Tassar på

Så har jag fått agera stödkatt igen. Husse försöker dela med sig av sina idéer på det här kattforumet som han blivit medlem i. Problemet är att har husse börjat fundera så går det sen av bara farten.

Självklart så började han rota i det förflutna och stötte då på gamla minnen av sina tidigare katter. *suckar* Det tog inte lång tid innan jag blev tvungen att agera både näsduk och stödkatt. Men vad gör man inte för sina människor. Dom är ju så bräckliga.

Hoppas nu bara att kampanjen får ordentlig effekt. Vissa människor är så tjockskalliga att man behöver slå in budskapet med en slägga. Det säger i alla fall min husse. Han vet saker han.

 

Här är något annat som husse filar på.

http://docs.google.com/Presentation?id=dfrz6ftf_74gv8szffn

Självklart så drar han fram filmen om Gibbe också. *gråter*

Dumma vår

Våren håller på att bråka med mig. Solen lyser utanför så man ska tro att det är varmt och skönt. Men så fort man sätter tassen utanför dörren så blåser det så kallt att morrhåren skakar. Brrrr.
Men trots detta så fortsätter jag med mitt säkerhetsarbete.

Nu på eftermiddagen så tog jag en annan väg för att kontrollera genomfarten för brummisarna. Det var faktiskt lite jobbigt att trampa omkring i gräs som var så högt att öronen försvann. Om det inte varit för kopplet så skulle husse tappat bort mig. Men värst var den dumma blåsten som gjorde att min nosologiska nos missade en annan katt precis intill.

“Här övervakar jag vägen.”

Det var inte så lite pinsamt när husse var tvungen att peka ut inkräktaren för mig. Ännu värre var ju att jag först trodde det var en hankatt som muckade gräl. Återigen var det husse som påpekade att det troligen var en liten kattfröken. Hon var nämligen lik Gibbe till färgen. *sniff*

“Mjaou! Vem är du då?”

Jag försökte jama till henne ett par gånger, men husse tyckte vi skulle henne få vara i fred. Hon verkade så rädd. Precis som Gibbe…

På vägen hem så gjorde jag lite konster för att få husse att glömma bort det pinsamma. Jag gjorde ett par rejäla kattrusningar upp i träden och skuttade runt som en galning. Självklart missade husse att filma allting. *fnys*

Sippos memoarer kapitel 6+7 (2001)

När den värsta chocken lagt sig, så tittade husse fram igen bakom hörnet. Den här gången så tror jag att han insåg vad som hände. Snabbt sprang han ut i köket och fixade och bankade. Någon minut senare kommer han tillbaks med ytterliggare en strumpa med kattmynta i. Jag gav då upp och släppte Gibbe efter att ha gett henne en smäll med svansen. Allt mitt jobb att förhindra en överdos var förgäves. Nu ligger hon på golvet och sniffar i sig hela veckoransonen. Jag drar en djup suck innan jag tar min egen strumpa och lägger mig i soffan.

Jag låg väl där någon timme eller så och sniffade på min strumpa och viftade lite extra med svanstippen då och då, men blev snart rastlös och bestämde mig för att ge Gibbe en
extra omgång. Smidig som en panter smyger jag ner från soffan och nosar i luften efter den lilla fröken.

Då ser jag henne plötsligt komma smygandes bakom hörnet med sin
strumpa hängandes i gapet. Nu gäller det att sikta rätt här. Mitt kattsinne säger mig att det är bäst att sikta in sig på mittenpartiet på Gibbe. Jag tar sats och sprintar fram så fort att hon inte hinner reagera. Då gör hon en liten fuling, hon kastar sig ner på sidan med det lysande resultatet att jag flyger tvärs över henne. Då jag reser mig upp för ett nytt anfall så drabbas jag av en nysattack som gör mig helt vimsig i bollen.

Jag hinner knappt återhämta mig så ser jag något grått närma sig i stor hastighet. Sekunden efter ligger jag på rygg med Gibbe på mig.
— Atscho, vänta ett tag här va? Nyser jag förvirrat.
— Nähä du, svarar hon och drämmer till mig med strumpan i skallen.

Oj vad vi busade med varandra. Det kändes dock lite konstigt att bita en tjej, men efter att hon gett mig ett par snytingar, så ändrade jag snabbt åsikt.

