Dumma ringklocka

Jam så jag hatar den och det är jag inte ensam om. När vi bodde i gamla lägenheten så var det dumskallar som vissa nätter plingade och bankade på dörren, så både husse och katter lättade en halvmeter av rädsla. Nu är det ju inte så här, men vi gillar ändå inte ringklockan. Speciellt inte vi katter, vi har ju liksom lite känsliga öron och gillar inte alls när det fullkomligen skriker PLING-PLING i våra stackars öron.

Så när det ringde på dörren i dag så fick husse skrämselhicka och jag satte nästan en torris i halsen i rena förskräckelsen. Snabbt som jamarns sprang jag in i badrummet och gömde mig. Men tror ni inte den dumma besökaren skulle in just där och kolla ventilationen?? Visserligen bad han om ursäkt och förklarade att det inte var meningen att skrämmas. Jag försökte då visa att jag inte var ett dugg rädd, men det var lite svårt när man satt i ett blött badkar och skakade... *skäms*

Jag är inte alls redd... Rädd, menar jag.

Viska jamar - Ja' dogde nestan

Mjau så hemskt de' va' igår. De' va' på kvellen å vi var på uteplatsen å nosade runt lite, då ja' såg nåt riktigt spinnande som rörde sej. Den såg jettekulig ut när den håppade runt där ute. Till slut kunde ja' inte låta bli, utan smakade lite på den. De' va' ingen bra idé. Jamarns så dåligt ja' mådde. Ja' dreglade å tuggade fragda, säjer husse. Han blev jettered å försökte få tag i mej för att se om de' fastnat nåt i munnen, men ja' va' inte alls sugen på de', så ja' springde runt hela lägenheten me' dreglet hängandes efter mej.

Husse va' skräckslagen å jamade efter jelp på fäjsbook, av sina kattkompisar. Efter en mindre undersökning, så visade de' sej att ja' troligen bara slickat på en padda å inte satt den i halsen som husse trodde. Tydligen så sprutar paddorna gift me' ryggen när dom blir anfallna, å de' va' de' som smakade så jamarns illa.

Han fick de' jettebraiga tipset att ge mej mjölk å glass. Plötsligt satt ja' på köksbordet å smaskade glass å mjölk, å för att ja' inte skulle bli störd, utan få äta ifred, så stängde husse in till köket. Vilket kalas ja' hade!
Men efter en stund så blev ja' mätt å ville då dela me' mej till Sippo å Tindra, även om dom inte blivit förgiftade av en dum padda.

Hos farbror Sippo tjenner ja' mej trygg igen.

Ser ni att Sippo å ja' håller tassen? Min ligger under hans.

Jätteläskigt

Först måste jag ju fråga om det är någon som saknar några handskar. Jag hittade nämligen en på parkeringen som såg lite ensam ut. Jag utförde en noggrann nosologisk undersökning, men kunde då inte hitta hans kompis. Om ni har upplysningar om det bortsprungna handsken, så ring till Mjaou-kontoret i Jamlunda.

“Stanna där husse. Låt mig få undersöka om det verkligen är en handske.”

“Området säkrat! Jag kan rapportera att det är en handske och den är alldeles ensam. Vad gör vi nu? Vadå inget?!”

Hur som jamar… Det var på min eftermiddagspatrull som det hände något otäckt. Jag hade precis markerat klart min husvägg, då det kommer en tvåbening och börjar prata med husse, som först inte fattade vem tvåbeningen snackade med. Han berömde mig för mitt mod och att jag var en ståtlig katt. *stolt svans* Givetvis fick husse höra talas om en grannskällis som är mindre än mig.

“Det gäller att markera väggarna ordentligt. Givetvis så kontrollerade jag klätterbuskarna på vardera sidan.”

