Tack snälla Wikki

Goa Wikki har fixat en jättefin medalj till mig. Jag blir så rörd att jag måste gråta en skvätt bakom plastblomman. *snörvel* Jag är fortfarande lite i chock, så jag vet inte riktigt vad mer jag kan jama än stort tack Wikki!

Medaljutdelningen hos Wikki

Påpkårn

Det är inte för mig själv som jag jämrar mig. Utan det är för min smått kortsiktstänkande husse. I går köpte han nämligen nåt som heter påpkårn (popcorn) som han stoppade in i det som kallas micro. Det började poppa och smälla, så jag funderade ett tag på att ta skydd under skrivbordet. Som tur var behövdes inte det.

Efter ett tag så kände jag att det luktade mums om dom där påpkårnen, så jag satte mig snällt nedanför soffan och försökte med mina sorgsna kattögon, få husse att dela med sig lite.

“Vem kan neka en katt godsaker? Hörrö, ge hit godiset!”

Självklart fick jag en pytteliten bit, men den satte sig så klart så dumt att jag knappt blev av med den. Dessutom hade husse hällt på halva saltkaret. Visserligen var det inte så mycket på min bit, men ändå…

Husse glufsade i sig för kung och fosterland. Det slutade ju så klart med att husse låg i soffan och jämrade sig över magont. Sedan fick han springa mellan toa och soffan ett par gånger.

“Att gömma sig i husses kalsonger medan han fortfarande hade dom på sig, var väl kanske inte dagens smartaste drag…”

En normalt funtad katt skulle ha lärt sig av misstaget och undvikit godiset för all framtid. Tyvärr är min husse lika begåvad som en skål jordnötter. *tassen för pannan* Han glufsade i sig ännu en påse i dag, och gissa vad som hände? Jo, han låg i soffan och förgiftade omgivningen med underliga läten och en minst sagt oangenäm doft!

Morgonpromenad

Tittade försiktigt ut genom porten i dag. Till min stora glädje hade fråsten försvunnit och det var inte längre iskallt ute. Jag ville vara riktigt säker på att allt var som det skulle och intog därför spaningsläge uppe på spaljén.

“Allt klart åt det här hållet. Inget otäckt vitt i sikte.”

“Allt ser okej ut åt det här hållet med. Nu kan vi gå in igen med gott samvete.”

Hänger kvar

Min morgonpromenad gick lite segare än vanligt. Först kollade jag tempermometern, som sa –6 grader. Trots detta försökte husse jaga ut mig på promenad. Självklart vägrade jag först. Men när husse tagit av sig utekläderna, då kände jag för en promenad. Detta uppskattades lagom mycket av husse som började fnysa åt mig.

När vi precis kommit ut, så invaderas vår trappuppgång av människor med otäcka städisvagnar. Detta innebar ett stort problem för undertecknad katt, som faktiskt frös ordentligt om tassarna. Jag var så rädd att jag glömde hur kallt det var och gömde mig under en buske.

“Hutter, burr… K-k-kallt… Atcho! (snörvel)”

Flera gånger försökte jag ta mig in, men vände vid den otäcka vagnen. Till slut tyckte husse så synd om mig, att han lyfte upp mig i famnen och bar mig förbi den otäckingen. Så fort vi kommit innanför porten så hoppade jag ner och började putsa pälsen, som om ingenting hänt. Det fanns nämligen städisar i huset och dom skulle då minsann inte få tro att jag var en feg kisse.

För ett par dagar sedan, så var jag och kollade mina buskar om bor bakom det otäcka garaget. Till min förfäran upptäcker jag att en gammal bekant fortfarande hänger där omkring. Nu får någon ta och göra något, och det blir inte jag!

“Du husse, den börjar se lite ledsen ut den där strumpan.” *örk*

Fortfarande k-k-kallt

Säkerhetskatt Sippo rapporterar: KALLT! Dessutom var det någon som släckte den där stora gula lampan i himlen. Det var synd, för att när den kom fram så kände man sig lite gladare.

Husse kom hem från ett ärende inne i stan. Givetvis ville jag ut på en promenad på direkten när han kom in. Snäll som husse är, så plockade han fram kopplet och började klä på mig. Då jag märkte att husse verkade lite hängig, så tänkte jag hjälpa till med kopplet. Resultatet blev att jag fick det på mig upp och ner och sedan bak och fram. Då gav jag upp försöken.

Väl ute, så märkte jag att det var ännu kallare än på morgonen och så var det becksvart ute. Självklart passade husse på att ta en bild, så allt mörkerseende försvann och jag irrade runt på gräsmattan en bra stund för att hitta det igen.

“YARGH! Mina ögon, jag är blind! Tack ska du ha husse.” *mutter*

Kallt

Var ute på en snabb morgonpromenad. Kan rapportera att det var förjamat kallt och så var det sån där fråst överallt. *hutter* Nu tänker jag gräva ner mig i husse säng och stanna där.

“K-k-kallt husse. Jag f-f-fryser.”

Jätteläskigt

Först måste jag ju fråga om det är någon som saknar några handskar. Jag hittade nämligen en på parkeringen som såg lite ensam ut. Jag utförde en noggrann nosologisk undersökning, men kunde då inte hitta hans kompis. Om ni har upplysningar om det bortsprungna handsken, så ring till Mjaou-kontoret i Jamlunda.

“Stanna där husse. Låt mig få undersöka om det verkligen är en handske.”

“Området säkrat! Jag kan rapportera att det är en handske och den är alldeles ensam. Vad gör vi nu? Vadå inget?!”

Hur som jamar… Det var på min eftermiddagspatrull som det hände något otäckt. Jag hade precis markerat klart min husvägg, då det kommer en tvåbening och börjar prata med husse, som först inte fattade vem tvåbeningen snackade med. Han berömde mig för mitt mod och att jag var en ståtlig katt. *stolt svans* Givetvis fick husse höra talas om en grannskällis som är mindre än mig.

“Det gäller att markera väggarna ordentligt. Givetvis så kontrollerade jag klätterbuskarna på vardera sidan.”

Nåjam. Husse blev som sagt lite förvirrad och visste inte vilket håll vi skulle gå åt. Då bestämde jag att vi skulle fortsätta vägen rakt fram. Tyvärr kom det en otäck brummis körandes med dunder och brak. Jag blev jätterädd och försökte springa tillbaka igen, men husse hade låst kopplet så det tog tvärstopp och jag gjorde en fyrdubbel volt med extra skruv. Jag jamade för full hals och kämpade och slet för att ta mig loss, samtidigt som brummisen kom allt närmare. Husse försökte nu lugna mig samtidigt som han pratade med den andra tvåbeningen. Men det gick inget vidare. Nu var jag så rädd att jag sprang med tassarna i luften. Precis som den där “Hjulben” på tv.

“Så här såg jag ut.”

Till slut lyfte husse upp mig som om jag var en liten kattunge. Normalt skulle jag fräst till på allvar. Men nu kändes det skönt att få klamra sig fast runt husses hals och borra in nosen under hans haka. Medan jag satt i husses famn, så försvann både brummisen och tvåbeningen. Jag skuttade snabbt ner på marken igen och försökte låtsas som ingenting. Men min svans avslöjade mig, då den var formad som en förvuxen flaskborste med mycket päls.