvatusen gånger innan det blev bra. När han sedan laddade upp det till vulkan.se så pajade allting och han var tvungen att göra om allting från början.

Nu är han så ilsken att jag snart funderar på att hyra Imma och klosterkatterna för att försäkra mig om att alla dom djävlar husse ropar på, inte kommer hit. *morrhårsdarr*

Min bok

Husse håller nu på för femtielfte gången med att pula med min bok. Han fick ju tipset att gå in på vulkan.se Problemet var bara att den vägrade stödja det format som husse skrivit i. Så nu måste han skriva om allting och ändra på alla inställningar och jag vet inte vad. *pust*

Med tanke på husses ansiktsfärg, så räknar jag med en eventuell hjärnblödning runt midnatt...

Fint men kallt

Äntligen har lite sol tittat fram. Blev så till mig i tassarna att jag bara var tvungen att rycka bort husse från TV’n och gå på promenad. Vi tog vår vanliga väg till platsen där gräset är som mumsigast. Lite av det otäcka vita har nämligen försvunnit precis där jag vill äta.

“Hm, jag ser nog allt lite smarrigt gräs på andra sidan snön.”

Väl över den otäcka snödrivan, så lyckades jag hitta en grön plätt där jag började tugga. Tyvärr började det springa massa människor där, så jag blev lite nervös och gömde mig under en buske. När folkvandringen var över så hade jag tappat aptiten.

“Nähä, nu vill jag inte vara kvar här längre. Mors.”

Aptiten kom dock tillbaka när jag såg en hel skock flygande mumsbitar sitta och häcka i ett träd. Jag jamar på heder och samvete, dom sitter där bara för att retas. Dom vet att jag inte kan ta mig upp i trädet med husse i släptåg. Dumma flygfän.

“Hm, den här stenen ser bra ut.”

“Hoho, någon hemma?”

“Vad glor ni på va? Fega fjädervippor.”

“Nähä, nu vill jag nog gå hem igen.”

 

Så känner jag att jag måste påjama att det inte finns mer i boken att ge ut nu. Husse slutade nämligen skriva på den för ett antal år sedan. Det har bara blivit någon sida då och då. Men nu funderar han på att skriva klart den helt. I så fall kommer jag jama för att den ska läggas ut här på min blogg.

Jag önskar alla katter en trevlig helg med mycket  kärlek och gos.
-Sippo

Sippos memoarer kapitel 6+7 (2001)

När den värsta chocken lagt sig, så tittade husse fram igen bakom hörnet. Den här gången så tror jag att han insåg vad som hände. Snabbt sprang han ut i köket och fixade och bankade. Någon minut senare kommer han tillbaks med ytterliggare en strumpa med kattmynta i. Jag gav då upp och släppte Gibbe efter att ha gett henne en smäll med svansen. Allt mitt jobb att förhindra en överdos var förgäves. Nu ligger hon på golvet och sniffar i sig hela veckoransonen. Jag drar en djup suck innan jag tar min egen strumpa och lägger mig i soffan.

Jag låg väl där någon timme eller så och sniffade på min strumpa och viftade lite extra med svanstippen då och då, men blev snart rastlös och bestämde mig för att ge Gibbe en
extra omgång. Smidig som en panter smyger jag ner från soffan och nosar i luften efter den lilla fröken.

Då ser jag henne plötsligt komma smygandes bakom hörnet med sin
strumpa hängandes i gapet. Nu gäller det att sikta rätt här. Mitt kattsinne säger mig att det är bäst att sikta in sig på mittenpartiet på Gibbe. Jag tar sats och sprintar fram så fort att hon inte hinner reagera. Då gör hon en liten fuling, hon kastar sig ner på sidan med det lysande resultatet att jag flyger tvärs över henne. Då jag reser mig upp för ett nytt anfall så drabbas jag av en nysattack som gör mig helt vimsig i bollen.

Jag hinner knappt återhämta mig så ser jag något grått närma sig i stor hastighet. Sekunden efter ligger jag på rygg med Gibbe på mig.
— Atscho, vänta ett tag här va? Nyser jag förvirrat.
— Nähä du, svarar hon och drämmer till mig med strumpan i skallen.

Oj vad vi busade med varandra. Det kändes dock lite konstigt att bita en tjej, men efter att hon gett mig ett par snytingar, så ändrade jag snabbt åsikt.

Allt eftersom tiden gick så började vi komma mer och mer överens. Gibbe var ofta på bettet och busade med mig titt som tätt. Men bäst av allt var nog att husse insett att han betett sig lite illa mot mig. På sätt och vis förstår jag honom. Han la ner så mycket tid på att lugna Gibbe, att han helt enkelt glömde bort att även jag vill ha kram och kel. När husse äntligen insett misstaget så hade jag precis börjat anpassa mig utan kramar från husse. Så när han försökte lyfta upp mig i famnen, så rev jag honom över hela bröstet.
Rätt intressant vilka höga toner husse kan avge under vissa omständigheter. Efter flera försök så ändrade han taktik och började behandla oss på ett mer rättvist sätt. Men det tog allt ett par månader innan jag började lita på husse igen. Man måste ju visa vem som bestämmer. Jag tror att det som verkligen fick honom att ändra sig, var när han en dag såg en pytteliten del av min blink hinna. Han trodde direkt att det nu var min tur att resa till regnbågslandet. Under flera veckor vägrade han att lämna mig ensam en enda sekund.
I början kändes det rätt mysigt, men när jag knappt fick gå på lådan själv, då fick det vara nog. Jag försökte förklara för husse att hans överdrivna vaksamhet över mig snart kommer att driva oss båda till vansinne.

Kapitel 7 - En ny start

När husse äntligen börjat bete sig som en normal tvåbening, så var det dags för nästa projekt. Jag var tvungen att övertala den lilla fröken om att hon inte hade ensamrätt på husses säng. Det slutade upp med att vi låg på varsin sida om husses huvud under nätterna. Det var jättemysigt för alla utom husse. Otroligt hur människor kan svettas. Mer ofta än sällan så blev vi nedskuffade på golvet. Vi hämnade genom att gnida av oss lite päls på husses rygg. Han såg ut som en ryamatta på morgonen.

Livet började återgå till det normala. Vad man nu anser vara normalt. Gibbe var fortfarande väldigt rädd av sig. Hon tyckte inte alls om när det kom folk på besök. Själv tyckte jag det bara var trevligt med andra människor som kom över. Dem brukade ofta sätta sig på golvet och klia mig lite på magen och säga hur söt jag var. Nu var det ju inte så att man behövde tala om det för mig, det var ju liksom självklart. Jag lärde mig även snabbt att om jag gjorde lite konster, så innebar det mer godis till mig. Jag svalde stoltheten och ställde mig på baktassarna och åt ur husses hand. Den beska smaken av stolthet blev snabbt ersatt av kycklingsmakande godis. Det smakade mums.

Men när husse ville att jag skulle rulla runt och skälla som en hund, då fick det faktiskt vara nog. Jag slog tassen i bordet och jamade till på skarpen. Någon måtta får det väl ändå vara. Gibbe som knappt vågade andas under sängen, kom ibland fram och snodde åt sig en godis. Men oftast så fick jag även hennes andel, då jag tyckte det var dumt att den skulle ligga på golvet och bli gammal.

Det hela utvecklades till en slags lagsport. Gibbe tiggde till sig lite godis av husse som hon sen inte ville äta. Då fick jag rycka in och smaska i mig hela härligheten. Jag vet inte riktigt varför hon inte ville ha godiset, men husse sa något om "figuren" vad som nu menas med det. Själv äter jag ju mycket godis men har trots det en helt perfekt figur om jag får jama det själv.

Uteliv

Under vår första sommar tillsammans, så insåg husse att det var komplett omöjligt att hålla koll på två katter samtidigt. Så fort han försökte hindra Gibbe från att gräva ner sig i marken som en grävling, så passade jag på att smita åt andra hållet. Nu var det väl inte så att han inte litade på mig, men med tanke på att det finns otäcka kattplågare och kattnappare ute, så förstår jag honom.

En dag så fick husse besök av sin byggtokige pappa. Dem hade nämligen bestämt sig för att det nu skulle byggas en rejäl inhägnad på uteplatsen. Det blev ett fasligt springande hit och dit och dem kunde tydligen aldrig komma överens om nånting. Påminde lite om mig och Gibbe faktiskt. Skillnaden var väl att vi inte kastade verktyg efter varandra.

Efter en halv dags bankande och hamrande, så hade det till slut kommit upp ett stort nät som tydligen skulle hindra oss från att utforska för mycket och hindra andra från att smyga sig in på vårt revir. Det verkade kanon till en början.

Det var på husses första rast som jag passade på att kolla hållbarheten i nätet. Den var obefintlig. Jag lyckades riva allting på ett par sekunder och sedan kunde jag ju inte låta bli att springa ut och utforska lite.

Husse reagerade precis som vanligt. Han vrålade i högan sky och sprang ut ur huset i bara strumporna. Han märkte snabbt att man inte har något vidare bra grepp på gräsmattan i strumpor. Sen låg han på rygg och svor över allt möjligt. Själv satt jag högt uppe i trädet utanför tomten och bara skrattade.

Denna brist i säkerheten åtgärdades med en burk spikar, skruvar, häftklamrar och en halvmil ståltråd. Det hela började påminna mer och mer om det där fängelset Alcatratz eller vad det heter. Men husse började nu känna sig säker på att jag inte skulle kunna klättra över. Det gjorde jag inte heller, utan jag letade upp en annan väg som gick under nätet. Då fick husse totalt frispel och skulle springa efter mig. Tyvärr glömde han bort det gigantiska nätet som han själv satt upp och lyckades sno in sig ett par varv innan han insåg att det enda nätet höll kvar inne på tomten, var han själv.

