Sippos memoarer kapitel 6+7 (2001)

När den värsta chocken lagt sig, så tittade husse fram igen bakom hörnet. Den här gången så tror jag att han insåg vad som hände. Snabbt sprang han ut i köket och fixade och bankade. Någon minut senare kommer han tillbaks med ytterliggare en strumpa med kattmynta i. Jag gav då upp och släppte Gibbe efter att ha gett henne en smäll med svansen. Allt mitt jobb att förhindra en överdos var förgäves. Nu ligger hon på golvet och sniffar i sig hela veckoransonen. Jag drar en djup suck innan jag tar min egen strumpa och lägger mig i soffan.

Jag låg väl där någon timme eller så och sniffade på min strumpa och viftade lite extra med svanstippen då och då, men blev snart rastlös och bestämde mig för att ge Gibbe en
extra omgång. Smidig som en panter smyger jag ner från soffan och nosar i luften efter den lilla fröken.

Då ser jag henne plötsligt komma smygandes bakom hörnet med sin
strumpa hängandes i gapet. Nu gäller det att sikta rätt här. Mitt kattsinne säger mig att det är bäst att sikta in sig på mittenpartiet på Gibbe. Jag tar sats och sprintar fram så fort att hon inte hinner reagera. Då gör hon en liten fuling, hon kastar sig ner på sidan med det lysande resultatet att jag flyger tvärs över henne. Då jag reser mig upp för ett nytt anfall så drabbas jag av en nysattack som gör mig helt vimsig i bollen.

Jag hinner knappt återhämta mig så ser jag något grått närma sig i stor hastighet. Sekunden efter ligger jag på rygg med Gibbe på mig.
— Atscho, vänta ett tag här va? Nyser jag förvirrat.
— Nähä du, svarar hon och drämmer till mig med strumpan i skallen.

Oj vad vi busade med varandra. Det kändes dock lite konstigt att bita en tjej, men efter att hon gett mig ett par snytingar, så ändrade jag snabbt åsikt.

Allt eftersom tiden gick så började vi komma mer och mer överens. Gibbe var ofta på bettet och busade med mig titt som tätt. Men bäst av allt var nog att husse insett att han betett sig lite illa mot mig. På sätt och vis förstår jag honom. Han la ner så mycket tid på att lugna Gibbe, att han helt enkelt glömde bort att även jag vill ha kram och kel. När husse äntligen insett misstaget så hade jag precis börjat anpassa mig utan kramar från husse. Så när han försökte lyfta upp mig i famnen, så rev jag honom över hela bröstet.
Rätt intressant vilka höga toner husse kan avge under vissa omständigheter. Efter flera försök så ändrade han taktik och började behandla oss på ett mer rättvist sätt. Men det tog allt ett par månader innan jag började lita på husse igen. Man måste ju visa vem som bestämmer. Jag tror att det som verkligen fick honom att ändra sig, var när han en dag såg en pytteliten del av min blink hinna. Han trodde direkt att det nu var min tur att resa till regnbågslandet. Under flera veckor vägrade han att lämna mig ensam en enda sekund.
I början kändes det rätt mysigt, men när jag knappt fick gå på lådan själv, då fick det vara nog. Jag försökte förklara för husse att hans överdrivna vaksamhet över mig snart kommer att driva oss båda till vansinne.

Kapitel 7 - En ny start

När husse äntligen börjat bete sig som en normal tvåbening, så var det dags för nästa projekt. Jag var tvungen att övertala den lilla fröken om att hon inte hade ensamrätt på husses säng. Det slutade upp med att vi låg på varsin sida om husses huvud under nätterna. Det var jättemysigt för alla utom husse. Otroligt hur människor kan svettas. Mer ofta än sällan så blev vi nedskuffade på golvet. Vi hämnade genom att gnida av oss lite päls på husses rygg. Han såg ut som en ryamatta på morgonen.

Livet började återgå till det normala. Vad man nu anser vara normalt. Gibbe var fortfarande väldigt rädd av sig. Hon tyckte inte alls om när det kom folk på besök. Själv tyckte jag det bara var trevligt med andra människor som kom över. Dem brukade ofta sätta sig på golvet och klia mig lite på magen och säga hur söt jag var. Nu var det ju inte så att man behövde tala om det för mig, det var ju liksom självklart. Jag lärde mig även snabbt att om jag gjorde lite konster, så innebar det mer godis till mig. Jag svalde stoltheten och ställde mig på baktassarna och åt ur husses hand. Den beska smaken av stolthet blev snabbt ersatt av kycklingsmakande godis. Det smakade mums.

Men när husse ville att jag skulle rulla runt och skälla som en hund, då fick det faktiskt vara nog. Jag slog tassen i bordet och jamade till på skarpen. Någon måtta får det väl ändå vara. Gibbe som knappt vågade andas under sängen, kom ibland fram och snodde åt sig en godis. Men oftast så fick jag även hennes andel, då jag tyckte det var dumt att den skulle ligga på golvet och bli gammal.

Det hela utvecklades till en slags lagsport. Gibbe tiggde till sig lite godis av husse som hon sen inte ville äta. Då fick jag rycka in och smaska i mig hela härligheten. Jag vet inte riktigt varför hon inte ville ha godiset, men husse sa något om "figuren" vad som nu menas med det. Själv äter jag ju mycket godis men har trots det en helt perfekt figur om jag får jama det själv.