Allt eftersom tiden gick så började vi komma mer och mer överens. Gibbe var ofta på bettet och busade med mig titt som tätt. Men bäst av allt var nog att husse insett att han betett sig lite illa mot mig. På sätt och vis förstår jag honom. Han la ner så mycket tid på att lugna Gibbe, att han helt enkelt glömde bort att även jag vill ha kram och kel. När husse äntligen insett misstaget så hade jag precis börjat anpassa mig utan kramar från husse. Så när han försökte lyfta upp mig i famnen, så rev jag honom över hela bröstet.
Rätt intressant vilka höga toner husse kan avge under vissa omständigheter. Efter flera försök så ändrade han taktik och började behandla oss på ett mer rättvist sätt. Men det tog allt ett par månader innan jag började lita på husse igen. Man måste ju visa vem som bestämmer. Jag tror att det som verkligen fick honom att ändra sig, var när han en dag såg en pytteliten del av min blink hinna. Han trodde direkt att det nu var min tur att resa till regnbågslandet. Under flera veckor vägrade han att lämna mig ensam en enda sekund.
I början kändes det rätt mysigt, men när jag knappt fick gå på lådan själv, då fick det vara nog. Jag försökte förklara för husse att hans överdrivna vaksamhet över mig snart kommer att driva oss båda till vansinne.

Kapitel 7 - En ny start

När husse äntligen börjat bete sig som en normal tvåbening, så var det dags för nästa projekt. Jag var tvungen att övertala den lilla fröken om att hon inte hade ensamrätt på husses säng. Det slutade upp med att vi låg på varsin sida om husses huvud under nätterna. Det var jättemysigt för alla utom husse. Otroligt hur människor kan svettas. Mer ofta än sällan så blev vi nedskuffade på golvet. Vi hämnade genom att gnida av oss lite päls på husses rygg. Han såg ut som en ryamatta på morgonen.

Livet började återgå till det normala. Vad man nu anser vara normalt. Gibbe var fortfarande väldigt rädd av sig. Hon tyckte inte alls om när det kom folk på besök. Själv tyckte jag det bara var trevligt med andra människor som kom över. Dem brukade ofta sätta sig på golvet och klia mig lite på magen och säga hur söt jag var. Nu var det ju inte så att man behövde tala om det för mig, det var ju liksom självklart. Jag lärde mig även snabbt att om jag gjorde lite konster, så innebar det mer godis till mig. Jag svalde stoltheten och ställde mig på baktassarna och åt ur husses hand. Den beska smaken av stolthet blev snabbt ersatt av kycklingsmakande godis. Det smakade mums.

Men när husse ville att jag skulle rulla runt och skälla som en hund, då fick det faktiskt vara nog. Jag slog tassen i bordet och jamade till på skarpen. Någon måtta får det väl ändå vara. Gibbe som knappt vågade andas under sängen, kom ibland fram och snodde åt sig en godis. Men oftast så fick jag även hennes andel, då jag tyckte det var dumt att den skulle ligga på golvet och bli gammal.

Det hela utvecklades till en slags lagsport. Gibbe tiggde till sig lite godis av husse som hon sen inte ville äta. Då fick jag rycka in och smaska i mig hela härligheten. Jag vet inte riktigt varför hon inte ville ha godiset, men husse sa något om "figuren" vad som nu menas med det. Själv äter jag ju mycket godis men har trots det en helt perfekt figur om jag får jama det själv.

Uteliv

Under vår första sommar tillsammans, så insåg husse att det var komplett omöjligt att hålla koll på två katter samtidigt. Så fort han försökte hindra Gibbe från att gräva ner sig i marken som en grävling, så passade jag på att smita åt andra hållet. Nu var det väl inte så att han inte litade på mig, men med tanke på att det finns otäcka kattplågare och kattnappare ute, så förstår jag honom.

En dag så fick husse besök av sin byggtokige pappa. Dem hade nämligen bestämt sig för att det nu skulle byggas en rejäl inhägnad på uteplatsen. Det blev ett fasligt springande hit och dit och dem kunde tydligen aldrig komma överens om nånting. Påminde lite om mig och Gibbe faktiskt. Skillnaden var väl att vi inte kastade verktyg efter varandra.