Jag hade precis rundat husknuten och var på väg till baksidan av huset för att utforska lite, då jag hör ett ynkligt pipande. Det var fröken Gibbe som hade smitit ut efter mig och nu kom springandes längs husväggen.

- Sippo! Lämna mig inte ensam, skriker och efter mig.
-Ja men kom då Gibbe, säger jag och fortsätter gå.

Gibbe kryper på knäna längs väggen och när hon väl kommer fram till husknuten som jag väntar vid, så skakar hon i hela kroppen.

-Jag är rädd, piper hon och darrar på läppen.
-Men varför skulle du springa efter mig om du inte vågar gå nånstans?
-Jag trodde du skulle lämna mig ensam och inte tyckte om mig längre.

Mer hinner hon inte säga innan husse kommer galoperande och kastar sig över mig och kopplar ett rejält grepp om kroppen på mig. Gibbe piper till av rädsla och springer in under ett par buskar. När husse bär mig hem igen så hör jag Gibbes ynkliga pipande lång väg. Jag var så arg på husse som skrämde upp henne så där. Han släpper av mig inne på tomten och springer sen iväg efter Gibbe. När han kom tillbaka så berättade han hur hon hade blivit rädd för honom och försökt krypa iväg. Men som tur var fick husse tag i henne så hon inte sprang vilse. Samtidigt som husse berättar det hela för sin pappa, så beslutar jag mig för att återigen testa säkerheten. Den här gången klättrade jag över nätet på ett annat ställe. Jag hörde hur husse svor och gormade när han kom springandes runt huset efter mig. Sedan fick jag mig en utskällning efter noter. Det blev en något falsk sång.

Efter denna lilla utflykt så gav husse upp och vi katter fick inte vara ute alls längre. Vet inte vem som var argast. Jag som inte fick gå ut längre, eller husse som kämpat en hel dag med uteplatsen till ingen nytta.

Sippos memoarer - Kapitel 7 (2001)

Den ynkliga katten

Länge låg jag i min bädd och funderade på vad jag gjort för fel. Det började nu dra sig mot höst och det var mörkt och dystert ute om kvällarna. Våra turer på uteplatsen blev allt färre och husse började till och med att stänga alla fönster om kvällarna. Det roliga med hösten var att man kunde titta på alla roliga löv som blåste runt där ute. Ibland kunde jag inte låta bli att skälla lite på dom när dom fladdrade runt. Med skälla menar jag ju såklart jama. Jag var dock fortfarande lite ledsen på husses beteende den senaste tiden.
Det var inte alls roligt att bli ignorerad hela dagarna. Visst kliade han mig bakom örat lite då och då samt att jag fick lite godis. Men jag saknade min kramiga och
gosiga husse, det var inget roligt utan honom. Nu var det bara Gibbe som gällde
hela tiden. Men någonting hände under hösten. Husse blev helt knasig och stirrade bara in i väggarna. Inte för att jag brydde mig så vidare mycket, han brydde sig ju inte om mig. En kväll när vi låg och tittade på TV, så hörde jag ett svagt jamande utifrån. Snabbt hoppade jag upp på blombrädan och tittade ut. Förresten vet jag inte alls varför han kallar det blombräda, det finns inga blommor på den ju. En gång hade han ett par plastväxter ståendes på brädan, men efter att jag använt plastväxten som boxboll, så tog han bort dom.

Nåja, nu stod i alla fall den lilla kissen där ute och bara skrek. Det såg väldigt kallt ut där han stod i störtregnet med pälsen slickad mot kroppen. Han såg så
ledsen och ynklig ut. Jag jamade en order åt husse att öppna balkongdörren, vilket han faktiskt gjorde. Med dörren på glänt så kom den lilla kissen skuttandes och stoppade in sin lilla nos i springan och jamade.
— Hej, vilka är ni? Frågar han genom springan
— Jag heter Sippo och det är min vän Gibbe, säger jag och pekar med öronen åt Gibbes håll.
Han blinkade bort lite regn från ögonen och tittade på husse och sedan på mig.
— Tror du att jag skulle få komma in och värma mig lite? Det är så kallt här ute och jag är alldeles blöt i pälsen.
— Det är inte jag som bestämmer, svarade jag och tittade åt husses håll. — Det är min husse som avgör.
Innan vi han säga något mer så böjde sig husse fram mot kissen och kliade honom mellan öronen. — Din stackare, du är ju helt dyngsur om pälsen. Jag önskar att jag kunde släppa in dig, men jag vågar inte. Mina katter kan bli sjuka.
Den lilla krabaten tittade länge på husse, sedan började han med ett gällt jamande.
Det bara skar i kropp och själ att höra honom skrika. Till slut orkade husse inte mer utan tog vattensprutan och sprutade på den lille så han skrek av rädsla och sprang iväg. När husse stängde dörren så tittade han på mig.
— Titta inte sådär på mig Sippo, vi kan inte hjälpa honom. Jag önskar jag kunde hjälpa honom, men det går inte.
— Jag önskade också att vi kunde hjälpa honom, jamar jag tyst. Moloket går jag fram till Gibbe som ligger och stirrar surt under bordet.
— Vad vill du, fräser hon.
— Jag vill bara kramas lite, muttrar jag fram. Sekunden efter får jag en snyting över snoken. Jösses vad hon fräste ut mig. Jag fick inte ett jam i vädret. Hon skrek och skällde på mig så det hördes över hela stan. Utan förvarning lyfter husse upp mig och håller mig hårt.
— Kom lilla gubben, vi fixar lite fint käk åt oss. Säger han och bär mig in i köket.

Risken med kattmynta

Det var en rätt normal eftermiddag, då jag låg och tuggade på bladen till plastblommorna i fönstret, som jag såg husse komma gående utanför. Jag viftade lite extra på svansen och flaxade med öronen när han tittade åt mitt håll. Han viftar tillbaks med en liten plastpåse i handen. Det var en plastpåse med en kattbild på. Detta måste bara innebära leksaker till oss !!! Snabbt skuttar jag ner från fönsterbrädan och sätter mig vackert i hallen och viker ihop svansen till en prydlig boll. I samma ögonblick som han kommer innanför dörren så sitter mina klor i hans smalben. —Ge mig, ge mig. Jamar jag och tuggar lite på hans knäskålar.
— Lugna dig Sippo, du ska få. Säger han och lyfter ner mig på golvet.
Ur kassen plockar han sedan en liten påse med grönt gojja i. Vad tusan är det nu han har i tankarna? Snällt följer jag med ut i köket där han öppnar påsen och plockar ut det gröna och lägger det i en gammal strumpa. Då känner jag den ljuvliga doften av kattmynta. Utan att jag kan hjälpa det, så blir mina tassar helt svettiga. Svansen skakar och mina ögon börjar blinka i otakt.

— Gibbe, skynda dig ut hit. Ropar jag ut i vardagsrummet
— Vad är det om nu då? Mumlar hon och gnuggar sömnen ur ögonen.
— Husse har fixat kattmynta åt oss. Nu kan vi festa hela veckan.
— Vad är kattmynta. Frågar hon och ser ut som en förvirrad älg i ansiktet.
— Det är kanongrejer, förklarar jag och pekar med svansen upp på husse som
precis håller på att knyta ihop strumpan. Han hinner knappt släppa den på golvet så anfaller jag den så att dammet yr. Jag hoppar och skuttar på den för att sedan krama den med alla mina tassar. För ett ögonblick önskar jag mig fler tassar att kramas med. Men det skulle bli för jobbigt när husse skulle klippa klorna.

Nu har den härliga myntan börjat tränga igenom strump-lagret och doften sprider sig runt i köket. I ögonvrån ser jag hur Gibbe börjar ändra uttryck i ansiktet. Innan jag hinner reagera så har hon knuffat bort mig och sprungit iväg med strumpan.
— Hallå där, kom tillbaka med min strumpa din tjuv. Jamar jag och springer efter.
— Det är min strumpa, du får skaffa en egen. Får jag till svar.
Förvånad står jag kvar i köket och hostar av dammet som blev kvar efter henne. Här försöker man vara bussig och visa lite fina grejer, och vad får man som tack. Jo hon sticker iväg med hela strumpan och efterlämnar bara lite damm kvar. Tror det börjar bli hög tid att visa vem som bestämmer. Husse kan hon få ta, men inte mina leksaker. När jag tassade ut i vardagsrummet så fick jag nästan en chock. Där ligger Gibbe flåsandes och flämtades med nosen djupt nerborrad i strumpan. Det här var inte riktigt bra. Det verkar som om hon tagit en överdos av kattmynta.

Snabbt springer jag fram och sliter den hur tassarna på henne. Det var som att väcka det lejon som sover. Hon flög på mig som en ilsken bandhund och bet mig rakt i skallen. Förtvivlat försöker jag värja mig från hennes hysteriska tassviftandes samtidigt som jag håller strumpan utanför hennes räckhåll.

Hur tusan ska jag lösa detta, far igenom mitt huvud. Till slut så kommer jag på lösningen.

Med full kraft biter jag henne i svansen, när hon snor runt för att värja sig mot angreppet så klipper jag till henne över snoken. Sekunden senare ligger jag tvärs över henne med ett väl kopplat tass-grepp. Så ligger vi när husse kommer och tittar vad allt liv handlade om. Tror att han missförstod situationen, för han tvärvände och vinglade sedan ut i köket.

