Onödigt slit

Husse tyckte han var riktigt smart när han idag fick för sig att vi katter skulle behöva jobba för att få våra dentisar. Det är nämligen så att andra bloggkompisars människor, har gjort så och då ville husse återigen testa det på oss. Precis som tidigare var intresset klent från oss katter. Jag lekte ett par gånger för att inte göra husse ledsen, men Tindra glodde mest på toarullarna och sen gick hon iväg och letade upp de som husse kastat på golvet.

Sånt här bådar aldrig gott för en stackars katt...

Skulle det här vara en utmaning för en klok säkerhetskatt? Pffft.

Det här var ju inga problem alls. *glufs*

Sippo: Vad nu då? Hörru! Skaffa egna dentisar!

Tindra: Men ja' vill åxå ha juh. Hur gör man? Ska man behöva jåbba nu åxå?

Tindra: Äh, ja' vill ändå inte ha. Dåligt för figuren.

Men så har det hänt något väldans sorgligt också. Abbemissan Imma, en av våra vänner från Klosterkatterna, tassade igår över Regnbågsbron. Vi fick höra det av hennes matte på Facebook.
Vi vet ju alla hur hemskt det är när en familjemedlem lämnar oss. Så vi skänker många tankar till hennes matte med familj. Både två- och fyrbenta.

Abbemissan Imma.

Vi försöker gå vidare

Saknaden efter vår vän Frasse, är fortfarande stor. Men jam tror att han skulle vilja att vi gick vidare, precis som vi gick vidare när Snuffe reste bort. *torkar en tår med tassen*

Ett tänt ljus för dig Frasse...

Något som kanske kan vara lite kul, är besöksstatistiken till Snuffefonden på Facebook. Den sköt liksom i taket häromdagen. Husse höll på att ramla av stolen när han såg den och jag satte nästan en dentis i halsen.

Hur måna procent sa du????

En sorgens dag, Frasse har somnat in

Vi nåddes precis av det fruktansvärt sorgliga meddelandet att Katten Frasse har fått somna in. Frasse har haft lite problem med bakbenen och han har fått göra flera turer till vettisen, en gång var det riktigt illa. Men han kämpade sig igenom och fick komma hem igen, till allas stora lättnad.
Men nu var det så illa, att det snällaste var att låta Frasse få somna in. Det gör för ont i oss att skriva om det och vi tycker att hans matte själv ska få berätta om vad som hänt.

 

Vila i Frid stilige Frasse. Du har varit en otroligt god vän och vi är glada över att ha fått vara dina vänner. Vi minns hur du stöttade oss när Snuffe fick somna in. Vi hoppas kunna göra detsamma för dina människor, som saknar dig så oerhört.

Det var dig väl unnat att få storvinsten för tre veckor sedan.

Många tassklappar till en god vän,
Sippo, Tindra, Viska och Husse.

Farväl Lurrvar

Tårarna rinner nedför husses kind när han läser högt ur deras blogg. Det är vår vän Lurrvar, som till slut får somna in hos vettisen med matte vid sin sida, efter en tids sjukdom. Vi är mållösa av sorg och man kan inte riktigt höra vad husse säger över hans snyftande. En god vän har lämnat oss, men en dag så syns vi igen - på andra sidan Regnbågsbron.

Vila i Frd, fina Lurrvar.

Ett ljus för dig, Fortuna

"Slut dina ögon en sista gång. Lyssna till fåglar som sjunger sin sång.
Aldrig mer ska du frysa, aldrig mer i vinden rysa.
Aldrig mer ska du av rädsla rygga, du och dina änglavänner, är nu trygga.
Hos Skaparkattens nåd och frid, får du nu bida tid.
För en dag så kommer vi, som var dina vänner i ditt liv."

Tack för den tid vi fick lära känna dig och tack för att vi fick vara dina vänner.
Kommer alltid att sakna dig.
Sippo, Tindra och Husse.

Farväl Fortuna.

Farväl Fortuna

Vi höll på att skriva ett annat inlägg, men så hände det här.

I går fick vi veta att Fortuna blivit akut sjuk och fick åka till veterinären.
I dag när vi satt och skrev dagens inlägg om hur vi saknade henne, så fick vi beskedet att hon har fått somna in.Det är så fruktansvärt sorgligt att ytterligare en god vän har lämnat oss. Dessutom hade Fortuna ett hem som väntade på henne. Vi är jätteledsna över det som hänt.  Men vi vet att det var för Fortunas bästa och vi vet att hon inte somnade in ensam och övergiven. Du kommer alltid finnas i våra tankar, precis som alla andra av våra vänner som fått vandra över Regnbågsbron.