Nåjam. Husse blev som sagt lite förvirrad och visste inte vilket håll vi skulle gå åt. Då bestämde jag att vi skulle fortsätta vägen rakt fram. Tyvärr kom det en otäck brummis körandes med dunder och brak. Jag blev jätterädd och försökte springa tillbaka igen, men husse hade låst kopplet så det tog tvärstopp och jag gjorde en fyrdubbel volt med extra skruv. Jag jamade för full hals och kämpade och slet för att ta mig loss, samtidigt som brummisen kom allt närmare. Husse försökte nu lugna mig samtidigt som han pratade med den andra tvåbeningen. Men det gick inget vidare. Nu var jag så rädd att jag sprang med tassarna i luften. Precis som den där “Hjulben” på tv.

“Så här såg jag ut.”

Till slut lyfte husse upp mig som om jag var en liten kattunge. Normalt skulle jag fräst till på allvar. Men nu kändes det skönt att få klamra sig fast runt husses hals och borra in nosen under hans haka. Medan jag satt i husses famn, så försvann både brummisen och tvåbeningen. Jag skuttade snabbt ner på marken igen och försökte låtsas som ingenting. Men min svans avslöjade mig, då den var formad som en förvuxen flaskborste med mycket päls.

Stor dramatik

Som jag jamade igår, så skulle jag ju berätta om den dramatiska händelsen som utspelades under gårdagen.

Det var runt lunchtid som vi katter följde med vår husse ut på uteplatsen. Snuffe som normalt är livrädd för allt utanför hemmet, tassade försiktigt med oss ut för att njuta av den friska luften. Föga visste vi då, att detta skulle bli en högst traumatisk upplevelse för alla inblandade. Efter ett par minuter så hade husse fått nog och ville in igen.

Han är alltid noga med att se till att jag gå in, eftersom mina rymningsförsök alltid resulterar i trädklättring och terränglöpning bland buskarna.

Snuffe däremot, är ju sådan nervös katt att han aldrig skulle rymma. Därför trodde husse automatiskt att han gått in före mig.

“Jag lyckades efter flera försök, övertyga Snuffe om att ställa upp på en intervju via prasseltunneln i vardagsrummet;”

Snuffe: Jo, jag såg ju då att husse var klar och ville in. Men jag hade hittat ett sånt intressant grässtrå, att jag ville vara ute lite till.

Sippo: Anade du vad som var på väg att hända?

Snuffe: Ne, jag trodde ju aaaldrig att ni skulle lämna mig ensam ute. *darrar med morrhåren*

Sippo: Nej, vem tror att deras husse ska låsa dom ute? Fruktansvärt!

Snuffe: Jo. Först var jag inte så redd, eftersom jag hade så kul med mitt grässtrå. Jag märkte inte ens att ni lämnat mig. Men efter en stund så kände jag att det var dags för… *harkel* att gå på lådan. Så började det ju bli lite kallt om tassarna. *ännu mer darr med morrhåren*

Sippo: Så vad gjorde du då?

Snuffe: Jag började jama lite försiktigt, så husse skulle höra.

Sippo: Men gjorde han det då?

Snuffe: Nee. Han öppnade inte dörren i alla fall.

Sippo: Vad tänkte du då? När husse bara övergett dig så där.

Snuffe: Jag blev jettelessen och började gråta. Med klorna krafsade förtvivlat på dörren och bankade med tassarna. Men inget hände.

Sippo: Nja, det där stämmer väl ändå inte riktigt va?

Snuffe: ???

Sippo: Var det inte någon som uppmärksammade vad som hänt?

Snuffe: Jo just det! Du satt ju på insidan av fönstret och skrattade åt mig.

Sippo: Hallå där! Det gjorde jag inte alls. Jag försökte faktiskt förklara hur du skulle göra för att klättra över nätet.

Snuffe: *gråter förtvivlat*

Sippo: Såjam, såjam. Lugn och fin nu.

Snuffe: *sniff* Det var så hemskt. J-jag kan inte ens tänka på det. Jag har mardrömmar om utemöbler som anfaller mig och du och husse sitter inne och skrattar åt mig. *snörvel*

Sippo: Eh, ja jo. Du menar ju att husse inte märker nånting för han ligger och snarkar i soffan.