Efter en halv dags bankande och hamrande, så hade det till slut kommit upp ett stort nät som tydligen skulle hindra oss från att utforska för mycket och hindra andra från att smyga sig in på vårt revir. Det verkade kanon till en början.

Det var på husses första rast som jag passade på att kolla hållbarheten i nätet. Den var obefintlig. Jag lyckades riva allting på ett par sekunder och sedan kunde jag ju inte låta bli att springa ut och utforska lite.

Husse reagerade precis som vanligt. Han vrålade i högan sky och sprang ut ur huset i bara strumporna. Han märkte snabbt att man inte har något vidare bra grepp på gräsmattan i strumpor. Sen låg han på rygg och svor över allt möjligt. Själv satt jag högt uppe i trädet utanför tomten och bara skrattade.

Denna brist i säkerheten åtgärdades med en burk spikar, skruvar, häftklamrar och en halvmil ståltråd. Det hela började påminna mer och mer om det där fängelset Alcatratz eller vad det heter. Men husse började nu känna sig säker på att jag inte skulle kunna klättra över. Det gjorde jag inte heller, utan jag letade upp en annan väg som gick under nätet. Då fick husse totalt frispel och skulle springa efter mig. Tyvärr glömde han bort det gigantiska nätet som han själv satt upp och lyckades sno in sig ett par varv innan han insåg att det enda nätet höll kvar inne på tomten, var han själv.

Jag hade precis rundat husknuten och var på väg till baksidan av huset för att utforska lite, då jag hör ett ynkligt pipande. Det var fröken Gibbe som hade smitit ut efter mig och nu kom springandes längs husväggen.

- Sippo! Lämna mig inte ensam, skriker och efter mig.
-Ja men kom då Gibbe, säger jag och fortsätter gå.

Gibbe kryper på knäna längs väggen och när hon väl kommer fram till husknuten som jag väntar vid, så skakar hon i hela kroppen.

-Jag är rädd, piper hon och darrar på läppen.
-Men varför skulle du springa efter mig om du inte vågar gå nånstans?
-Jag trodde du skulle lämna mig ensam och inte tyckte om mig längre.

Mer hinner hon inte säga innan husse kommer galoperande och kastar sig över mig och kopplar ett rejält grepp om kroppen på mig. Gibbe piper till av rädsla och springer in under ett par buskar. När husse bär mig hem igen så hör jag Gibbes ynkliga pipande lång väg. Jag var så arg på husse som skrämde upp henne så där. Han släpper av mig inne på tomten och springer sen iväg efter Gibbe. När han kom tillbaka så berättade han hur hon hade blivit rädd för honom och försökt krypa iväg. Men som tur var fick husse tag i henne så hon inte sprang vilse. Samtidigt som husse berättar det hela för sin pappa, så beslutar jag mig för att återigen testa säkerheten. Den här gången klättrade jag över nätet på ett annat ställe. Jag hörde hur husse svor och gormade när han kom springandes runt huset efter mig. Sedan fick jag mig en utskällning efter noter. Det blev en något falsk sång.

Efter denna lilla utflykt så gav husse upp och vi katter fick inte vara ute alls längre. Vet inte vem som var argast. Jag som inte fick gå ut längre, eller husse som kämpat en hel dag med uteplatsen till ingen nytta.

Sippos memoarer - Kapitel 7 (2001)

Den ynkliga katten

Länge låg jag i min bädd och funderade på vad jag gjort för fel. Det började nu dra sig mot höst och det var mörkt och dystert ute om kvällarna. Våra turer på uteplatsen blev allt färre och husse började till och med att stänga alla fönster om kvällarna. Det roliga med hösten var att man kunde titta på alla roliga löv som blåste runt där ute. Ibland kunde jag inte låta bli att skälla lite på dom när dom fladdrade runt. Med skälla menar jag ju såklart jama. Jag var dock fortfarande lite ledsen på husses beteende den senaste tiden.
Det var inte alls roligt att bli ignorerad hela dagarna. Visst kliade han mig bakom örat lite då och då samt att jag fick lite godis. Men jag saknade min kramiga och
gosiga husse, det var inget roligt utan honom. Nu var det bara Gibbe som gällde
hela tiden. Men någonting hände under hösten. Husse blev helt knasig och stirrade bara in i väggarna. Inte för att jag brydde mig så vidare mycket, han brydde sig ju inte om mig. En kväll när vi låg och tittade på TV, så hörde jag ett svagt jamande utifrån. Snabbt hoppade jag upp på blombrädan och tittade ut. Förresten vet jag inte alls varför han kallar det blombräda, det finns inga blommor på den ju. En gång hade han ett par plastväxter ståendes på brädan, men efter att jag använt plastväxten som boxboll, så tog han bort dom.