Uteliv

Under vår första sommar tillsammans, så insåg husse att det var komplett omöjligt att hålla koll på två katter samtidigt. Så fort han försökte hindra Gibbe från att gräva ner sig i marken som en grävling, så passade jag på att smita åt andra hållet. Nu var det väl inte så att han inte litade på mig, men med tanke på att det finns otäcka kattplågare och kattnappare ute, så förstår jag honom.

En dag så fick husse besök av sin byggtokige pappa. Dem hade nämligen bestämt sig för att det nu skulle byggas en rejäl inhägnad på uteplatsen. Det blev ett fasligt springande hit och dit och dem kunde tydligen aldrig komma överens om nånting. Påminde lite om mig och Gibbe faktiskt. Skillnaden var väl att vi inte kastade verktyg efter varandra.

Efter en halv dags bankande och hamrande, så hade det till slut kommit upp ett stort nät som tydligen skulle hindra oss från att utforska för mycket och hindra andra från att smyga sig in på vårt revir. Det verkade kanon till en början.

Det var på husses första rast som jag passade på att kolla hållbarheten i nätet. Den var obefintlig. Jag lyckades riva allting på ett par sekunder och sedan kunde jag ju inte låta bli att springa ut och utforska lite.

Husse reagerade precis som vanligt. Han vrålade i högan sky och sprang ut ur huset i bara strumporna. Han märkte snabbt att man inte har något vidare bra grepp på gräsmattan i strumpor. Sen låg han på rygg och svor över allt möjligt. Själv satt jag högt uppe i trädet utanför tomten och bara skrattade.

Denna brist i säkerheten åtgärdades med en burk spikar, skruvar, häftklamrar och en halvmil ståltråd. Det hela började påminna mer och mer om det där fängelset Alcatratz eller vad det heter. Men husse började nu känna sig säker på att jag inte skulle kunna klättra över. Det gjorde jag inte heller, utan jag letade upp en annan väg som gick under nätet. Då fick husse totalt frispel och skulle springa efter mig. Tyvärr glömde han bort det gigantiska nätet som han själv satt upp och lyckades sno in sig ett par varv innan han insåg att det enda nätet höll kvar inne på tomten, var han själv.

Jag hade precis rundat husknuten och var på väg till baksidan av huset för att utforska lite, då jag hör ett ynkligt pipande. Det var fröken Gibbe som hade smitit ut efter mig och nu kom springandes längs husväggen.

- Sippo! Lämna mig inte ensam, skriker och efter mig.
-Ja men kom då Gibbe, säger jag och fortsätter gå.

Gibbe kryper på knäna längs väggen och när hon väl kommer fram till husknuten som jag väntar vid, så skakar hon i hela kroppen.

-Jag är rädd, piper hon och darrar på läppen.
-Men varför skulle du springa efter mig om du inte vågar gå nånstans?
-Jag trodde du skulle lämna mig ensam och inte tyckte om mig längre.

Mer hinner hon inte säga innan husse kommer galoperande och kastar sig över mig och kopplar ett rejält grepp om kroppen på mig. Gibbe piper till av rädsla och springer in under ett par buskar. När husse bär mig hem igen så hör jag Gibbes ynkliga pipande lång väg. Jag var så arg på husse som skrämde upp henne så där. Han släpper av mig inne på tomten och springer sen iväg efter Gibbe. När han kom tillbaka så berättade han hur hon hade blivit rädd för honom och försökt krypa iväg. Men som tur var fick husse tag i henne så hon inte sprang vilse. Samtidigt som husse berättar det hela för sin pappa, så beslutar jag mig för att återigen testa säkerheten. Den här gången klättrade jag över nätet på ett annat ställe. Jag hörde hur husse svor och gormade när han kom springandes runt huset efter mig. Sedan fick jag mig en utskällning efter noter. Det blev en något falsk sång.

Efter denna lilla utflykt så gav husse upp och vi katter fick inte vara ute alls längre. Vet inte vem som var argast. Jag som inte fick gå ut längre, eller husse som kämpat en hel dag med uteplatsen till ingen nytta.

Underliga markeringar

I dag när jag var ute och kontrollerade mitt revir, så såg jag en underlig markering. Det bådar inte gott om hundlobbyn nu har tillgång till sånt här. Jag kommer ju få gnugga mig en vecka för att övermarkera. Får ta upp detta med Kattombudet. Fast det är ju visst jag. Vem ska jag jama med nu då? *jämmer*

“Titta vilken konstig markering.”

Så passade jag på att skälla lite på det otäcka vita. Jag är fortfarande lite upprörd hur det behandlade Babsan. Dumma vitt!

“Jag vill inte veta av såna dumheter mer!”

“Nu vet ni vem som bestämmer här.”

Så måste jag ju lägga in ett foto på mig som ungkatt. Husse satt nämligen och rotade i leksakslådan efter gamla bilder. Det är ett par stycken som han måste scanna in, men en kan jag ju bjuda på nu.

“Mjaou! Jag är liten och söt.”