Snuffe: Jooo. Fast du kunde väl ha hjälpt till lite mer va?

Sippo: Hurdå?! Jag jamade för full halls, slet i persiennerna, vilket förresten enbart fick resultatet att husse kastade en kudde i skallen på mig. Jag sprang mellan fönstren i lägenheten för att försöka hjälpa dig! *fnyser*

Snuffe: Jaha. Var det därför husse inte hörde mina förtvivlade jam?! Bara för att du förde sådant oväsen! Är det så du menar?

Sippo: Eh, jag tror vi avslutar här nu.

Snuffe: Nämen hallå! Vänta li…*klick*

Ja, som ni hör av intervjun här så var det hela en fruktansvärd upplevelse för stackars Snuffe. Om han hade haft en god utbildning som commandokatt, hade han lätt kunnat klättra över stängslet och gå runt huset och ringt på dörren.

Denna artikel har granskats av mina egna kritiska ögon för att se till att det hela blev så sanningsenligt som möjligt.

Morgonpromenad

Tog en stärkande promenad här på morgonkvisten. Solen sken, skatorna kraxade för full hals och det var sån där otäck fråst ute! Höll nästan på att göra en ofrivillig frivolt när jag skuttade upp på mina utkiksplatser.

“Mjaousan! Jama om skönt väder ute. Lite kallt kanske.”

Så hände det nåt otäckt också. Jag hade tjatat ett tag och till slut så öppnade husse dörren och då fick jag en rejäl chock. Utanför stod städtanten med sin otäcka vagn. Den låter jättemycket och jätteläskigt när den rullar. *ryser*

Jag blev så rädd att jag höll på att tappa pälsen när vi var tvungna att ta oss förbi den för att komma ut. Sen började dom förfölja oss också. Till slut gömde jag mig bakom ett par buskar och väntade på bättre tider.

“Nej! Jag är inte rädd, bara försiktig.”

Borta

Det har hänt något väldigt underligt och skrämmande här bland oss katter i bloggbyn. Många av oss följde ju katten Pips kamp för att må bättre. För ett par dagar sedan så bloggade han om att allt kändes bättre och att han efter 30 timmar hos olika veterinärer, äntligen kunde både äta och gå på lådan.

Men i går så kom chocken. Pips blogg är borta. Totalt försvunnen. Jag har utfört noggrann nosologisk undersökning på nätet, men både Pip och bloggen är borta. Om det är någon som vet något, snälla kontakta någon av oss säkerhetskatter.

Vi är så oroliga.

“Jag har spanat överallt, men kan inte hitta dom.” *gråter*

På hemmafronten så är det lite blandade känslor. Husse hade ju köpt en sån där ny täläfån (telefon) med blixtmojäng i. Han var så lycklig och blixtrade precis överallt.

Nu visar det sig att den saknar flera viktiga funktioner och dessutom så blev inte bilderna så bra som husse först tyckte. Så nu har han trampat runt här hemma och funderat på att lämna tillbaka den. Men han är orolig för att det inte ska gå bra. Han är inte så mycket för att tjafsa med folk. Jag kom då med förslaget att ta med Snuffe som moraliskt stöd. Vilken människa kan stå emot hans ynkliga pipande och ungdomliga anlete?

Kan Snuffe möjligen övertala affären om att köpa tillbaka husses blixtmojäng? Missa inte den spännande uppföljningen…

Husse skäms

Oj vad det har gått vilt till här hemma. Jag hade precis bloggat klart och lag mig i vardagsrummet för lite välförtjänt vila. Husse sitter och pratar med sin husse, min gammelhusse, i telefonen. Plötsligt märker husse att hans TV inte vill vara med och leka längre.

Husse försöker med att koppla om alla femtielva sladdarna och stänga av och på all manicker, men inget fungerar. Plötsligt får husse ett smärre raserianfall och stampade i golvet, så vi katter nästan tappade morrhåren av chocken. Så rädda blev vi.