Sippos memoarer – Kapitel 6 (2001)

Uteliv

Med våra nya tatueringar i öronen, var vi nu redo för utelivet. Men trots det så vägrade husse låta oss springa lösa utomhus. Vi var fortfarande fastkedjade i våra koppel utan någon som helst frihet. Vi var ofta förpassade till uteplatsen som husse hade. Den var omgiven av stora buskar och ett staket på ena sidan. I buskarna kunde man ibland se en och annan kisse som ville komma och hälsa på det nya tillskottet i familjen. Jag bad dom fara och flyga. Det var speciellt en katt som totalt vägrade inse att han inte var välkommen.
Det var en dag då Gibbe och jag låg och njöt av höstsolen, då han kom
smygandes genom buskarna. Gibbe flög upp som skjuten ur en kanon och försökte springa in och gömma sig. Tyvärr glömde hon bort att hon satt fast i kopplet, och att kopplet satt fast i en tjock träbjälke. Inbromsningen var snabb, effektiv och smärtsam. Gnyende kröp hon ihop till en liten boll och bara skakade. Nu var det dags att agera här. Med bestämda steg ställde jag mig vid buskarna och burrade upp min päls så att jag skulle se riktigt skräckinjagande ut. När den andra katten kom inom räckhåll, så gjorde jag ett utfall och siktade mot ansiktet på honom. Men den förbaskade selen gjorde att jag gjorde en halv frivolt och landade på ryggen. Lite lagom pinsamt. Jag fräste åt kattskrället att fara åt pepparrn, för annars skulle jag minsann visa vem som var boss häromkring.

Mitt rytande och Gibbes gnyende, drog naturligtvis till sig viss uppmärksamhet ifrån husse. Plötsligt stod han bakom oss med ett glas vatten som han kastade ut i buskarna. Vattnet alltså, inte glaset. Kattskrället försvann snabbt som ögat.
Sedan böjde sig husse ner och strök Gibbe över pälsen och försökte lugna henne. Men hon var så rädd att hon istället försökte slita sig loss och springa iväg. Det var nog tur att hon satt fast, annars hade hon nog inte stannat innan Oslo. Till slut såg husse inte någon annan utväg än att ta in oss igen. Det gjorde inte så mycket eftersom vi varit ute den större delen av dagen. Hungern började göra sig påmind. När vi kommit in så trodde jag faktiskt att jag fått in några poäng hos den lilla fröken. Jag hade ju trots allt räddat livet på henne. Okej, kanske inte räddat livet, men i alla fall hennes heder.
Jag vet nog vad sådana där strykarkatter har i sinnet.
Husse uppskattade mina försök att lugna henne, han bjöd på lite extra gott och
berättade för alla i telefonen om hur modig jag varit. En känsla av stolthet sprider sig inom mig och jag börjar känna mig som Elvis säkert gjorde när jag först kom till denna familj. Det är inte nu bara husse jag måste vaka över, utan även den lilla kattfröken som fått på sin lott att bo hos oss. Efter ett par veckor började husse återigen bli lite orolig. Det var någonting fel med Gibbes öga. Jag hade också lagt märke till att hon inte kunde öppna det riktigt, men jag ville inte göra husse mer paranoid än han redan var. Så jag sa inget. Ännu en gång så åkte dom till veterinären, denna gång utan mig. En känsla av att ha gått igenom detta förut gjorde sig påmind och jag kände paniken börja sprida sig inom mig. Det var två långa timmar dom var borta, och när dom äntligen var hemma igen, så kastade jag mig fram för att se om hon var med tillbaka. Det var hon. Jag blev så lycklig att jag dristade mig till att ge henne en puss under ögat.
Kanske var det pussen som ändrade på saker och ting. För denna gång ryggade hon inte tillbaka när jag närmade mig, utan lät mig tvätta hennes päls.

Förundrat tittade jag på husse, stod med ett frågande uttryck i ansiktet.
Men jag såg även något i hans ögon. Jag tror det var lycka.

Allt eftersom tiden gick, så blev vi bättre och bättre kompisar Gibbe och jag. Men det var inte helt problemfritt minsann. Eftersom hon var så
fruktansvärt rädd av sig. Så fort husse rörde på sig eller hostade, nös eller kliade sig, så sprang hon tassarna av sig för att komma undan. Allt detta springande så fort han rörde sig, gjorde husse lite ledsen. Han kunde inte förstå hur en sådan rar liten kisse kunde vara så rädd. Han försökte med godis och leksaker att få henne förstå att han bara ville henne väl. Trots alla försök så lät hon husse aldrig röra henne.

Detta gjorde honom väldigt ledsen och han kände sig nog lite utanför. En dag så försökte jag ta ett allvarligt snack med Gibbe om detta. Men så fort jag tog upp ämnet så vände hon bara om och gick iväg. Med mig verkade hon inte ha några större problem, det var väl kanske en och annan drabbning mellan oss, men aldrig att vi var osams på riktigt.

Så kom dagen då det hände. Husse satt vid sin dator i vanlig ordning och lekte då Gibbe plötsligt går fram och lägger upp framtassarna på husses ben. Husse blev så chockad att han bara gapade. Gibbe tittade långt på husse och försökte nog komma på om han var farlig eller inte. Men så gjorde han misstaget att försöka klappa henne. Då spann hon loss med tassarna så att dammet rök. Kvar satt husse med handen i vädret och undrade vad han hade gjort. När detta upprepats ett par gånger så slog det både husse och mig, att hon säkerligen blivit misshandlad eller liknande av sina tidigare ägare. Det skulle kunna förklara att hennes öga varit så konstigt hela tiden. Det var en förtvivlad husse som strövade omkring i lägenheten.

Hur skulle han lösa detta problem. Jag hörde honom fråga vänner och bekanta i telefonen, men ingen hade något bra svar. Det hade jag. Låt det komma med tiden.

Husse började med en ny rutin nu. Varje dag så petade han väldigt försiktigt på Gibbe. Han lät aldrig handen närma sig hennes huvud, eftersom det var då som hon blev så rädd. Istället så började han med att klappa hennes svans och rörde sig sedan väldigt försiktigt mot resten av kroppen. Till slut så fick han till och med klia henne på ryggen utan att hon flydde. Allt detta kelande mellan dom två, gjorde att jag kände mig lite utanför. Flera gånger försökte jag göra mig påmind när husse höll på att kela med Gibbe. Men han stötte bara bort mig. Plötsligt var jag visst ingenting värd. En dag när det hade gått så långt att Gibbe vågade sitta i husses knä, så beslutade jag mig för att återigen försöka göra husse uppmärksam på att det faktiskt fanns en katt till i huset. Jag ställde mig på baktassarna och la mina framtassar på husses ben, samtidigt som jag kliade honom med klorna.

Då blev han arg och knäppte till mig över nosen med fingret. Vad nu då? Tänkte jag och stirrade på husse med vidöppna ögon. Husse hade aldrig knäppt mig på
nosen tidigare. Vad var det frågan om här? Jag gjorde flera försök att få husses uppmärksamhet, men jag fick bara fler knäppar på nosen och tillslut så tog han mig i nackskinnet och lyfte ut mig i ett annat rum. Det var med mörkt sinne och tungt hjärta jag gick och la mig på min plats. Där låg jag sedan och snyftade i det tysta och var väldigt ledsen. Husse hade förskjutit mig från familjen. Räckte det inte med att min bästa vän Elvis lämnade mig. Skulle husse nu också lämna mig ensam.

Sippos memoarer – Kapitel 5 (2001)

Att förlora en vän

Det var tidigt på morgonen som husse plockade in oss båda i buren och körde oss till Veterinären.
Väl framme så var det många människor som pratade med husse och försökte säga snälla ord. Men han lyssnade inte utan höll bara Elvis i famnen hela tiden. Efter ett litet tag så fick vi komma in i ett litet rum. Där fick han lägga sig ner på en stor säng och vila.
— Jag ska sova nu Sippo. Lova mig att du alltid kommer att vakta husse.
— Visst, svarar jag. — Men vi ses väl senare va?
— Det kommer vi, men det tar ett tag.

Då kom det in en tjej och stack en nål i Elvis ena tass, men han sa inte ens aj.
Efter någon minut ser jag hur han blir tröttare och tröttare. Precis innan han
somnar, så sträcker han sin tass mot mig i buren. Jag stoppar ut tassen genom
gallret och försöker röra vid honom, men jag når inte.
Då flyttar husse transporten lite närmare så att jag kan komma åt. I samma ögonblick som våra tassar rör varandra så förstår jag. Elvis kommer inte att följa med oss hem. Plötsligt så kommer någon och lyfter upp transporten och börjar bära mig ut ifrån rummet.
— NEJ !! Skriker jag för full hals. — Elvis, jag vill vara hos dig.
Han ser på mig med trötta ögon och ler åt mig. — Jag kommer alltid finnas hos dig Sippo. Men nu är det du som får vaka över husse. Lova det.
— Jag lovar Elvis, förlåt för allt dumt jag gjort dig.
— Finns inget att förlåta, du har alltid varit en god vän. Vi ses i regnbågslandet.

Sedan sluter han ögonen och plötsligt finns det inget mer att säga.
En god vän finns inte mer, och jag känner en förtvivlan jag aldrig känt förut.
En veterinär tar ett par blodprov på mig. Jag vill vara lika tapper som Elvis och inte gråta. Men det gjorde så ont när dom stack mig, att jag skrek i högan sky i protest.
På vägen hem jamade jag i djupaste förtvivlan efter Elvis, men jag fick inget svar.