Forfarande vitt och farligt ute

Mjaousan vilket dumt väder. Det otäcka vita vägrar ju att försvinna. Man kan knappt ta sig utanför dörren utan att bli kall om tassarna och frusen om nosen. Men det är inte det värsta. Nä, jag läste något fullständigt PÄLSRESANDE som hände Babsan för någon dag sedan. Jag har knappt vågat jama om det otäcka. Tänk om det någonsin skulle hända mig! Men nu har jag kurrat till mig mod och bestämt mig för att jama om det otäcka. Det kanske kan vara en tankeställare till andra katter som tassar runt i det vita.
-Sippo

Sippos memoarer - Kapitel 7 (2001)

Den ynkliga katten

Länge låg jag i min bädd och funderade på vad jag gjort för fel. Det började nu dra sig mot höst och det var mörkt och dystert ute om kvällarna. Våra turer på uteplatsen blev allt färre och husse började till och med att stänga alla fönster om kvällarna. Det roliga med hösten var att man kunde titta på alla roliga löv som blåste runt där ute. Ibland kunde jag inte låta bli att skälla lite på dom när dom fladdrade runt. Med skälla menar jag ju såklart jama. Jag var dock fortfarande lite ledsen på husses beteende den senaste tiden.
Det var inte alls roligt att bli ignorerad hela dagarna. Visst kliade han mig bakom örat lite då och då samt att jag fick lite godis. Men jag saknade min kramiga och
gosiga husse, det var inget roligt utan honom. Nu var det bara Gibbe som gällde
hela tiden. Men någonting hände under hösten. Husse blev helt knasig och stirrade bara in i väggarna. Inte för att jag brydde mig så vidare mycket, han brydde sig ju inte om mig. En kväll när vi låg och tittade på TV, så hörde jag ett svagt jamande utifrån. Snabbt hoppade jag upp på blombrädan och tittade ut. Förresten vet jag inte alls varför han kallar det blombräda, det finns inga blommor på den ju. En gång hade han ett par plastväxter ståendes på brädan, men efter att jag använt plastväxten som boxboll, så tog han bort dom.

Nåja, nu stod i alla fall den lilla kissen där ute och bara skrek. Det såg väldigt kallt ut där han stod i störtregnet med pälsen slickad mot kroppen. Han såg så
ledsen och ynklig ut. Jag jamade en order åt husse att öppna balkongdörren, vilket han faktiskt gjorde. Med dörren på glänt så kom den lilla kissen skuttandes och stoppade in sin lilla nos i springan och jamade.
— Hej, vilka är ni? Frågar han genom springan
— Jag heter Sippo och det är min vän Gibbe, säger jag och pekar med öronen åt Gibbes håll.
Han blinkade bort lite regn från ögonen och tittade på husse och sedan på mig.
— Tror du att jag skulle få komma in och värma mig lite? Det är så kallt här ute och jag är alldeles blöt i pälsen.
— Det är inte jag som bestämmer, svarade jag och tittade åt husses håll. — Det är min husse som avgör.
Innan vi han säga något mer så böjde sig husse fram mot kissen och kliade honom mellan öronen. — Din stackare, du är ju helt dyngsur om pälsen. Jag önskar att jag kunde släppa in dig, men jag vågar inte. Mina katter kan bli sjuka.
Den lilla krabaten tittade länge på husse, sedan började han med ett gällt jamande.
Det bara skar i kropp och själ att höra honom skrika. Till slut orkade husse inte mer utan tog vattensprutan och sprutade på den lille så han skrek av rädsla och sprang iväg. När husse stängde dörren så tittade han på mig.
— Titta inte sådär på mig Sippo, vi kan inte hjälpa honom. Jag önskar jag kunde hjälpa honom, men det går inte.
— Jag önskade också att vi kunde hjälpa honom, jamar jag tyst. Moloket går jag fram till Gibbe som ligger och stirrar surt under bordet.
— Vad vill du, fräser hon.
— Jag vill bara kramas lite, muttrar jag fram. Sekunden efter får jag en snyting över snoken. Jösses vad hon fräste ut mig. Jag fick inte ett jam i vädret. Hon skrek och skällde på mig så det hördes över hela stan. Utan förvarning lyfter husse upp mig och håller mig hårt.
— Kom lilla gubben, vi fixar lite fint käk åt oss. Säger han och bär mig in i köket.

Risken med kattmynta

Det var en rätt normal eftermiddag, då jag låg och tuggade på bladen till plastblommorna i fönstret, som jag såg husse komma gående utanför. Jag viftade lite extra på svansen och flaxade med öronen när han tittade åt mitt håll. Han viftar tillbaks med en liten plastpåse i handen. Det var en plastpåse med en kattbild på. Detta måste bara innebära leksaker till oss !!! Snabbt skuttar jag ner från fönsterbrädan och sätter mig vackert i hallen och viker ihop svansen till en prydlig boll. I samma ögonblick som han kommer innanför dörren så sitter mina klor i hans smalben. —Ge mig, ge mig. Jamar jag och tuggar lite på hans knäskålar.
— Lugna dig Sippo, du ska få. Säger han och lyfter ner mig på golvet.
Ur kassen plockar han sedan en liten påse med grönt gojja i. Vad tusan är det nu han har i tankarna? Snällt följer jag med ut i köket där han öppnar påsen och plockar ut det gröna och lägger det i en gammal strumpa. Då känner jag den ljuvliga doften av kattmynta. Utan att jag kan hjälpa det, så blir mina tassar helt svettiga. Svansen skakar och mina ögon börjar blinka i otakt.