Klosterkatterna har till och med jamat en bön för henne:


    Herre Skaparkatt
    Hör våra jam!
    Håll din tass över Fortuna
    skänk henne den styrka hon behöver
    för att övervinna sin sjukdom.
    Låt inte hennes liv gå förlorat nu
    när hon övervunnit så mycket.
    Hon vill leva! Det vet du, som har
    sett henne kämpa.
    Vi vet att ditt andra namn är Kärlek
    Låt vår kärlek till henne bära henne
    tillbaka till ett friskt liv
    Herre, hör våra jam!

Vila i Frid, du vackra katt.

Lite historia

Jag tackade ju min kompis Gustav i går, för att han fick min husse att börja blogga med mig. Nea undrade då om jag kunde jama historien bakom det hela.

Det var så här va. Husse fick sin första katt, Simba, för många år sedan och dom blev snabbt vänner. Husse kunde inte ett skvatt om katter, men lärde sig snart att vi var väldigt duktiga på att blogga. Fast på den tiden fanns inte riktiga bloggar och man sa inte en blogga då, utan dagbok på nätet.

Här är Simbas dagbok.

Så har vi ju så klart min första vän, Elvis.
Här är Elvis dagbok.

 

Uppdaterat: 15.37
Det blev något tokigt med ena dokumentet. Men det bör vara åtgärdat nu.

Dummisar!

Vem är det som är så grym och plågar mina kattkompisar? Jag vill bara gråta för mina kompisar som råkat illa ut.

Kattplågare i Lerum

“Vila i frid, kära vänner. Vi ses alla en dag.”

En sorglig dag

Vi har precis fått veta den tråkiga nyheten att Aragorn har gått över Regnbågsbron. Titta gärna in på Klosterkatterna's blogg och trösta hans matte, som är jätteledsen.

Vila i frid nu Aragorn. *svanshonnör*

Uppdatering: Länken funkade inte, men nu är det fixat.

Vilken morgon

Morgonen började som vanligt med att husse tillbringade en stund med att försöka räta ut sin något krokiga ryggrad efter att ha somnat i soffan igen. Sedan var det dags för lite frukost, för husse innebär det kaffe och för oss normala så är det torrfoder.

Efter frukosten så återgår vi till våra sysslor. För oss katter innebär det ju en lagom varm plats där vi kan få slappna av efter slitet med att äta frukost. Det var då Snuffe nästan skrämde ihjäl stackars husse, genom att spela död.

Det var så här Snuffe låg när husse såg honom. Han blev stel som en pinne och sedan började han utstöta underliga ljud, innan han upptäckte att Snuffe faktiskt andades. Snuffe kommenterar; “Men jag liggde ju bara och sovigade lite. Det var inte meningen att skrämma husse ju.”

Efter att ha skrämt upp husse lite så blev det promenad. Jag fortsatte min nosologiska utforskning inom buskologi. Det finns hur mycket som helst att utforska. Det jamar jag bara.

“Det gäller att utforska ordentligt. Vem vet vad som gömmer sig i dagens buskage?”

“Det gäller att även utforska staketen också, så dom inte går sönder och skadar någon.”

Vi trampade runt på gården och vår gräsmatta lite, men vi kom aldrig riktigt iväg. Det var något som höll mig kvar, och då menar jag inte husse.

Det visade sig att jag hade rätt. Husses bekanta kom över en sväng. Men den här gången verkade det inte vara något kul besök, jag kände att husse var lite nedstämd. Det visade sig nämligen att hon ska jobba någon annanstans och det innebär att dom tappar kontakten. Jag måste jama att jag tycker lite synd om husse nu. Han har inga bekanta kvar längre. Förutom oss katter då förstås.

Det är ett tungt ansvar att hålla husse “ovanför vattenytan” men jag gör så gott jag kan och det gör Snuffe med. Nu ska jag jama vidare med honom igen och så ska jag bryta mig in i skafferiet och stjäla lite mat. Jag är hungrig!

“Du husse, jag finns kvar hos dig.” *nosbuffar*

Lite otäckt

Vi känner oss lite sorgsna här...
Tassade precis runt hos Rufus och hans vänner. Det skulle ju vara en kattfest där ju. Men nu verkar det som om Aragorn har gått och blivit sjuk. Så skänk familjen en tanke och håll alla tassar och tummar på att det går bra imorgon. *snörvel*
Säg Mjaou till livet.

Tassar på

Så har jag fått agera stödkatt igen. Husse försöker dela med sig av sina idéer på det här kattforumet som han blivit medlem i. Problemet är att har husse börjat fundera så går det sen av bara farten.

Självklart så började han rota i det förflutna och stötte då på gamla minnen av sina tidigare katter. *suckar* Det tog inte lång tid innan jag blev tvungen att agera både näsduk och stödkatt. Men vad gör man inte för sina människor. Dom är ju så bräckliga.