Väl hemma så sprang jag rakt in i vardagsrummet för att busa med Elvis. Men då slog det mig att han inte finns längre. Ensam och övergiven sätter jag mig mitt på golvet och jamar så högt jag kan.
— MJAU !! Elvis, kom tillbaka till mig. Jag saknar dig, snyftar jag fram.
— Han finns inte längre, hör jag en röst bakom mig. Det är husse som har satt sig i soffan och nu bara stirrar rakt fram. Men jag vill inte lyssna, han måste finnas någonstans. Han lovade att inte lämna mig ju.

Till slut så inser jag att han inte kommer tillbaka mer. Förvirrad kryper jag upp i knät på husse och kurar ihop mig till en liten boll. Livet känns inte värt att leva mer.
Då känner jag något som droppar ner i huvudet på mig. När jag tittar upp så ser jag att det är husse som sitter och snyftar. Jag kryper upp för bröstet och sätter mig på hans axel och tvättar hans kinder.
— Gråt inte husse, jamar jag tyst. Elvis sa att han skulle vänta på oss
i regnbågslandet.
Utan att svara stryker han mig över pälsen och tittar på mig. Då inser jag att husse sörjer lika mycket som jag gör. Men tillsammans ska vi klara av det här. Jag lovade ju Elvis att se efter husse och det ska jag också göra.

Raskt hoppar jag ner på golvet och letar upp en tygmus som jag kastar till husse.
— Här husse, vi leker lite. Jamar jag åt honom.
— Han finns inte längre Sippo.
Förvirrat tittar jag på honom. Jag vet ju med att han inte finns längre, men nu
måste vi rycka upp oss. Men trots mina försök att få husse till att sluta stirra rakt framför sig, så händer inget. Det blir kväll och vi sätter oss vid TV:n igen.Men det känns inte likadant utan Elvis.

Runt midnatt så går husse upp och lägger sig utan att säga ett enda ord. Jag följer efter, det finns ju ingen att leka med längre. När husse bäddat ner sig i soffan och dragit täcket över sig, så kryper jag sakta upp och lägger mig vid hans huvud. Min tass lägger jag i hans hand och vi tittar länge på varandra.
— God natt Sippo, säger han och släcker.
— God natt husse, svarar jag och lägger mitt huvud mot hans kind.
Kanske känns saker och ting annorlunda imorgon.

Att gå vidare

Med ett ryck vaknade jag upp i soffan och såg mig omkring. Husse hade på något vis gått upp utan att väcka mig. Jag måste varit tröttare än jag trott. På pigga tassar skuttar jag ner för trappan till nedervåningen, där jag genast ropar på Elvis.
Sedan kommer jag på vad som hände igår, och jag lägger mig ner igen.
Husse springer omkring med en telefon i handen hela tiden och ser väldigt
stressad ut. Av det jag hör av samtalen så letar han visst efter en ny kisse till mig. Jag känner mig lite skamsen när tanken faller mig in hur kul det skulle kunna vara med en ny vän. Men då känner jag som om någon stryker mig över pälsen, när jag vänder mig om finns ingen där. Jag reser ragg och gör mig så stor jag bara kan. Vem vågar peta på mig sådär? En varm våg sköljer över mig, och för ett litet ögonblick så tycker jag mig se Elvis bakom en gardin. Men när jag väl sprungit fram för att titta, så är han borta. En röst inom mig ber mig gå vidare och vaka över min husse.

Klumpen i magen har nästan försvunnit och det känns som om en stor sten har tagits bort från min svans. Kanske är det Elvis som ber mig gå vidare med mitt lilla liv och få saker och ting att funka som dom ska igen. Mumlet från köket där husse sitter och pratar har övergått till en regelrätt sjöslag. Det är tydligen någon som kallade husse för något som han inte gillade. Men husse är inte den som ger upp, han gav igen med sådana hemska ord som jag aldrig någonsin kommer att nämna.

Det tog ett par dagar sedan försvann husse i flera timmar. Han klappade mig på huvudet och lovade att han skulle komma tillbaks med en katt kompis till mig.
Efter dom åkt gick jag och satte mig i vardagsrummet och jamade en liten bön.
— Snälla ni i regnbågslandet, ta hand om min vän Elvis och vaka över honom noga. Jag ska visst få en ny katt kompis nu, om ni tycker det är en dum idé så ge mig ett tecken. Det enda som hände var att solen träffade mig mitt i ögat. Jag antog att Elvis inte hade något emot att jag träffade en ny vän.

En ny vän

Vaknade gjorde jag flera timmar senare, då husse kom infarandes som en orkan med katt transporten i högsta hugg.
— Sippo, skynda dig hit och titta. Ropar han.
Trött vinglar jag ut i hallen, där får jag se den underbaraste varelse jag någonsin sett. Det var en liten katt fröken som var bara någon månad gammal. Hon såg så liten och ynklig ut där hon satt i buren. Skräckslagen var hon också, inte ett
jamande hördes. När husse öppnade gallret så vågade hon sig inte ut. Försiktigt smyger jag fram för att presentera mig. Men husse som är lika smidig som en
buffel, lyfter bort hela taket på buren för att kunna se ordentligt. Nu blev det fart på flickstackaren. Det var bara ett grått streck man såg försvinna in i tvättstugan, sedan hördes det buller och bång för att sedan ersättas med ett ynkligt jamande.

Sakta tittar vi alla in i tvättstugan. Där inne sitter hon längst in i en städskrubb och ylar i högan sky. Husse går fram och lyfter upp henne.
— Kom här lilla gubben, säger han och klappar henne.
— Hm, ursäkta mig husse. Men det där är faktiskt en tjej, protesterar jag.
— Blubbi blubbe blubboooo, fortsätter han och påminner om en sjuk groda.
Nu ger jag upp och går och lägger mig i hallen. Stackars husse, kan inte vara enkelt att leva med så få hjärnceller. Tror det är dags att infria mitt löfte till Elvis, om att sköta om husse. Det verkar som om han behöver det.

Husse tycker nu att det vore en bra idé att åka hem snarast möjligt. Han tycker att den nya kissen ska få lite lugn och ro i vår egen lägenhet. Med vår nya vän och min hjärndöda husse bakom ratten, åker vi hem igen.
Hela vägen försökte jag få henne att inse att vi inte var farliga. Men hon bara skakade och försökte ta sig ur buren. Inte för att jag visste vad som hänt, men någonting hemskt var det i alla fall. Stackars liten.
Vad kunde jag som äldste kisse göra för att underlätta situationen för den lilla
fröken? Jag beslutade mig för att försöka prata med henne lite. Men det var enklare sagt än gjort. Så fort jag närmade mig så började hon spotta och fräsa åt mig så jag blev helt blöt i pälsen.
Åtskilliga gånger försökte jag få henne att förstå att jag inte var farlig, inte husse heller för den delen. Men det var lönlöst.

Vid ett tillfälle försökte husse gå fram och klappa henne, men hon bet nästan av honom handen. Men då blev jag så förbaskad att jag flög på henne och bet tag i svansen så hårt jag bara kunde. Resultatet blev att hon pep i högan sky så att nackpälsen reste sig.
— Sippo !! Släpp honom omedelbart.
— Jamen husse, det är fortfarande en hon, försökte jag förklara medan hans hand närmade mig mitt nackskinn. Sedan befann jag mig i tvättstugan.

Det tog ett par dagar för henne att lugna ner så pass att hon vågade äta. Men det var fortfarande ingen som fick ta i henne. Så fort någon av oss närmade sig, så blev hon stel som en pinne och stirrade skräckslaget åt alla håll. Husse började bli lite ledsen, eftersom han trodde det var fel på honom. För att han inte skulle börja missbruka kattmynta eller liknande, så visade jag min kärlek genom att pinka på hans filt. Jag tror att han blev lite rörd, för jag är säker på att jag såg en liten tår.

Hemma igen

Väl hemma i vår kära lägenhet igen, så började allting om på nytt. Så fort vi kommit innanför dörren så sprang hon iväg och försökte gömma sig. Men den stackaren var så rädd att hon inte såg vart hon sprang, och slog nästan ihjäl sig på kuppen.
Jag såg det som mitt ansvar att försöka hjälpa henne till rätta så som Elvis en gång tidigare hade gjort.
Det skulle snart visa sig vara lättare sagt än gjort.

Under nästan en månad så såg vi henne inte. Jag försökte verkligen hjälpa, men hon bara skrek och pep hela tiden. Ett tag så var jag orolig att det var något som smittade, eftersom jag också hade börjat yla titt som tätt. Husse som nu började bli lite smått hysterisk, ringde en veterinär. Nu visste jag att det var kört, jag hade ju egna erfarenheter av veterinärer.
— Vet… Veterinären, vem är det? Pep hon underifrån sängen.
— Det är en människa som sticker nålar i dig och stjäl ditt blod.
— Va?! Mitt blod, det vill jag ha för mig själv. Varför ska dom ta det?
— Som straff för olydiga katter, svarar jag och visar stolt fram min stuckna tass.
Hon tackade för informationen med att klippa till mig i ögat och sedan springa och gömma sig igen.

Nu brann det verkligen i knutarna. Husse hade bokat tid hos den där veterinären åt oss båda två och jag hade onda aningar om vad som skulle hända. När dagen kom och vi matades in i transporten, så var hon så rädd att hon grät oavbrutet hela vägen in.

Väl framme så skakade hon i hela kroppen och bad för sitt liv. Jag var helt
förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag jamade åt husse att skona hennes liv, men han lyssnade inte. När veterinären tittade in på oss igenom gallret, så gömde hon sig bakom mig.
— Jaha ja, det där var en söt liten fröken som du har skaffat, säger han till husse.
— Eh, vad?
— Den nya katten, det är en väldigt välmående kattfröken.
— Nää, vad är det du säger? Frågar husse och blänger på oss där vi sitter.
— Det syns på färgen. Just den där vackra färgen kan bara honor ha.