— Gibbe, skynda dig ut hit. Ropar jag ut i vardagsrummet
— Vad är det om nu då? Mumlar hon och gnuggar sömnen ur ögonen.
— Husse har fixat kattmynta åt oss. Nu kan vi festa hela veckan.
— Vad är kattmynta. Frågar hon och ser ut som en förvirrad älg i ansiktet.
— Det är kanongrejer, förklarar jag och pekar med svansen upp på husse som
precis håller på att knyta ihop strumpan. Han hinner knappt släppa den på golvet så anfaller jag den så att dammet yr. Jag hoppar och skuttar på den för att sedan krama den med alla mina tassar. För ett ögonblick önskar jag mig fler tassar att kramas med. Men det skulle bli för jobbigt när husse skulle klippa klorna.

Nu har den härliga myntan börjat tränga igenom strump-lagret och doften sprider sig runt i köket. I ögonvrån ser jag hur Gibbe börjar ändra uttryck i ansiktet. Innan jag hinner reagera så har hon knuffat bort mig och sprungit iväg med strumpan.
— Hallå där, kom tillbaka med min strumpa din tjuv. Jamar jag och springer efter.
— Det är min strumpa, du får skaffa en egen. Får jag till svar.
Förvånad står jag kvar i köket och hostar av dammet som blev kvar efter henne. Här försöker man vara bussig och visa lite fina grejer, och vad får man som tack. Jo hon sticker iväg med hela strumpan och efterlämnar bara lite damm kvar. Tror det börjar bli hög tid att visa vem som bestämmer. Husse kan hon få ta, men inte mina leksaker. När jag tassade ut i vardagsrummet så fick jag nästan en chock. Där ligger Gibbe flåsandes och flämtades med nosen djupt nerborrad i strumpan. Det här var inte riktigt bra. Det verkar som om hon tagit en överdos av kattmynta.

Snabbt springer jag fram och sliter den hur tassarna på henne. Det var som att väcka det lejon som sover. Hon flög på mig som en ilsken bandhund och bet mig rakt i skallen. Förtvivlat försöker jag värja mig från hennes hysteriska tassviftandes samtidigt som jag håller strumpan utanför hennes räckhåll.

Hur tusan ska jag lösa detta, far igenom mitt huvud. Till slut så kommer jag på lösningen.

Med full kraft biter jag henne i svansen, när hon snor runt för att värja sig mot angreppet så klipper jag till henne över snoken. Sekunden senare ligger jag tvärs över henne med ett väl kopplat tass-grepp. Så ligger vi när husse kommer och tittar vad allt liv handlade om. Tror att han missförstod situationen, för han tvärvände och vinglade sedan ut i köket.

Sippos memoarer – Kapitel 6 (2001)

Uteliv

Med våra nya tatueringar i öronen, var vi nu redo för utelivet. Men trots det så vägrade husse låta oss springa lösa utomhus. Vi var fortfarande fastkedjade i våra koppel utan någon som helst frihet. Vi var ofta förpassade till uteplatsen som husse hade. Den var omgiven av stora buskar och ett staket på ena sidan. I buskarna kunde man ibland se en och annan kisse som ville komma och hälsa på det nya tillskottet i familjen. Jag bad dom fara och flyga. Det var speciellt en katt som totalt vägrade inse att han inte var välkommen.
Det var en dag då Gibbe och jag låg och njöt av höstsolen, då han kom
smygandes genom buskarna. Gibbe flög upp som skjuten ur en kanon och försökte springa in och gömma sig. Tyvärr glömde hon bort att hon satt fast i kopplet, och att kopplet satt fast i en tjock träbjälke. Inbromsningen var snabb, effektiv och smärtsam. Gnyende kröp hon ihop till en liten boll och bara skakade. Nu var det dags att agera här. Med bestämda steg ställde jag mig vid buskarna och burrade upp min päls så att jag skulle se riktigt skräckinjagande ut. När den andra katten kom inom räckhåll, så gjorde jag ett utfall och siktade mot ansiktet på honom. Men den förbaskade selen gjorde att jag gjorde en halv frivolt och landade på ryggen. Lite lagom pinsamt. Jag fräste åt kattskrället att fara åt pepparrn, för annars skulle jag minsann visa vem som var boss häromkring.