Hoppas nu bara att kampanjen får ordentlig effekt. Vissa människor är så tjockskalliga att man behöver slå in budskapet med en slägga. Det säger i alla fall min husse. Han vet saker han.

 

Här är något annat som husse filar på.

http://docs.google.com/Presentation?id=dfrz6ftf_74gv8szffn

Självklart så drar han fram filmen om Gibbe också. *gråter*

Men då

Alltså, det är så typiskt. En av husses bekanta ska flytta nånstans, det gör att hon inte kommer att hälsa på nåt mer. Jag tycker det är jättesynd, för hon hade såna mysiga magkliarhänder. *prrrr*
Dumma husse, nu får han sluta skrämma bort allt trevligt folk. *mutter* Så nu är vi lite sorgsna här hemma.

 
“Kurr, kurr…”

“Åh, mera, mera.”

“så mysigt…”

“Nu saknar jag nog husse lite.”

Nåja, man får väl säga lyckans kisse som blir kliad nästa gång. *suck* Men jag måste ta ett allvarligt jam med husse. Det kommer aldrig funka i längden. *skakar på huvudet*

Milton jamar om sitt liv.

Hittade ytterligare en bloggande kattkompis. Den här killen har en sorglig historia bakom sig. Men som tur är så blev det bättre. Som jamrör för bloggande katter, så vill jag jama ett stort hej till lilla Milton och hans syster. Nu tycker jag att du ska tassa över och hälsa den lille välkommen.
Tassen så länge,
-Sippo.

Luffarkatterna

En dikt av Wikki’s matte

Farväl från Din Katt

Gråt inte nu utan lyssna bara:

Vi lämnar dig inte! Inte för en sekund lämnar vi dig!

Våra kroppar har lämnat det här jordiska, kattsliga, det är sant. Du tog adjö av min varma tass, min svala nos och min spinnande kropp med de skimrande ögonen. Du kan inte bära mig i famnen längre. Kanske har du till och med grävt en liten grav som ska rymma de fysiska resterna av min lilla kropp. Eller kanske vet du inte ens, men anar, att jag lämnat detta liv hos dig…

Men inne i dig kommer jag alltid att finnas. I din hjärna och i ditt hjärta, och i din hud, dina ögon och dina händer, kommer minnet av mig alltid att finnas kvar!

Du kommer att vakna mitt i natten av att än en gång ha känt mina tassar gå över täcket och röra vid dig i sömnen. Du kommer att se mig skymta i ögonvrån snett bakom dig, just där skuggan möter ljuset, i ett hörn, eller en vrå. Du kommer att se min svans skymta ute, i ett prång, bakom en buske, över ett staket. Du kommer att höra ljudet av mig lapande vatten där inga vattenskålar längre finns. Och du kommer att höra mitt mjauo, såväl i vakenhet som i sömn, som ett rop någonstans ifrån.

Och det beror på att jag aldrig kommer att gå ifrån dig! Den kärlek du har gett mig, kommer att hålla en gnista av mig kvar! Den kommer alltid att brinna i din närhet, och när du lyfter upp och klappar en annan katt, med dina mjuka händer som smekt mig så kärleksfullt, då kommer varje ömsint beröring att fortplantas också till mig.

Och i den kattens förnöjda ögon kan du se, om du tittar noga, den där lilla lågan som en gång var jag. Hos varje katt du möter, och kanske hos en ny katt som kommer att dela sitt liv med dig, kommer du att se den där glimten av det eviga livets katt, där jag är nu.

Någonstans i alltets gåta finns minnets ekon, som kan låta dig behålla allt det fina och det svåra vi upplevde tillsammans. Men där finns också sången som jag spinner för dig, och som aldrig kommer att tystna. Om du lyssnar noga, kommer du att kunna höra den precis när du vill, kärlekens sång från din älskade katt, som älskar dig tillbaka.

Ibland, just när du är precis i det där skimrande ljuset just mitt emellan vakenhet och drömsömn kommer du att välbekant känna min speciella nosbuff stryka över din kind, som en änglavinge, känna en kattstor tyngd trampa sig tillrätta på armen! Och tro mig, just då är jag där hos dig!

Din AllraKäraste ÄnglaKisse

(© Inger M. Andersson, Wikkis stora matte - låna gärna men ange källa hit till Wikki-bloggen!)

Inte mitt fel

Äsch då. Det är väl inte mitt fel om Snuffe har lärt sig lite tricks av mig? Jag kan väl inte hjälpa att jag är en sådan utmärkt lärokatt full av visdom. Att husse och jag sedan har olika uppfattningar om vad som är lämpligt och inte lämpligt att lära ut, det är en annan sak.

Det blev bara en promenad i dag. Husse har varit ovanligt grinig och ovillig att ställa upp. Det höll nästan på att gå illa när jag satte mig på soffkanten och jamade lite gulligt i örat på honom. Han har en rätt snabb höger. Tur att man är snabb.