Nu trodde jag att husse skulle svimma, han tittade in en extra gång på oss och mumlade något om att det inte kunde vara möjligt.
— Vi kan titta för säkerhetens skull om du vill, säger veterinären och öppnar gallret för att få tag i henne.

Nu befann hon sig i händerna på en bestialisk människa som plågar katter
tänker jag för mig själv. Men istället för att sticka hål på henne så lyfter han på svansen och pekar. — Titta här, detta är minsann ingen kille inte.
Jag var alldeles chockad, lyfter på svansen så där bara, och på en tjej dessutom.

Jag visade mitt förakt med en massa fräsande, sedan slog dom igen gallret i skallen på mig så jag såg ut som ett schackbräde i trynet.

Sedan började veterinären sticka massa nålar i oss för att vaccinera, som han sa.
Så började husse så smått återhämta sig från chocken. Han var nu överbevisad i något som jag försökt tala om för honom i nästan en månad. Med svag röst så
frågade han om hur man skulle kunna förhindra dom att löpa.
Jag fattade inte vad han snackade om, men det började rycka lite i svans tippen.

Husse var nu tvungen att komma på ett nytt namn åt Gibson, eftersom det var så hon döptes när hon kom till familjen. Efter mycket velande fram och tillbaka, så fick hon namnet Gibbe. Jag kunde inte låta bli att flina åt deras fantasilöshet, men Gibbe verkade gilla det och till slut så lät det inte så illa längre.

Det var två väldigt lättade katter som åkte från veterinären. Till och med husse var glad. Att dom sedan pratade om ”märkning” gjorde mig orolig. Men husse försäkrade att det bara var för vårt eget bästa.

Sippos memoarer – Kapitel 4 (2001)

Men nu förstår jag att även husse märker att något inte står rätt till. Han stryker mig över pälsen och vägrar att släppa mig.
Dagen där på så bär det plötsligt iväg med Elvis, det är full fart på honom och vi busar som bara den. Gårdagens samtal har jag glömt bort, och roar mig kungligt med min vän. Mitt i leken kommer husse och plockar upp Elvis och tar honom in i transporten.
— Vi kommer snart tillbaka Sippo, säger han och krafsar mig mellan öronen.
— Okej, jamar jag. Men var inte borta för länge va? Sedan försvinner dom och jag har hela huset för mig själv. Dom är borta i någon timme innan dom kommer hem igen. Det är en väldigt sur Elvis som kommer fram. Han har ett stort bandage runt ena tassen som han stolt visar upp.
— Kolla här va, dom stack hål på mig.
— Stack dom hål?!
— Jajemen, dom stack en jättelång nål och tog massor med blod från mig.
— Gjorde det inte ont, frågar jag lite smått orolig.
— Nä, man är väll en riktig tuffing-katt.

Med ny beundran för min vän går jag fram och dunkar tassen i sidan på honom.
— Du måste vara den tuffaste katten i stan.
— Kanske det. Åh, jag fick lyx käk också. Husse blev beordrad att ge mig en burk om dagen minst. Den var ganska dyr, det såg jag på husses ansikte.
I samma ögonblick ropar husse ifrån köket. Elvis mat är serverad. Intresserad som jag är smyger jag fram och försöker ta mig en smakbit, men hinner inte ens säga svans innan husse lyft bort mig och jag finner mig i vardagsrummet med en näve godis framför mig. Man kan tydligt höra Elvis smaska ifrån köket och till slut så kommer han in till mig och rapar ljudligt.
— Det var gott, hickar han.
— Lyckans dig, svarar jag och känner mig lite utanför.
— Det finns lite kvar till dig om du vill smaka. Husse sa att det var okej. Snabbt springer jag ut i köket och kastar mig över matskålen.

Trädkramarna

En kväll när Elvis och jag låg och njöt av eftermiddags solen i gräset, så kom husse ut och busade lite med oss. Han tog våra koppel och lät oss skutta runt bland träd och buskar. Då såg jag plötsligt min chans. Utan att försöka ta av mig kopplet, sprintar jag så fort benen bär, rakt upp i en stor björk.

Husse som har samma reaktionsförmåga som en flodhäst, fattade inte först vad som hände. När han väl kom vad som hänt så var det försent, jag satt högt upp i trädet och räckte ut tungan åt honom. — Elvis, stick upp och hämta honom, säger husse och viftar med kopplet.
— Eh, jaha ja. Tack så mycket, svarar Elvis blänger på mig som sitter där uppe. Han tar ett djupt andetag och sedan kom han upp farandes för trädstammen så snabbt att jag nästan trillade ner av förvåning.

Men jag hade ingen lust att bli fångad, så jag klättrade upp lite till. Till slut sitter vi båda två jättehögt upp och hade en jättefin utsikt. Problemet var bara att vi snott in våra koppel i trädet, att vi inte kunde röra oss. Husse som stod nedanför och tittade på oss, släppte kopplen och började springa runt i cirklar.
— Stege, vi behöver en stege här ute, ropar han.
— Vad händer där ute, svara hans pappa och tittar ut genom ett fönster.
När han ser hos i trädet så börjar han skratta.
— Vänta så hämtar jag stegen.

Men innan han hunnit hämta den så börjar husse klättra upp för trädet.
— Nej, gör det inte. Jamar vi ifrån trädet. — Du har inga klor att klättra med.
Men husse lyssnar inte som vanligt, utan fortsätter allt högre upp. Till slut så sitter vi fast alla tre. När hans pappa ser det, så avger han ett lustigt läte.

“Nej husse, gör det inte”	“Uh, vad högt upp vi är”

— Jag ska hämta kameran, säger han och släpper stegen. När han kommer ut igen, har en sådan där sak i handen som blixtrar. Innan vi hunnit rätta till päls och svans, så blir natten till dag och husse grymtar något sedan hör vi en duns. Det är husse som tappat taget om grenen och ramlat ner.
Nu sätter han äntligen upp stegen och börjar sno loss våra koppel.
Tyvärr blev Elvis lite stressad och beslutade sig för att hoppa. Men tack vare kopplet som hände kvar över en gren, blev det istället en långsam hissfärd ner hängandes i sele. Elvis verkade inte tycka så illa om det, och väl nere så jamade han glatt och viftade på svansen.

Själv ville jag ta mig ner för egen maskin, och beslutade mig därför att använda det som husse kallade stege. Tyvärr var husse i vägen så jag beslutade mig för att klättra rakt över honom. Sekunderna efter satt jag med klorna fastnaglade i hans rygg, medan han skrek så det hördes flera mil. Här kan man inte sitta tänker jag, och börjar klättra upp för ryggen på honom. Detta uppskattades inte något vidare och jag känner hur husse håller på att tappa greppet om stegen.

I samma ögonblick som jag hoppar ifrån ryggen mot en stor gren, så tappar han taget och faller i backen med en duns. I samma veva känner jag att jag tappar greppet om grenen. När jag vrider runt huvudet ser jag mitt koppel vara invirat runt husses kropp. Utan att kunna göra något åt det, faller jag tasslöst ner mot marken, men lyckas vrida mig runt och landa på husses mage.
— Tack husse, mumlar jag och börjar gå in i huset.
Det enda svar jag får är husse som håller på att hosta upp njurarna.

Den bistra sanningen

Senare på kvällen så busade vi lite med varandra och vi fick till och med vara ute en extra sväng i skogen. Husse låter oss springa upp och ner i träd och lukta på varje buske som vi hittar. Åh vad många dofter det finns här ute. Detta måste vara himlen. Vi är ute någon timme, sedan börjar Elvis bli trött och vill gå hem. Vi vänder om och börjar sakta ta oss hem igen, då han plötsligt lägger sig ner och vägrar att röra sig. Husse böjer sig bekymrat över honom och stryker hans fina päls. — Kom här lilla gubben, säger han och lyfter upp Elvis i famnen. Hela vägen hem ligger han i husses famn och vill inte annat än att komma hem. När vi väl kommer innanför dörren så går han raka vägen in och lägger sig och sover. Själv äter jag en bit innan jag smyger upp och lägger mig bredvid honom på fällen.

— Hur är det Elvis?
— Jag är bara lite trött, ingen fara.
— Vad sa dom där borta hos den där veterinären?
— Dom sa att jag hade något i magen, det är därför jag äter den där specialmaten. Oroligt känner jag på min egen mage, men då den inte verkar ha något uppror på gång så lägger jag huvudet på Elvis mage och somnar. Flera gånger den natten vaknade Elvis upp och jamade lite förvirrat innan jag lugnat honom. Det blev inte så mycket sova för oss. Förvisso brukar vi inte sova på nätterna, men då busar vi istället. Nu ligger han bara där utan att röra sig.

“Lugn Elvis. Jag är kvar hos dig.”

Morgonen därpå så är allt bra igen och vi busar med varandra så huset skakar. Hela dagen är vi ute på tomten och leker med varandra. Alla som går förbi tittar på oss och säger att vi är så söta små katter. Kvällen tillbringar vi återigen framför TV:n med husse och hans pappa. Dagen därpå så tar husse med sig Elvis till veterinären igen. Den här gången är dom borta i flera timmar. När dom kommer hem orkar knappt Elvis ta sig ur transporten.