Mitt rytande och Gibbes gnyende, drog naturligtvis till sig viss uppmärksamhet ifrån husse. Plötsligt stod han bakom oss med ett glas vatten som han kastade ut i buskarna. Vattnet alltså, inte glaset. Kattskrället försvann snabbt som ögat.
Sedan böjde sig husse ner och strök Gibbe över pälsen och försökte lugna henne. Men hon var så rädd att hon istället försökte slita sig loss och springa iväg. Det var nog tur att hon satt fast, annars hade hon nog inte stannat innan Oslo. Till slut såg husse inte någon annan utväg än att ta in oss igen. Det gjorde inte så mycket eftersom vi varit ute den större delen av dagen. Hungern började göra sig påmind. När vi kommit in så trodde jag faktiskt att jag fått in några poäng hos den lilla fröken. Jag hade ju trots allt räddat livet på henne. Okej, kanske inte räddat livet, men i alla fall hennes heder.
Jag vet nog vad sådana där strykarkatter har i sinnet.
Husse uppskattade mina försök att lugna henne, han bjöd på lite extra gott och
berättade för alla i telefonen om hur modig jag varit. En känsla av stolthet sprider sig inom mig och jag börjar känna mig som Elvis säkert gjorde när jag först kom till denna familj. Det är inte nu bara husse jag måste vaka över, utan även den lilla kattfröken som fått på sin lott att bo hos oss. Efter ett par veckor började husse återigen bli lite orolig. Det var någonting fel med Gibbes öga. Jag hade också lagt märke till att hon inte kunde öppna det riktigt, men jag ville inte göra husse mer paranoid än han redan var. Så jag sa inget. Ännu en gång så åkte dom till veterinären, denna gång utan mig. En känsla av att ha gått igenom detta förut gjorde sig påmind och jag kände paniken börja sprida sig inom mig. Det var två långa timmar dom var borta, och när dom äntligen var hemma igen, så kastade jag mig fram för att se om hon var med tillbaka. Det var hon. Jag blev så lycklig att jag dristade mig till att ge henne en puss under ögat.
Kanske var det pussen som ändrade på saker och ting. För denna gång ryggade hon inte tillbaka när jag närmade mig, utan lät mig tvätta hennes päls.

Förundrat tittade jag på husse, stod med ett frågande uttryck i ansiktet.
Men jag såg även något i hans ögon. Jag tror det var lycka.

Allt eftersom tiden gick, så blev vi bättre och bättre kompisar Gibbe och jag. Men det var inte helt problemfritt minsann. Eftersom hon var så
fruktansvärt rädd av sig. Så fort husse rörde på sig eller hostade, nös eller kliade sig, så sprang hon tassarna av sig för att komma undan. Allt detta springande så fort han rörde sig, gjorde husse lite ledsen. Han kunde inte förstå hur en sådan rar liten kisse kunde vara så rädd. Han försökte med godis och leksaker att få henne förstå att han bara ville henne väl. Trots alla försök så lät hon husse aldrig röra henne.

Detta gjorde honom väldigt ledsen och han kände sig nog lite utanför. En dag så försökte jag ta ett allvarligt snack med Gibbe om detta. Men så fort jag tog upp ämnet så vände hon bara om och gick iväg. Med mig verkade hon inte ha några större problem, det var väl kanske en och annan drabbning mellan oss, men aldrig att vi var osams på riktigt.

Så kom dagen då det hände. Husse satt vid sin dator i vanlig ordning och lekte då Gibbe plötsligt går fram och lägger upp framtassarna på husses ben. Husse blev så chockad att han bara gapade. Gibbe tittade långt på husse och försökte nog komma på om han var farlig eller inte. Men så gjorde han misstaget att försöka klappa henne. Då spann hon loss med tassarna så att dammet rök. Kvar satt husse med handen i vädret och undrade vad han hade gjort. När detta upprepats ett par gånger så slog det både husse och mig, att hon säkerligen blivit misshandlad eller liknande av sina tidigare ägare. Det skulle kunna förklara att hennes öga varit så konstigt hela tiden. Det var en förtvivlad husse som strövade omkring i lägenheten.

Hur skulle han lösa detta problem. Jag hörde honom fråga vänner och bekanta i telefonen, men ingen hade något bra svar. Det hade jag. Låt det komma med tiden.

Husse började med en ny rutin nu. Varje dag så petade han väldigt försiktigt på Gibbe. Han lät aldrig handen närma sig hennes huvud, eftersom det var då som hon blev så rädd. Istället så började han med att klappa hennes svans och rörde sig sedan väldigt försiktigt mot resten av kroppen. Till slut så fick han till och med klia henne på ryggen utan att hon flydde. Allt detta kelande mellan dom två, gjorde att jag kände mig lite utanför. Flera gånger försökte jag göra mig påmind när husse höll på att kela med Gibbe. Men han stötte bara bort mig. Plötsligt var jag visst ingenting värd. En dag när det hade gått så långt att Gibbe vågade sitta i husses knä, så beslutade jag mig för att återigen försöka göra husse uppmärksam på att det faktiskt fanns en katt till i huset. Jag ställde mig på baktassarna och la mina framtassar på husses ben, samtidigt som jag kliade honom med klorna.

Då blev han arg och knäppte till mig över nosen med fingret. Vad nu då? Tänkte jag och stirrade på husse med vidöppna ögon. Husse hade aldrig knäppt mig på
nosen tidigare. Vad var det frågan om här? Jag gjorde flera försök att få husses uppmärksamhet, men jag fick bara fler knäppar på nosen och tillslut så tog han mig i nackskinnet och lyfte ut mig i ett annat rum. Det var med mörkt sinne och tungt hjärta jag gick och la mig på min plats. Där låg jag sedan och snyftade i det tysta och var väldigt ledsen. Husse hade förskjutit mig från familjen. Räckte det inte med att min bästa vän Elvis lämnade mig. Skulle husse nu också lämna mig ensam.

För hundan!

Morgonen började med att husse gick upp innan oss katter. Orsaken kan ha varit att Snuffe och jag inte sov på hela natten, utan roade oss med att spela på persiennerna, jama åt TV’n och bråka med husse. Tror faktiskt inte husse fick sova så mycket. Det slutade med att han gav upp sängen och kröp till soffan istället.

“Nu kanske du låter mig vara ute mer.”