Nåja, nu stod i alla fall den lilla kissen där ute och bara skrek. Det såg väldigt kallt ut där han stod i störtregnet med pälsen slickad mot kroppen. Han såg så
ledsen och ynklig ut. Jag jamade en order åt husse att öppna balkongdörren, vilket han faktiskt gjorde. Med dörren på glänt så kom den lilla kissen skuttandes och stoppade in sin lilla nos i springan och jamade.
— Hej, vilka är ni? Frågar han genom springan
— Jag heter Sippo och det är min vän Gibbe, säger jag och pekar med öronen åt Gibbes håll.
Han blinkade bort lite regn från ögonen och tittade på husse och sedan på mig.
— Tror du att jag skulle få komma in och värma mig lite? Det är så kallt här ute och jag är alldeles blöt i pälsen.
— Det är inte jag som bestämmer, svarade jag och tittade åt husses håll. — Det är min husse som avgör.
Innan vi han säga något mer så böjde sig husse fram mot kissen och kliade honom mellan öronen. — Din stackare, du är ju helt dyngsur om pälsen. Jag önskar att jag kunde släppa in dig, men jag vågar inte. Mina katter kan bli sjuka.
Den lilla krabaten tittade länge på husse, sedan började han med ett gällt jamande.
Det bara skar i kropp och själ att höra honom skrika. Till slut orkade husse inte mer utan tog vattensprutan och sprutade på den lille så han skrek av rädsla och sprang iväg. När husse stängde dörren så tittade han på mig.
— Titta inte sådär på mig Sippo, vi kan inte hjälpa honom. Jag önskar jag kunde hjälpa honom, men det går inte.
— Jag önskade också att vi kunde hjälpa honom, jamar jag tyst. Moloket går jag fram till Gibbe som ligger och stirrar surt under bordet.
— Vad vill du, fräser hon.
— Jag vill bara kramas lite, muttrar jag fram. Sekunden efter får jag en snyting över snoken. Jösses vad hon fräste ut mig. Jag fick inte ett jam i vädret. Hon skrek och skällde på mig så det hördes över hela stan. Utan förvarning lyfter husse upp mig och håller mig hårt.
— Kom lilla gubben, vi fixar lite fint käk åt oss. Säger han och bär mig in i köket.

Risken med kattmynta

Det var en rätt normal eftermiddag, då jag låg och tuggade på bladen till plastblommorna i fönstret, som jag såg husse komma gående utanför. Jag viftade lite extra på svansen och flaxade med öronen när han tittade åt mitt håll. Han viftar tillbaks med en liten plastpåse i handen. Det var en plastpåse med en kattbild på. Detta måste bara innebära leksaker till oss !!! Snabbt skuttar jag ner från fönsterbrädan och sätter mig vackert i hallen och viker ihop svansen till en prydlig boll. I samma ögonblick som han kommer innanför dörren så sitter mina klor i hans smalben. —Ge mig, ge mig. Jamar jag och tuggar lite på hans knäskålar.
— Lugna dig Sippo, du ska få. Säger han och lyfter ner mig på golvet.
Ur kassen plockar han sedan en liten påse med grönt gojja i. Vad tusan är det nu han har i tankarna? Snällt följer jag med ut i köket där han öppnar påsen och plockar ut det gröna och lägger det i en gammal strumpa. Då känner jag den ljuvliga doften av kattmynta. Utan att jag kan hjälpa det, så blir mina tassar helt svettiga. Svansen skakar och mina ögon börjar blinka i otakt.