Förfärad springer jag fram till honom.
— Elvis, vad har dom gjort?
Med en slö blick tittar han på mig utan att svara, utan går istället och lägger sig på sin plats vid elementet i vardagsrummet.
— Vad har du gjort med Elvis, skriker jag åt husse.
Återigen inget svar. Istället böjer han sig ner och plockar upp mig. Nu får jag den här känslan att något är fel igen.
— Jag kunde inte skydda honom, viskar han i mitt öra. Vadå skydda, vad är det frågan om? Det är mitt jobb att skydda Elvis från fulingar. Utan ett ord släpper han ner mig på golvet igen, och jag springer in till Elvis så fort benen kan bära mig. Jag sätter mig bredvid och stryker honom över pälsen och tvättar honom ordentligt.
— Vad gjorde dom med dig, vad är det för fel? Frågar jag mellan tårarna.
— Inget är fel kompis, jag blir snart bra igen. Jag känner att han ljuger, men säger inget.

Istället försöker jag ge stöd genom att spinna för honom och klia hans huvud med tassen.
Plötsligt vänder han sig mot mig. — Sippo, vet du vad regnbågslandet är?
— Nää, vad är det?
— Det är en plats dit alla katter kommer en dag. Där är vattnet klart och gräset är alltid grönt och solen skiner så klart att man kan se hur långt som helst.
— Wow, dit skulle jag också vilja komma en dag. Det låter jättemysigt. Som skogen vi var i idag ungefär.
— Mycket finare än i skogen. Du kommer också dit en dag. Men inte förrän du är väldigt gammal.
— Nähä. Men hur vet du detta då?

— Husse hade en kisse innan mig. Men den katten var tvungen att lämna husse och resa till regnbågslandet.
— Varför var han tvungen att resa? Tyckte han inte om husse?
— Jo, dom älskade varandra över allt annat, men det finns saker som inte ens
husse kan råda över. Trots att han väldigt gärna vill.
— Vadå för saker?
— Som sjukdomar till exempel. Några kan husse bota, andra kan veterinären bota. Men det finns saker som ingen av dom kan göra något åt. — Elvis, kommer du att åka till regnbågslandet utan mig?
— Ja, men inte för att jag vill lämna dig. Utan för att jag måste. Men jag kommer att vänta på dig där tillsammans med husses andra kisse.

Jag hör ett vrål från köket, det är husse som river ner massa saker på golvet och svär långa vägar. Han kommer sedan in till oss och sätter sig bredvid oss på golvet.
— Nu är det gjort, säger han. Jag hoppas att jag gjort det rätta och att du en dag kan förlåta mig Elvis. Elvis svarar med att slicka husse på handen och krama den med sin tass. Dom ser på varandra ett tag, sedan reser husse sig upp och går iväg.
Den natten så vakade jag över Elvis varenda sekund. Jag ville inte missa en sekund, utan höll mig vaken hela natten.

Sippos memoarer - Kapitel 3 (2001)

Ostbågarna

En dag vaknade vi av att hela huset skakade. Först trodde vi det var en lokal jordbävning, men sedan när vi sansat oss lite så kom vi fram till att det med stor sannolikhet bara var husse som snarkade. Men efter en snabb undersökning så visade det sig att sängen var tom. Vad nu då, har husse smitit iväg utan oss? Jag tittar lite försiktigt på Elvis för att se om han slukat husse. Men tydligen så kan han läsa tankar.
— Gör dig inte dum din klant-katt, jag har inte ätit upp honom.
— Vem har gjort det då, frågar jag.
— Ingen har ätit upp husse, han har nog bara smitit till affären och handlat lite.
— Men vad var det då som lät? Innan han hinner svara så avbryts vi av ytterligare ett muller som får pälsen att resa sig över hela kroppen. Plötsligt kommer husse instormande genom dörren.
— Grannens stereo, hälsar han oss och kastar två stora plastkassar fyllda med leksaker på golvet.
— Nä, Sippo heter jag och det här är Elvis, svarar jag och tittar förebrående på honom. Har han blivit sjuk och glömt bort vad vi heter? Medan husse hänger av sig jackan så passar Elvis och jag på att smyga fram och leta fram våra leksaker
ur kassarna.
— Vad sjutton är det här? Frågar jag och pekar med tassen på en glänsande påse.
— Hm, det ser ut som ostbågar, säger Elvis samtidigt som han trillar rakt ner i kassen som han tittar i.

Ett harklande får oss att titta upp och ser husse stå och stampa med foten
i golvet.
— Skulle ni vilja ha vänligheten att ge tusan i mina matkassar.
Vi skakar nekande på våra huvuden och forsätter att rota i kassarna
— Nähä nä, svarar han och lyfter upp kassen som Elvis har trillat ner i.

Med en förvirrad blick följer han mig med blicken samtidigt som dom försvinner in i köket. För ett litet ögonblick funderar jag på om jag ska springa efter, men den glänsande påsen i kassen verkar så intressant att jag inte kan låta bli att daska till den med tassen. Oj vad det prasslade lustigt om den, måste jag testa igen.

Prasslandet har inte undgått husse som nu smugit sig upp bakom mig.
— Va, vad vill du nu då? Ser du inte att jag är upptagen med den här glansiga
påsen, jamar jag.
— Släpp påsen Sippo, den är inte till dig.

Vadå inte till mig? Har han blivit tossig i knoppen? Ska jag kanske inte få ha
något kul eller? Med framtassarna hugger jag tag i ena änden av påsen, medan husse håller i den andra. Vi drar båda två så det knackar och till slut så händer det.
Påsen spricker med en smäll och det flyger små lustiga gula krokar i hela hallen. Doften av ost sprider sig till min nos och jag känner att jag behöver dregla lite.

Medan husse är upptagen av att få en hjärnblödning, passar jag på att slicka lite försiktigt på en av ostbågarna som landat vid mina tassar. Elvis som på något sätt tagit sig ur sitt plastfängelse, kommer rusandes bakom hörnet med sådan sladd att han sparkar sig själv i skallen med baktassarna.

— Ge mig, ge mig, skriker han och försöker desperat bromsa upp farten.

Med en halv ostbåge hängandes i gapet kände jag mig minst sagt fånig när
2 kilo katt dundrade in mig så att det knakade i kroppen.

Ostbågen råkade jag sätta i halsen av chocken. Hostandes och frustandes viftar jag desperat med tassarna för att göra husse uppmärksam på att jag har en tung katt liggandes på mig. Sin vana trogen klappar han oss på huvudet och skrattar lite.

Till slut lyckas jag dra mig loss underifrån Elvis och sparkar honom i häcken.
— Hur springer du egentligen va? Fräser jag ilsket.
— Ge mig en ostbåge. Gnyr han och himlar med ögonen. — Jag vill också ha en, dom smakar så smaskigt.
Med tassen petar jag över en till honom och hugger själv in på en ny.

Mitt i tuggandet så börjar husse plocka åt sig det han kan. Då hugger jag honom i handen. Ilsket svärandes så försöker han skuffa bort oss från vårt himmelrike. Men vi kämpar emot och försöker placera alla våra klor i golvet. Tyvärr så fäster dom inte så bra på blank yta, men jag lyckades i alla fall lämna ett par rediga klösmärken i golvet. Tyst skrapar husse upp allting från golvet och stoppar ner i en stor skål som han tar ut i köket.
— Resten är ert killar, säger ropar han.

Vadå resten? Det är bara några smulor med damm på kvar. Tillsammans
smyger vi ut i köket och ser skålen stå på diskbänken. Husse tittar lite på oss och försvinner sedan in på toaletten.

— Fort, skynda dig, säger Elvis och knuffar mig mot diskbänken. — Hoppa upp där och ta så mycket du kan.
— Eh, jaha och hur ska jag komma upp dit då, frågar jag.
— Hoppa, vad har du baktassarna till annars? Men kolla svansförningen, annars kan det sluta med att du landar i diskhon.
— Diskhon, vad är det?
— Där lägger husse smutsiga tallrikar och sånt, sedan spolar han vatten över det så det blir rent.

Jaha, tänker jag för mig själv. Det låter ju komplett livsfarligt. Jag gör ett par tappra försök, men det är inte så lätt att göra ett sådant här hopp när man bara är 3 månader.

Till slut tar jag ett djupt andetag och koncentrerar mig så hårt jag kan och tar jag satts för allt jag är värd. Resultatet blev utom all
förväntan, inte bara ramlade jag rakt ner i det som kallades diskon och blev blöt, jag lyckades även riva allt som stod i närheten med buller och bång. Elvis blev så skraj att sprang in väggen när han försökte komma undan. Då ser jag skålen, till bredden fylld med smaskiga ostbågar. Försiktigt ställer jag mig på baktassarna och lägger nos och framtassar över kanten på skålen. Precis när jag ska ta mig en munfull så händer det. Jag tappar fotfästet på den hala ytan och river ner skål och ostbågar på golvet.

Elvis som låg och tryckte under sängen i vardagsrummet kommer springandes för att kolla om jag blev ihjälslagen. Så gjorde även husse. Utan att vi märkt det så har han tagit sig in i köket och tittar på oss. För att verka oskyldig började jag dricka ur diskhon, vattnet smakade nästan bra. Men det enda han gör är att fylla på vår vattenskål och går ut och sätter sig i vardagsrummet med en annan skål.

Förundrad över detta beteende smyger jag ut och spionerar. Där sitter han och tuggar i sig för glatta livet. Han lurade oss att tro att vi fick dom enda ostbågarna, när han i själva fallet behöll de flesta själv. Attans typ.