Tidigt på morgonen stapplade han upp från soffan med ett jämrande. Han påstod att ryggen hade förflyttats i soffan. Men jag kollade, och ryggen var kvar där den satt sist. Vekling.

Vi hade precis ätit frukost då den förfärliga ringklockan på dörren skramlade till. Snuffe och jag la i högsta växeln och flydde in under sängen. Man vet aldrig vad det är för löst folk som kommer.

Det var snickaren. Han skulle fixa husses garderobsdörrar som legat på golvet en längre tid. Det bankades och lät en stund, men sedan var det tyst. Då smög vi katter fram och kollade ödeläggelsen. Min garderob var nu blockerad av en otäck dörr. Dumma husse! Det står i kattlagen att man inte får ha stängda dörrar för katten. Jag ska mjaousan i mig anmäla honom. *mutter*

På eftermiddagen så jamade jag till mig en liten promenad. Det var fortfarande vitt ute och gatorna var fulla med otäck is. Husse gjorde ett dansnummer på hälarna. Hade han ramlat hade jag nog blivit husselös en tid. Undertecknad katt hade självklart inga problem med tassfäste.

“Akta dig husse. Det är lite halt här.”

 

På vägen hem så blev vi nästan överfallna. Eller husse trodde så i alla fall. Han hade nämligen luvan uppdragen över skallen, så han såg inte ett skvatt åt sidorna. Hörde gjorde han uppenbarligen inte heller. Jag både såg och hörde besten på långt håll och burrade upp mig och intog svansberedskap.

Husse fattade inte ett skvatt vad jag höll på med, men när jag började tassa sidleds för att skrämma bort besten, så vände sig husse om för att kolla vad det var frågan om.

Precis då så passerar besten med sin matte i koppel. Husse som var totalt oförberedd vrålade ett “J*VLAR” och flög upp en halvmeter. Hundens matte tittade väldans undrande på husse och frågade om hon skrämt katten(!) Jag antar att det var för att inte genera husse, som stod och darrade. *mutter*

“Svansberedskap intaget.”

Sippos memoarer – Kapitel 5 (2001)

Att förlora en vän

Det var tidigt på morgonen som husse plockade in oss båda i buren och körde oss till Veterinären.
Väl framme så var det många människor som pratade med husse och försökte säga snälla ord. Men han lyssnade inte utan höll bara Elvis i famnen hela tiden. Efter ett litet tag så fick vi komma in i ett litet rum. Där fick han lägga sig ner på en stor säng och vila.
— Jag ska sova nu Sippo. Lova mig att du alltid kommer att vakta husse.
— Visst, svarar jag. — Men vi ses väl senare va?
— Det kommer vi, men det tar ett tag.

Då kom det in en tjej och stack en nål i Elvis ena tass, men han sa inte ens aj.
Efter någon minut ser jag hur han blir tröttare och tröttare. Precis innan han
somnar, så sträcker han sin tass mot mig i buren. Jag stoppar ut tassen genom
gallret och försöker röra vid honom, men jag når inte.
Då flyttar husse transporten lite närmare så att jag kan komma åt. I samma ögonblick som våra tassar rör varandra så förstår jag. Elvis kommer inte att följa med oss hem. Plötsligt så kommer någon och lyfter upp transporten och börjar bära mig ut ifrån rummet.
— NEJ !! Skriker jag för full hals. — Elvis, jag vill vara hos dig.
Han ser på mig med trötta ögon och ler åt mig. — Jag kommer alltid finnas hos dig Sippo. Men nu är det du som får vaka över husse. Lova det.
— Jag lovar Elvis, förlåt för allt dumt jag gjort dig.
— Finns inget att förlåta, du har alltid varit en god vän. Vi ses i regnbågslandet.

Sedan sluter han ögonen och plötsligt finns det inget mer att säga.
En god vän finns inte mer, och jag känner en förtvivlan jag aldrig känt förut.
En veterinär tar ett par blodprov på mig. Jag vill vara lika tapper som Elvis och inte gråta. Men det gjorde så ont när dom stack mig, att jag skrek i högan sky i protest.
På vägen hem jamade jag i djupaste förtvivlan efter Elvis, men jag fick inget svar.

Väl hemma så sprang jag rakt in i vardagsrummet för att busa med Elvis. Men då slog det mig att han inte finns längre. Ensam och övergiven sätter jag mig mitt på golvet och jamar så högt jag kan.
— MJAU !! Elvis, kom tillbaka till mig. Jag saknar dig, snyftar jag fram.
— Han finns inte längre, hör jag en röst bakom mig. Det är husse som har satt sig i soffan och nu bara stirrar rakt fram. Men jag vill inte lyssna, han måste finnas någonstans. Han lovade att inte lämna mig ju.

Till slut så inser jag att han inte kommer tillbaka mer. Förvirrad kryper jag upp i knät på husse och kurar ihop mig till en liten boll. Livet känns inte värt att leva mer.
Då känner jag något som droppar ner i huvudet på mig. När jag tittar upp så ser jag att det är husse som sitter och snyftar. Jag kryper upp för bröstet och sätter mig på hans axel och tvättar hans kinder.
— Gråt inte husse, jamar jag tyst. Elvis sa att han skulle vänta på oss
i regnbågslandet.
Utan att svara stryker han mig över pälsen och tittar på mig. Då inser jag att husse sörjer lika mycket som jag gör. Men tillsammans ska vi klara av det här. Jag lovade ju Elvis att se efter husse och det ska jag också göra.