Efteråt så kröp husse runt på golvet och bad oss tusen gånger om ursäkt och sa att han skämdes jättemycket och att det inte var vårt fel. Snuffe godtog snabbt ursäkten då husse började vifta med ett garnnystan. Själv var jag lite mer reserverad. Man måste ju visa fasta principer.

Till slut så sätter sig husse vid datorn och ser jätteledsen ut. Till slut klarar jag inte av att se husse så ledsen, så jag hoppar upp på skrivbordet för att trösta lite. Vi gosade en stund och sedan la jag mig på hans arm och vilade. Han lovade att aldrig mer skrämma oss katter på det viset.

“Om jag lägger mig här hos dig husse, känner du dig bättre då?”

“Det är ingen fara husse. Jag förlåter dig. Kom här och låt Katten Sippo få ta hand… eh, tass, om dig.”

Snuffe!!!

Först måste jag jama att patrullen i dag var en katastrof. Det regnade så mycket att till och med magpälsen blev dyngsur. Husse påminde mycket om en blöt hund, där han tryckte under en liten bit tak. Så promenaden gick från porten till husknuten och sedan sprintade jag hem så fort tassarna bar mig. Så nu till något annat.

 

Enda sedan Snuffe flyttade hit för nästan två år sedan, så har jag kämpat med att uppfostra honom till att bli en duktig kisse. Vi har gjort tasshävningar och svansviftningar ihop, för att inte jama om intervallträningen på hallgolvet.

Jag satt med husse vid datorn och tvättade mig, då det hörs ett envist rasslande från persiennerna. Självklart tittade husse på mig först, som om jag skulle kunnat nå persiennerna i det andra rummet.

Så insåg husse att det var Snuffe som bråkade och sprang in i vardagsrummet för att tala allvar, som han säger. Då hör jag ett j*vlar, från husse. Snuffe hade nämligen kört huvudet igenom en springa och fastnat där. Det var det som lät. Han var jätterädd, vilket han självklart förnekar. Snuffe alltså.

“Det gäller att behålla huvudet, om man så jamar.”

Precis när husse ska rädda honom, så tar hans commandoutbildning över och han lirkar sig loss på egen tass. Husse var chockad. Han trodde aldrig att Snuffe skulle kunna pressa sin tjocka skalle igenom en sån liten springa. Hela eftermiddagen gick han runt och mumlade om att det var en himla tur att han var hemma. Då påpekade jag att Snuffe faktiskt kom loss på egen tass, men det lyssnade han inte på.

Jag måste ge tassen upp till Snuffe, för att han huvudet kallt. Det var liksom huvudsaken. *vrider sig av skratt* Oj, jag är på hugget i dag. Bäst att utnyttja det.

Tassen!

Lite busig

Vet inte riktigt vad det är med mig idag. Det kanske har att göra med att jag inte varit ute med husse på två dagar nu, men jag känner mig lite extra busig.

Började imorse med att roa mig med ett paket som kom till husse. Men eftersom han bara var intresserad av det som fanns i paketet, fick jag resten att leka med.

“Här håller en snäll tvåbening upp kartongen så jag kan utföra en nosologisk undersökning.”

Sen försvann husse ett tag, men när han kom hem så hade han leksaker med sig! Först så var jag lite avvaktande. Man vill ju inte verka för intresserad. Jag är ju liksom en vuxen katt nu.

Men plötsligt började mina framtassar att jaga garnbollen utan att jag hade nåt att jama om. Högst ovanlig händelse.

“Hm, rörde den inte på sig nyss? Bäst att bita den igen.”

Snuffe, som fortfarande är ungkatt. Han roade sig ordentligt med den lilla fåniga bollen. Själv lekte jag ju lite slött bara, och jag hade absolut inte lika kul som Snuffe.

“Jag har den husche. Den schmakar lite konschtigt.”