Den långa färden

Det var en solig morgon då Elvis och jag låg vid fönstret och lapade i oss lite
hälsosam sol, som hela vår värld ruskades om. Husse hade fått nippran och börjat plocka ner saker i en stor väska. Denna väska ägnade jag väldigt mycket uppmärksamhet på. Den såg så mysig ut och jag skulle inte ha någon emot att lägga mig i den bland alla mjuka kläder. Elvis såg däremot lite bekymrad ut.
— Vad är det, frågade jag.
— Jag tror att husse ska ut och resa med oss, svarar han och gäspar ljudligt.
— Va, ska vi åka bort?
— Det har hänt en gång tidigare, vi åkte i flera timmar och när jag äntligen fick komma ut ur buren, kände jag inte igen mig alls.
— Buren? Vadå för bur, undrade jag lite oroligt.
— Det är vad han kallar för katt transport, det är den låda som står i hallen.
— Men det verkar inte så farligt ju.
— Inte nu nej, men vänta bara tills han stänger gallret och sätter oss bak i bilen.

Galler, bak i bilen, lång färd… Jag började känna mig lite smått orolig. Vad var det egentligen frågan om här? Husse tillbringade cirka två timmar åt att packa ner saker i olika väskor, bara för att sedan plocka upp dom igen med en svordom.
Då jag erbjöd min hjälp så låste han in mig på muggen tillsammans med Elvis, som nyste mig i ansiktet som tack. När husse sedan öppnade dörren in till oss så han vi knappt reagera, eller snarare, jag han inte reagera. Plötsligt befann jag mig
transporten och kunde inte komma ut. Jag protesterade ljudligt genom att slå
skallen mot gallret. Sedan märkte jag att det gjorde ont och slutade. Elvis som varit med tidigare, klarade sig undan genom att fly in under sängen i vardagsrummet. Husse åtgärdade det med att lyfta upp hela sängen och medan han stod där och funderade på med vilken hand han skulle ta Elvis med, så smet han in under
badkaret. Det gick så snabbt att han nästan glömde svansen. Sekunden efter kom han farandes som skjuten ur en kanon. Husse den fegisen hade satt på duschen så Elvis blev alldeles blöt. Surt satte han sig vid transporten och ansåg sig besegrad.

I början tyckte jag inte att det var så farligt att sitta där inne, förvisso var det kanske lite väl trångt. Men det var synd att klaga. Efter 10 minuters bilfärd så hade min uppfattning om bilfärd förändrats totalt, det luktade konstigt och Elvis verkade ha seriösa problem med rövpartiet. Det luktade fruktansvärt illa här inne och det började även bli lite väl varm i pälsen. Min svarta päls utsattes för en temperatur som skulle fått en kamel att svettas. Med gäll stämma tillkännagav jag att detta var minsann inget sätt att transportera en kisse på. Till slut tröttnade Elvis på att bara lyssna till mig och började själv gny. Våra läten möttes av ett ilsket läte från husse som sedan också satte på något som kallades för musik. Inte för att vi förstod hur man kunde kalla det oväsen vi hörde för musik. Det dundrade och dånade i hela
bilen och husse satt och pucklade på ratten med jämna mellanrum. Jag gav Elvis en frågande blick. Hade ratten varit dum eller?

Resan kändes som om den var flera timmar lång och det fanns inte mycket
utrymme att röra sig på. Ett tag spelade jag tass, klo eller svansvift med Elvis. Men han fuskade. Han påstod att svans var högre än klo. Men, alla vet att tass går över klo och svans går över tass.

Framme

Äntligen framme. Resan som jag för en stund trodde skulle bli min sista, är äntligen över. Jag dansar en liten jigg i buren för att visa hur glad jag är. Husse kör upp till ett jättestort rött hus och trycker på ratten så att bilen skriker av smärta. Då kommer någon ut ifrån huset, troligen är det väl någon tjänare till Elvis och mig.
— Det där är husses husse, förklarar Elvis och pekar.
— Va, har husse en egen husse?

— Jupp, fast människor kallar det föräldrar istället.

Jaha ja, tänkte jag för mig själv. Det här blir nog roat värre. Husse och hans
pappa började bära ut allting han hade i bilen och bar in det i huset. När det blir vår tur så låser husse fast oss i våra koppel vid uteplatsen till huset. Det var så många nya dofter att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helst av allt ville jag slita mig loss och springa in i den skog som låg ett fåtal meter ifrån oss.

Men med färskt minne hur det var sist jag rymde, så avstod jag. Elvis gäspade ljudligt och gick sedan och la sig på verandan och somnar nästan omedelbart.
Själv börjar jag känna en viss oro, till en början kan jag inte sätta tassen på vad det är för fel. Men sedan slår det mig. Jag behöver gå på toa !!! Med något som jag anser vara klara besked, att jag känner mig smått sjösjuk. I denna föreställning ingår konster som att stå med tassarna i kors och flaxa med öronen. Då märkte jag att min simultanförmåga är cirka noll komma noll, och jag faller ihop i liggandes ställning och känner mig något förvirrad. Till slut har dom fått in allting i huset och börjar haka loss oss från våra bojor och vi blir insläppta i huset. Innanför dörren så får jag nästan en chock. En gigantisk konstruktion som visst kallas för trappa, går hela vägen upp till våningen ovanför. Jag inser snabbt att detta måste vara gjort för att roa oss fyrtassar och bestämmer mig för att inviga den med ett par snabba kliv.

När jag når övervåningen så tar det cirka fjorton sekunder innan det slutar
skvalpa i kroppen, jag hade glömt bort mitt toalettbesök. På vingliga tassar smyger jag in i det som ser ut som badrummet och finner min älskade kattlåda. Försiktigt går jag in i den och sätter mig tillrätta. Då kommer Elvis som skjuten ur en kanon och skuttar in med sådan fart att jag nästan flyger ut.
— Ursäkta Sippo, nödläge. Säger han och drar in huvudet igen.
Jaha, tänker jag. Vad kallas det i mitt fall då? Mer hinner jag inte fundera innan det blir ett fasligt liv där inifrån. Det är en matt Elvis som sedan kommer ut.

Äntligen tänker jag och ska precis kliva in i lådan då en ofantlig stank slår emot mig med full kraft. Tvi vale, det luktar död skunk. Med ett långt jamande säger jag åt Elvis att han i alla fall kan gör i ordning efter sig. Då jag inte får något svar kollar jag igenom övervåningen efter husse. Det är hans jobb att fixa till lådan åt mig. Då han inte står att finna på övervåningen, sätter jag mig mitt i trappan och jamar. Husse kommer springandes upp för trappan men kommer knappt halvvägs innan han reagerar på stanken.
— Fy tusan, verkar som Elvis är dålig igen.

Då slår det mig att det här var inte första gången som Elvis lämnat sådana
tydliga avtryck efter sig i vår låda. Så fort husse fixat lådan, så sprintar jag in och gör mina behöv med ett belåtet spinnande. När kvällen väl kommer så sitter vi allihop framför TV:n på nedervåningen. Alla utom Elvis. Jag frågar om dom sett honom, men får bara en klapp på huvudet som svar. Till slut börjar jag leta själv och hittar honom liggandes i ett angränsande rum. Han är alldeles blek i blicken och han ser väldigt dålig ut.
— Elvis, vad är det för fel på dig?
— Vet inte, jag har inte mått så bra på sistone.
— Jag har märkt det. Har du ätit något dumt igen.
Han ger mig en tom blick och stödjer sedan huvudet i tassarna. — Jag tror inte jag kommer att finnas kvar hos dig så länge till.
— Vadå inte finnas kvar? Du och jag ska hålla ihop i all evighet.
— Nej Sippo, jag tror inte det. Rädd av hans plötsliga förändring springer jag in till husse och kryper upp i hans knä. Jag är så rädd att jag skakar i hela kroppen och det är inte långt från tårarna. Då känner jag något som jag tidigare ignorerat. Husse är rädd. Som katt är jag väldigt känslig för förändringar på husses beteende, och den senaste tiden har jag känt att han blivit mer och mer orolig över Elvis. Men jag har valt att ignorera det i hopp om att jag hade fel.

Sippos memoarer – Kapitel 2 (2001)

Promenaden

Plötsligt hör jag husses stämma eka igenom lägenheten.

– Kom här killar, vi ska ut och gå.

Ut och gå? Jaså minsann, man blir utsläppt ibland. Men när jag stod vid dörren och jamade, så var den minsann ingen som öppnade. Då kom husse med ett långt snöre som han försökte sätta fast mig i. Hjälp, han ska göra verklighet av sina hot och hänga mig. Med snabba tassar flydde jag in mot vardagsrummet med husse springandes efter.

– Kom lilla gubben, vi ska gå ut.

Eller hur? Knappast troligt att jag skulle falla för det tricket. Där kommer han igen, snabbt in under sängtäcket. Men vad nu då, var är utgången?
Försent inser jag mitt misstag. Jag sprang inte in under täcket, utan in i det istället. Här finns ju ingen utgång.

– Lilla snutten, fånar husse sig och stoppar in skallen i öppningen.

– Försvinn, fräser jag ilsket samtidigt som jag visar mina klor och huggtänder.

Det förstod han, tyst drar han huvudet ur täcket. Men hjälp, vad gör han? Utan att få en chans att hämta andan, så har han huggit tag i täcket och vänt det upp och ner, samtidigt som han skakar och ruskar det så jag ska trilla ur. Men skam den som ger sig. Jag borrade in alla mina klor i täcket och vägrade släppa.

– Släpp ditt förbaskade kattskrälle.

– Tusan heller, svarar jag samtidigt som jag känner att jag tappar greppet.

Med en kraftansträngning så lyckas jag ta mig upp mot en liten ljusglimt. Där, ett litet hål högst upp i täcket. Med klorna maximalt utfällda så hugger jag tag i det som verkar bäst. Husse släppte täcket med en svordom och sedan blev allt tyst.

– Hallå, viskar jag. Någon där? Det blev så tyst helt plötsligt.