Raskt hoppar jag ner på golvet och letar upp en tygmus som jag kastar till husse.
— Här husse, vi leker lite. Jamar jag åt honom.
— Han finns inte längre Sippo.
Förvirrat tittar jag på honom. Jag vet ju med att han inte finns längre, men nu
måste vi rycka upp oss. Men trots mina försök att få husse till att sluta stirra rakt framför sig, så händer inget. Det blir kväll och vi sätter oss vid TV:n igen.Men det känns inte likadant utan Elvis.

Runt midnatt så går husse upp och lägger sig utan att säga ett enda ord. Jag följer efter, det finns ju ingen att leka med längre. När husse bäddat ner sig i soffan och dragit täcket över sig, så kryper jag sakta upp och lägger mig vid hans huvud. Min tass lägger jag i hans hand och vi tittar länge på varandra.
— God natt Sippo, säger han och släcker.
— God natt husse, svarar jag och lägger mitt huvud mot hans kind.
Kanske känns saker och ting annorlunda imorgon.

Att gå vidare

Med ett ryck vaknade jag upp i soffan och såg mig omkring. Husse hade på något vis gått upp utan att väcka mig. Jag måste varit tröttare än jag trott. På pigga tassar skuttar jag ner för trappan till nedervåningen, där jag genast ropar på Elvis.
Sedan kommer jag på vad som hände igår, och jag lägger mig ner igen.
Husse springer omkring med en telefon i handen hela tiden och ser väldigt
stressad ut. Av det jag hör av samtalen så letar han visst efter en ny kisse till mig. Jag känner mig lite skamsen när tanken faller mig in hur kul det skulle kunna vara med en ny vän. Men då känner jag som om någon stryker mig över pälsen, när jag vänder mig om finns ingen där. Jag reser ragg och gör mig så stor jag bara kan. Vem vågar peta på mig sådär? En varm våg sköljer över mig, och för ett litet ögonblick så tycker jag mig se Elvis bakom en gardin. Men när jag väl sprungit fram för att titta, så är han borta. En röst inom mig ber mig gå vidare och vaka över min husse.

Klumpen i magen har nästan försvunnit och det känns som om en stor sten har tagits bort från min svans. Kanske är det Elvis som ber mig gå vidare med mitt lilla liv och få saker och ting att funka som dom ska igen. Mumlet från köket där husse sitter och pratar har övergått till en regelrätt sjöslag. Det är tydligen någon som kallade husse för något som han inte gillade. Men husse är inte den som ger upp, han gav igen med sådana hemska ord som jag aldrig någonsin kommer att nämna.

Det tog ett par dagar sedan försvann husse i flera timmar. Han klappade mig på huvudet och lovade att han skulle komma tillbaks med en katt kompis till mig.
Efter dom åkt gick jag och satte mig i vardagsrummet och jamade en liten bön.
— Snälla ni i regnbågslandet, ta hand om min vän Elvis och vaka över honom noga. Jag ska visst få en ny katt kompis nu, om ni tycker det är en dum idé så ge mig ett tecken. Det enda som hände var att solen träffade mig mitt i ögat. Jag antog att Elvis inte hade något emot att jag träffade en ny vän.

En ny vän

Vaknade gjorde jag flera timmar senare, då husse kom infarandes som en orkan med katt transporten i högsta hugg.
— Sippo, skynda dig hit och titta. Ropar han.
Trött vinglar jag ut i hallen, där får jag se den underbaraste varelse jag någonsin sett. Det var en liten katt fröken som var bara någon månad gammal. Hon såg så liten och ynklig ut där hon satt i buren. Skräckslagen var hon också, inte ett
jamande hördes. När husse öppnade gallret så vågade hon sig inte ut. Försiktigt smyger jag fram för att presentera mig. Men husse som är lika smidig som en
buffel, lyfter bort hela taket på buren för att kunna se ordentligt. Nu blev det fart på flickstackaren. Det var bara ett grått streck man såg försvinna in i tvättstugan, sedan hördes det buller och bång för att sedan ersättas med ett ynkligt jamande.

Sakta tittar vi alla in i tvättstugan. Där inne sitter hon längst in i en städskrubb och ylar i högan sky. Husse går fram och lyfter upp henne.
— Kom här lilla gubben, säger han och klappar henne.
— Hm, ursäkta mig husse. Men det där är faktiskt en tjej, protesterar jag.
— Blubbi blubbe blubboooo, fortsätter han och påminner om en sjuk groda.
Nu ger jag upp och går och lägger mig i hallen. Stackars husse, kan inte vara enkelt att leva med så få hjärnceller. Tror det är dags att infria mitt löfte till Elvis, om att sköta om husse. Det verkar som om han behöver det.