När vi väl var ute så njöt vi av solen båda två. Fast det som intresserade mig mest var dessa små gömmor längs buskarna. Jag vet fortfarande inte vem som gömmer små matbitar där, men det smakade gott. Husse fick totalt frispel när jag för femte gången, tvärvände och gick tillbaka till matplatsen. Han lockade med godis så jag skulle glömma bort gömstället. Det funkade tills jag tuggat klart, sen gick jag tillbaka.

Mitt i allt kom det ett par tvåbeningar också. Först var jag lite reserverad, men efter att den ena lockat ett tag, så lät jag henne klappa mig. Det var ingen dum idé, hon var en mästerlig klappare och magkliare. Husse stod och skröt om hur gosig och snäll jag var. Så lät det minsann inte för ett par ögonblick sen. *mutter*

Vi avslutade rundan med att sitta på vår parkbänk en stund och njuta av vädret. Husse hade som vanligt med sig godis som han bjöd på. Men det jag tror han gillade mest, det var att det var jag som sprang till bänken och satte mig. På så sätt så visade jag att jag verkligen uppskattar våra stunder tillsammans.

“Tittut husse.”

Efter vår sittstund så drog jag med gubben ett varv till i området. Självklart kunde jag inte låta bli att smaka lite till på maten i gömstället. Men då fick husse nog och fuskade. Han bar mig hem till porten och bönade och bad att vi skulle gå in. Då gav jag upp. Snacka om kränkande.

Så är det ett par bloggarkompisar som blivit lite kränkta också. Det var någon som sa dumma saker på deras blogg, så nu är dom lite ledsna. Värst är att dom inte verkar vilja blogga längre. Så tassa gärna in där och ge en tröstande nosbuff, så dom känner att vi riktiga kompisar, fortfarande finns kvar och uppskattar dom.

Vi känner medlidande och sorg.
Så måste jag jama lite allvar också. En bloggarkompis har gått bort. Han har rest till Regnbågslandet. Vi tar ett farväl av en kompis, men välkomnar att han nu inte längre är sjuk, utan leker hela dagarna i Regnbågslandet. Vila i Frid Aragon. *honnör med svansen*

Väldans vitt ute

Nu har det kommit ännu mer otäckt vitt ute. Det verkar inte finnas någon hejd på det hela. På grund av allt detta vita så har jag stannat inne mest idag. Jag lurade till mig en kort promenad på eftermiddagen, men det var inte så vidare kul ute. Alla mina stigar var igenplogade så det var jättehöga snövallar som blockerade min väg. Snäll som jag är så ville jag inte riskera husses hälsa och skor genom att tvinga honom igenom allt det där.

 

 
“Kom igen nu husse, skynda dig.”

 

Det blev en runda runt cykelstället och lyktstolpen. Inte ens mina favoritbuskar kunde jag undersöka för allt det vita. *mutter*
Så har jag något viktigt att jama om…

Chinook och Cherokee har försvunnit.

Det var Babsan som frågade mig om jag sett någon av dom, men det har jag ju inte. Det slog mig då att det var förärligt längesen jag hörde dom jama. *vankar oroligt*

Babsan är jätteledsen över att hennes pojkvän har försvunnit. Skänk den lilla fröken ett vänligt jam eller två.

Information kan lämnas här eller till Babsan.

Brrrrr

I dag har det varit jätte kallt ute. Husse var ute en liten sväng bara, men jag hörde honom huttra på andra sidan kvarteret. Typiskt husse att bli lurad av lite fint väder. Jag skulle aldrig bli lurad. Det var därför jag stannade inne hela dagen. Kände inget större behov av att frysa tassar och svans av mig.

Natten var dock smått kaotisk. Runt 23-tiden fick Snuffe totalt frispel och flög på mig när jag tassade runt i egna tankar. Innan jag han säga "mjaou" så hade han gjort ett svanskast och slängt mig på rygg. Jag tillgrep omedelbart nödvärnsrätten och slog framtassarna runt halsen på skrället och sparkade med kaninben i skallen på honom.

När jag släppte så tittade han lite lömskt på mig. Först trodde jag att han skulle börja gråta, men det var lite fel. Han lurades bara, för plötsligt gör han en kattvolt och landar mitt på min rygg och biter mig i örat.

Vi roade oss med detta till efter midnatt. Då hotade husse med blomsprutan om vi inte sansade oss. Vi ville inte alls bli blomsprutade...

Så måste jag också jama ett tack till alla snälla kattkompisar som gett mig beröm för mina fantastiska memoarer. Det jamas här och var om sorgsna tvåbeningar. Jag hoppas sorgen går över. Husse har hitills använt en rulle papper och två katter, till att torka sig om näsan med.
Jag räknar med att torka pälsen omkring jul.

Tassen på er,
-Sippo