Vem vet vad som händer nästa gång husse försöker busa med mig. Bäst att ta det försiktigt. Man måste ju bevara statusen som
macho-katt.

 

Så har jag fått jobba hårt som säkerhetskatt idag också. Husse fick nämligen en film i sitt paket. Det var nog en sån där docka man pär, eller vad det nu kallas. Det handlade om nån sjukdom som gjorde att tvåbeningar blev galna och började bita varandra.

Den var jätteläskig tyckte jag och jag måste erkänna att jag var väldigt rädd. Men samtidigt så insåg jag ju allvaret i situationen och förstod att jag var tvungen att skydda husse. För ibland såg det ut som om monstrerna skulle hoppa ut ur TV’n och anfalla oss. Då la jag mig framför husses ansikte så han inte skulle se allting och bli rädd. Mina uppoffringar uppskattades inte alls. *fnys*

Jag låg vid husses bröst under hela filmen. För att jag var ju samtidigt nyfiken på vad som hade hänt med katterna i filmen. Inte en kisse var med. Husse förklarade att kissarna insett långt innan alla människor, vad som var på väg att hända och hade därför redan flytt.

Jag skulle aldrig lämna min husse ensam. Hur otäckt det än skulle bli. Så det så!

En underbar dag för oss katter

Vilken lycka jag känner i dag. Först och främst för att Puff äntligen har hittats. Gustav har gått omkring med sina människor och letat efter Puff, som saknats i två dagar! Som katt kan jag ju inte göra annat än att klappa tassarna av glädje. Tassa gärna in hos Gustav och läs mer. Men jag och husse var faktiskt riktigt rädda ett tag.

Själv har jag bara legat och dragit mig i garderoben halva dan. Jag orkade inte ens jama upp husse från soffan, utan han fick ligga där och snarka. Är jag inte en snäll kisse? Men sen så blev det dags för patrull.

 

“Vad är det du stirrar på då husse? Aldrig sett en katt lägga tassarna i kors eller?” 

*sniff, sniff, nosa, nosa*

“Så härligt med mycket gräs att tassa runt i. Fast det känns lite som att tassa runt i maten.”

“Jag är inte alls smutsig. Vad svamlar du om nu då?!”

Den här gången så litade inte husse på temperatur mojängen som sa VARMT. Utan husse slängde på sig en skjorta och jacka. Snacka om att han svettades när vi väl kom ut, och för ovanlighetens skull så blåste det inte det allra minsta. Stackars husse.

Men det bästa var nog på vägen hem. Det kom en tvåbening och berömde husse för han var en sån bra kattägare. Jag blev så paff att jag totalt glömde bli förolämpad. Han hade kanske ingen katt och visst därför inte att det är jag som äger husse. Men i vilket fall så fick husse beröm för att jag gick i koppel och inte sprang lös och “skräpade ner” som han sa. Husse blev totalt förvirrad och glömde nästan bort att tacka. Men var det någon som tackade mig för att jag höll koll på husse då? Nä, just det. *mutter*

 

”Slick på nosen till nästa gång kära vänner.”

Husse gråter och det gör jag med...

Husse satt och surfade på nätet och läste olika tidningar och artiklar, precis som han brukar göra. Plötsligt blev han blek som ett spöke och började skaka.

Det han läste på nätet var så fruktansvärt att jag för ett tag trodde han skulle dö på fläcken. Vi vill varna alla för att det som visas på sidan är så fruktansvärt hemskt.
-Sippo, gråtande katt.

-----------------------
Jag hittade den här länken/sidan efter att ha letat runt lite. Det hela började med en tråd som jag snavade över på ett forum om djur. Först fattade jag inte vad det var jag såg. När den första chocken lade sig så blev jag illamående.
Sidan som jag länkar till länkar till olika sidor på nätet som visar det vidriga klippet. Men jag rekommenderar INTE att se på det. Jag såg den version som sändes på nyheterna i USA och det var mer än nog.