Husse tycker nu att det vore en bra idé att åka hem snarast möjligt. Han tycker att den nya kissen ska få lite lugn och ro i vår egen lägenhet. Med vår nya vän och min hjärndöda husse bakom ratten, åker vi hem igen.
Hela vägen försökte jag få henne att inse att vi inte var farliga. Men hon bara skakade och försökte ta sig ur buren. Inte för att jag visste vad som hänt, men någonting hemskt var det i alla fall. Stackars liten.
Vad kunde jag som äldste kisse göra för att underlätta situationen för den lilla
fröken? Jag beslutade mig för att försöka prata med henne lite. Men det var enklare sagt än gjort. Så fort jag närmade mig så började hon spotta och fräsa åt mig så jag blev helt blöt i pälsen.
Åtskilliga gånger försökte jag få henne att förstå att jag inte var farlig, inte husse heller för den delen. Men det var lönlöst.

Vid ett tillfälle försökte husse gå fram och klappa henne, men hon bet nästan av honom handen. Men då blev jag så förbaskad att jag flög på henne och bet tag i svansen så hårt jag bara kunde. Resultatet blev att hon pep i högan sky så att nackpälsen reste sig.
— Sippo !! Släpp honom omedelbart.
— Jamen husse, det är fortfarande en hon, försökte jag förklara medan hans hand närmade mig mitt nackskinn. Sedan befann jag mig i tvättstugan.

Det tog ett par dagar för henne att lugna ner så pass att hon vågade äta. Men det var fortfarande ingen som fick ta i henne. Så fort någon av oss närmade sig, så blev hon stel som en pinne och stirrade skräckslaget åt alla håll. Husse började bli lite ledsen, eftersom han trodde det var fel på honom. För att han inte skulle börja missbruka kattmynta eller liknande, så visade jag min kärlek genom att pinka på hans filt. Jag tror att han blev lite rörd, för jag är säker på att jag såg en liten tår.

Hemma igen

Väl hemma i vår kära lägenhet igen, så började allting om på nytt. Så fort vi kommit innanför dörren så sprang hon iväg och försökte gömma sig. Men den stackaren var så rädd att hon inte såg vart hon sprang, och slog nästan ihjäl sig på kuppen.
Jag såg det som mitt ansvar att försöka hjälpa henne till rätta så som Elvis en gång tidigare hade gjort.
Det skulle snart visa sig vara lättare sagt än gjort.

Under nästan en månad så såg vi henne inte. Jag försökte verkligen hjälpa, men hon bara skrek och pep hela tiden. Ett tag så var jag orolig att det var något som smittade, eftersom jag också hade börjat yla titt som tätt. Husse som nu började bli lite smått hysterisk, ringde en veterinär. Nu visste jag att det var kört, jag hade ju egna erfarenheter av veterinärer.
— Vet… Veterinären, vem är det? Pep hon underifrån sängen.
— Det är en människa som sticker nålar i dig och stjäl ditt blod.
— Va?! Mitt blod, det vill jag ha för mig själv. Varför ska dom ta det?
— Som straff för olydiga katter, svarar jag och visar stolt fram min stuckna tass.
Hon tackade för informationen med att klippa till mig i ögat och sedan springa och gömma sig igen.

Nu brann det verkligen i knutarna. Husse hade bokat tid hos den där veterinären åt oss båda två och jag hade onda aningar om vad som skulle hända. När dagen kom och vi matades in i transporten, så var hon så rädd att hon grät oavbrutet hela vägen in.

Väl framme så skakade hon i hela kroppen och bad för sitt liv. Jag var helt
förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag jamade åt husse att skona hennes liv, men han lyssnade inte. När veterinären tittade in på oss igenom gallret, så gömde hon sig bakom mig.
— Jaha ja, det där var en söt liten fröken som du har skaffat, säger han till husse.
— Eh, vad?
— Den nya katten, det är en väldigt välmående kattfröken.
— Nää, vad är det du säger? Frågar husse och blänger på oss där vi sitter.
— Det syns på färgen. Just den där vackra färgen kan bara honor ha.

Nu trodde jag att husse skulle svimma, han tittade in en extra gång på oss och mumlade något om att det inte kunde vara möjligt.
— Vi kan titta för säkerhetens skull om du vill, säger veterinären och öppnar gallret för att få tag i henne.

Nu befann hon sig i händerna på en bestialisk människa som plågar katter
tänker jag för mig själv. Men istället för att sticka hål på henne så lyfter han på svansen och pekar. — Titta här, detta är minsann ingen kille inte.
Jag var alldeles chockad, lyfter på svansen så där bara, och på en tjej dessutom.

Jag visade mitt förakt med en massa fräsande, sedan slog dom igen gallret i skallen på mig så jag såg ut som ett schackbräde i trynet.

Sedan började veterinären sticka massa nålar i oss för att vaccinera, som han sa.
Så började husse så smått återhämta sig från chocken. Han var nu överbevisad i något som jag försökt tala om för honom i nästan en månad. Med svag röst så
frågade han om hur man skulle kunna förhindra dom att löpa.
Jag fattade inte vad han snackade om, men det började rycka lite i svans tippen.

Husse var nu tvungen att komma på ett nytt namn åt Gibson, eftersom det var så hon döptes när hon kom till familjen. Efter mycket velande fram och tillbaka, så fick hon namnet Gibbe. Jag kunde inte låta bli att flina åt deras fantasilöshet, men Gibbe verkade gilla det och till slut så lät det inte så illa längre.

Det var två väldigt lättade katter som åkte från veterinären. Till och med husse var glad. Att dom sedan pratade om ”märkning” gjorde mig orolig. Men husse försäkrade att det bara var för vårt eget bästa.