— Gibbe, skynda dig ut hit. Ropar jag ut i vardagsrummet
— Vad är det om nu då? Mumlar hon och gnuggar sömnen ur ögonen.
— Husse har fixat kattmynta åt oss. Nu kan vi festa hela veckan.
— Vad är kattmynta. Frågar hon och ser ut som en förvirrad älg i ansiktet.
— Det är kanongrejer, förklarar jag och pekar med svansen upp på husse som
precis håller på att knyta ihop strumpan. Han hinner knappt släppa den på golvet så anfaller jag den så att dammet yr. Jag hoppar och skuttar på den för att sedan krama den med alla mina tassar. För ett ögonblick önskar jag mig fler tassar att kramas med. Men det skulle bli för jobbigt när husse skulle klippa klorna.

Nu har den härliga myntan börjat tränga igenom strump-lagret och doften sprider sig runt i köket. I ögonvrån ser jag hur Gibbe börjar ändra uttryck i ansiktet. Innan jag hinner reagera så har hon knuffat bort mig och sprungit iväg med strumpan.
— Hallå där, kom tillbaka med min strumpa din tjuv. Jamar jag och springer efter.
— Det är min strumpa, du får skaffa en egen. Får jag till svar.
Förvånad står jag kvar i köket och hostar av dammet som blev kvar efter henne. Här försöker man vara bussig och visa lite fina grejer, och vad får man som tack. Jo hon sticker iväg med hela strumpan och efterlämnar bara lite damm kvar. Tror det börjar bli hög tid att visa vem som bestämmer. Husse kan hon få ta, men inte mina leksaker. När jag tassade ut i vardagsrummet så fick jag nästan en chock. Där ligger Gibbe flåsandes och flämtades med nosen djupt nerborrad i strumpan. Det här var inte riktigt bra. Det verkar som om hon tagit en överdos av kattmynta.

Snabbt springer jag fram och sliter den hur tassarna på henne. Det var som att väcka det lejon som sover. Hon flög på mig som en ilsken bandhund och bet mig rakt i skallen. Förtvivlat försöker jag värja mig från hennes hysteriska tassviftandes samtidigt som jag håller strumpan utanför hennes räckhåll.

Hur tusan ska jag lösa detta, far igenom mitt huvud. Till slut så kommer jag på lösningen.

Med full kraft biter jag henne i svansen, när hon snor runt för att värja sig mot angreppet så klipper jag till henne över snoken. Sekunden senare ligger jag tvärs över henne med ett väl kopplat tass-grepp. Så ligger vi när husse kommer och tittar vad allt liv handlade om. Tror att han missförstod situationen, för han tvärvände och vinglade sedan ut i köket.

Till minne av Gibbe

Till minne av Gibbe - min kära flickvän.

Det är lite synd om husse faktiskt. Han satt och kämpade i flera timmar med att göra en minnesfilm om sin gamla katt, Gibbe. Jag vet att han fortfarande har lite dåligt samvete för det som hände henne, trots att jag försökt förklara att vi inte kunde gjort något åt det. Där satt han då vid datorn och snörvlade och sniffade samtidigt som han försökte få filmen klar. Själv låg jag i lugn och ro under fönstret i vardagsrummet när jag hörde hur det lät på andra sidan lägenheten.

Jag bestämde mig för att undersöka saken, och där såg jag husse sittandes alldeles ledsen. Jag hoppade snabbt upp på skrivbordet för att skänka lite tröst. Normalt så brukar jag låta husse sköta sånt där själv, men nu lät det riktigt allvarligt. Jag la mig brevid musen på bordet och höll ett vakande öga på honom. Ibland så reste jag mig upp och gick ett par svängar framför ansiktet, mest för att markera att det fortfarande fanns katter kvar i lägenheten.

Efter flera timmar så ansåg sig husse klar med filmen. Vi tittade på den båda två och var överens om att det var lite av ett mästerverk. Även jag blev ju omnämd i filmen eftersom jag och Gibbe var lite av ett par. Som tur är så har vi katter lite större motståndskraft mot sorg och tårar. Men det kändes lite i magen när jag såg min vän Gibbe på film.
Men jag vet att hon har det bra i regnbågslandet och att vi en dag alla kommer att träffas för att busa och skoja i all evighet. Tills dess kära Gibbe, säger jag bara *tass* och puss på svansen.