Jag hoppas inte jag bryter mot någon regel/lag eller annat tjafs. Normalt skulle jag inte ens lagt upp det på Sippo's blog, men jag blev så förb...

-Sippo's husse.

KATTPLÅGARE

Skriv på för vår kattkompis Dusty!

Stackars Snuffe

Usch, i dag hände något riktigt otäckt med Snuffe. Husse och jag hade precis kommit in från vår promenad, då Snuffe stod och trampade runt vid dörren. Så fort vi kom in så passade den lille på att smita ut.

Husse fick snabbt tag i honom, men han tyckte att Snuffe borde få chansen igen att gå ut. Så på med kopplet och så tog dom två steg innan Snuffe kastade sig på marken och började hyperventilera.

“Snuffe är ingen utekatt.”

Husse var lite förvirrad. Snuffe verkade ju vilja gå ut, samtidigt som han var livrädd. Så då fick han krypa innanför husses jacka när dom prövade att gå ut.

Snuffe berättade att så fort dom kommit utanför dörren så blev han jätterädd och ville in. Husse som bara kommit en liten bit, fick nu vända om med den darrande kissen i famnen. Precis när dom var framme vid dörren så sliter han sig och kastar sig ner på marken.

Husse försöker förklara för Snuffe att dom snart är inne. Men Snuffe är så panikslagen att han först hoppar rakt upp i luften. Högre än husse till och med, sedan så tar han sats och springer rakt in i glaset på ytterporten så det bara smäller om det.

Till slut får husse ta i lite för att lugna honom och se till att han inte skadade sig själv. När dom kommit innanför dörren så springer Snuffe raka vägen och gömmer sig. Jag försökte jama med honom att det inte var någon fara. Men jag vet inte om det gick in i skallen.

Vet inte vem som mådde värst. Snuffe som var livrädd, eller husse som kände sig som en skurk. Fick lite beslutsångest om vem jag skulle trösta. Så jag vankade fram och tillbaka innan det blev en kompromiss. Jag gick och la mig.

Annars har det inte hänt  så mycket. Husse satt och smaskade i sig massa med godis utan att bjuda oss. Så vi fick ta med egna tassar. Bra katt reder sig själv, heter det ju.

 

“Mums, mums. Namnam.”

“Men hallå. Jag vill också ha ju.”

Jag var jätterädd!

Usch vad otäckt det var idag. Husse följde med mig ut på en promenad och vi hade precis kommit till min gräsplats då det kom människor en bit bort. Dom släpade nånting efter sig på marken som lät jättemycket. Jag blev lite orolig och kröp in under busken, men jag sprang inte i väg.

Då plötsligt kommer människorna. Det visade sig vara en stor människa som hade två små människor med sig. Småttingarna började direkt prata med husse om att dom aldrig sett en katt i koppel. Hur gammal jag var undrade dom med.

Dom kom så nära att jag blev jätterädd och försökte springa i väg. Men det dumma kopplet fastnade i en dum snödriva och sen i en ännu dummigare lyktstolpe. Jag kämpade och slet så hårt jag kunde för att husse skulle förstå att jag var jätterädd. Jag skakade i hela kroppen, så skräckslagen var jag.

Husse som nu försökte få loss kopplet och samtidigt prata med småttingarna, blev lite stressad. Men min husse är för snäll för att säga något. Det var när husse försökte dra mig närmare som det hände. Jag kämpade och slet med alla mina krafter och plötsligt så hade jag kommit ur kopplet och var fri. Jag sprang så fort tassarna bar mig för att komma undan.

Nu skulle man ju kunna tro att husse blev skräckslagen. Men han var helt lugn och sa “oj, nu har han slitit sig. Nu kommer han springa hem.” och vet ni? Det var precis vad jag gjorde. Jag struntade till och med i katten som trampade runt på mitt revir. Jag sprang raka vägen till vår port och satte mig för att vänta på husse.

Det kallar jag tillit av husse. Han visste att jag inte skulle rymma.

“Snälla husse, släpp in mig! Jag är rädd.”