Då ingen svarar så tar jag mig ut ur täcket och ser mig omkring. Dom lämnade mig. Dom lämnade en liten söt och rar kisseunge som mig. Snacka om fräckt.
Utifrån hör jag dom ropa och skoja med varandra. På gräsmattan utanför ser jag dom springa omkring och busa med varandra. Husse kastar något som Elvis sedan springer efter och hämtar. Åh, vad kul det ser ut att vara. Vad jag ångrar mig nu.
Jag vill ju också vara ute och leka med husse. Nu förstod jag att husse inte lurades, han ville verkligen gå ut. Med teckenspråk försöker jag påkalla deras uppmärksamhet och släppa ut mig, men dom tittar aldrig åt mitt håll. Jo nu, husse tittar åt mitt håll och vinkar, men han gör inte en ansatts att komma och släppa ut mig.

Jag ger upp och lägger jag mig ner och gråter, här försöker jag med det internationella kattspråket få deras uppmärksamhet och husse bara vinkar tillbaks.

När dom äntligen kommer in igen så rusar jag mot dom och kastar mig om husses ben. – Snälla husse, lämna mig aldrig igen, jamar jag och kramar allt hårdare om hans ben.

– Ge upp Sippo, husse försökte få med dig ut i 20 minuter. Men när du placerade klorna i låret på honom, så gav han upp
säger Elvis samtidigt som han skakar av sig en halv gräsmatta.

– När går ni ut nästa gång?

– Säg det, för ett litet pris kan jag övertala honom att ta en imorgon igen.

– Vadå för pris? Trodde vi var kompisar. Det är vi också, men att tjata på husse har sina risker och det gör jag inte utan betalning. Jag vill ha min tygfisk Firre Fisk ifred.

– Du vinner, övertala honom nästa gång så jag får följa med ut så låter jag Firren vara ifred.

Det var en vanlig morgon. Nästan vanlig i alla fall. Husse hade precis vaknat och klivit upp ur sängen då han för ovanlighetens skull kände för att trampa mig lite på svansen. Jag tillkännagav mitt missnöje över denna handling genom att sätta tänderna i hälsenan på honom. Öga för öga, svans för svans. Han övertalade mig att det var en dum idé genom att ge mig ”Shaken Cat Syndrom” eller SCS som vi katter kallar det.

Sedan avslutade han det hela med att hota mig. Jag skulle inte alls passa som kylarprydnad på hans bil, och det där med plågsamma kattförsök lät inget vidare heller. Nåja, nu gick han i alla fall ut i köket, troligen för att ta morgonens första rökpaus. Själv fattar jag inte nöjet med att dra ner förorenad luft i lungorna. När husse sätter sig under köksfläkten och puffar, så tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att passa på att få lite extra gos. Jag påkallar hans uppmärksamhet med att slänga mig raklång över fötterna och vägra röra på mig. Rätt fascinerande hur högt han kan sparka utan att resa sig upp. Personligt bästa ligger på en halvmeter. Där låg jag mös vid hans fötter och kände hur han killade mig på magen med tårna. Jag kan inte låta bli att fälla ut en och annan klo. Möjligen råkade jag kanske att sätta dom i hans fötter också. Men det har jag inget minne av och jag kräver bevis.

Efter avslutad förorening av lungorna är det dags för nästa gift. Kaffe kallar han det. Utan kaffe blir han helknasig och börjar tala lustigt och verkar inte klara av de enklaste uppgifter som att klia sig exempelvis. Efter att laddat kaffebryggaren med tillräckligt av det där koffeinet för att hålla en medelstor stad vaken i en vecka, börjar han leta efter sina strumpor. Dom verkar fått ben och sprungit iväg av sig själva. Återigen förnekar jag allt och kräver bevis. Nu kommer nästa person…. Eehh, katt in på ett fullkomligt naturligt sett. Gibbe heter hon och är året yngre än mig. Hon har en gråspräcklig päls och är väldigt försiktig av sig. Husse tror att det beror på hennes traumatiska barndom. Han har verkligen försökt att få henne sluta springa tassarna av sig så fort någonting händer. Men hon är som hon är. Själv är jag ingen fegis, jag är en katt som kan ta vara på sig själv.

På kvällen så var jag så otroligt rastlös att jag bokstavligen klättrade på väggarna hemma. Husse belönade mig med ett snyggt kast i skallen med en gammal strumpa. Kunde inte låta bli att räcka ut tungan åt honom innan jag la i överväxeln och spann iväg. Nu är det så att jag är liten och snärt medan husse är stor och klumpig. Tyvärr har jag ibland fel på bromssystemet och måste ta till extern hjälp. På Svenska betyder det att jag inte ser ett skvatt, utan sprintar i maximal fart rakt in i väggen eller något annat som står i vägen. Efter en sådan inbromsning får jag ofta med lite kattgodis och en klapp på huvudet. Fattar inte ett skvatt.

Dagen därpå så var det dags igen. Vi skulle ut på en promenad med husse. Vis av gårdagens händelser så lät jag husse klä på mig det som kallades för koppel och sele. Kan inte direkt påstå att jag var imponerad av det som var tänkt att hålla mig fången. Det här skulle minsann inte vara några problem att ta sig ut ur. Cirka fjorton sekunder senare hade jag snott fast mig med framtassarna bakom öronen.

Katastrofen var ett faktum, kände mig lite som en krigsfånge så jag ropade på hjälp. Då kom husse fram med en liten låda som han siktade på mig med. Sedan blixtrade det till och jag var blind. Efter att tillbringat ytterligare en halvtimme med att försöka rädda både husse och mig från det hemska kopplet, så kom vi äntligen ut. Nu var det fritt fram att leka. Husse hade fixat till det så att våra koppel var jättelånga och vi kunde näst intill springa fritt. Gräsmattorna var jättestora och det stod stora träd på dom. Självklart ville jag springa upp i ett snarast möjligt, var lite nyfiken på om mina färdigheter som klädklättrare hade minskat under de dagar jag varit fången inomhus.

Snabb som en iller sprang jag iväg upp i det första träd jag hittade. Elvis sprang efter men han vågade inte riktigt klättra upp med mig. Jag satt där uppe ett litet tag och retade honom för hans höjdskräck. Men sedan var det slut på det roliga och jag fick hoppa ner igen. Glatt sprang jag runt benen på husse så jag nästan snodde in honom i kopplet. Men jag var så fruktansvärt glad över att få vara ute att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Plötsligt hugger Elvis ta i benet på husse och använder det som rivbräda. Husse inser snabbt att han måste distrahera Elvis. Fort som ögat får husse ta i en pinne som han kastar iväg och vi sätter efter den i full fart. Nu är det ju bara så att husse har ingen vidare framförhållning, utan kastar pinnen längre än han själv orkar springa. Denna lysande handling resulterar i att Elvis och Jag får ett väldigt abrupt stopp när kopplet tar slut och husse inte orkar röra sig. Irriterat sliter jag i kopplet för att komma loss, och till slut så lyckas det. Jag är fri som fågeln.

Åh, titta där, en liten pippi som sitter i trädet.

— Vad sysslar du med? Kom tillbaka, det är farligt att vara ensam, piper Elvis bakom mig. Vilken fegis, det gäller att ta tillfället i akt och njuta av friheten.

Väl uppe i trädet ser jag mig omkring. Överallt verkar det finnas roliga träd att klättra i. Men plötsligt känner jag mig som en skurk. Här låter husse mig få komma ut och busa och leka, så smiter jag bara. Nu står han nedanför trädet och vädjar till mig att komma ner till honom. Elvis sitter duktigt vid hans fötter och stirrar upp mot trädtoppen där jag sitter. Skamset börjar jag klättra ner igen och hinner inte ens ta mark innan jag sitter fast i ett hårt grepp.

Med mitt nackskinn säkert fastankrat i husses hand, bär det av hemåt igen. När väl framme vid dörren så släpper han Elvis sele så han kan öppna. Men Elvis gör inte en ansats till att försöka fly, utan lägger sig bara ner och väntar. När dörren öppnas går han in självmant utan protester, men jag ser på hans sätt att gå att han är väldigt ledsen och besviken.

Så fort dörren stängs bakom oss så släpps taget om mitt nackskinn, vilket var rätt bra då jag tyckte att det började kännas lite obehagligt. Han böjer sig ner vid Elvis och plockar utan ett ord av honom selen. Sedan slänger han båda kopplen upp på hatthyllan och stryker Elvis över pälsen ett par gånger innan han med argsinta steg går in i lägenheten och sätter sig vid datorn. Själv sitter jag tyst kvar i hallen och skäms. Utan att se åt mig följer Elvis efter husse och pratar med honom. Han försöker förklara att det säkert bara var en engångshändelse. När jag samlat tillräckligt med mod så smyger jag in efter dom och ser Elvis ligga i husses knä och spinna. Han buffar och skuffar samtidigt som han blir kliad både på magen och bakom öronen. Jag vill också bli kliad. Med ett galant skutt landar jag uppe på skrivbordet bredvid datorn, men hinner knappt landa innan jag bryskt blir nedknuffad igen. Jag är inte längre välkommen, husse stirrar surt på mig och svär långa ramsor. Tyst sitter jag och tar emot och känner hur jag kommer allt närmare gråten. Efter ett tag så tystnar husse och ser på mig när jag böjer huvudet i skam. Utan ett ord lyfter han upp mig i knät så jag ligger bredvid Elvis, som snabbt börjar tvätta mig mellan öronen. Trots att jag varit dum så verkar dom förlåta mig. Allt känns genast bättre och jag tillåter mig till och med att spinna lite, för att visa min uppskattning.