Först måste jag ju fråga om det är någon som saknar några handskar. Jag hittade nämligen en på parkeringen som såg lite ensam ut. Jag utförde en noggrann nosologisk undersökning, men kunde då inte hitta hans kompis. Om ni har upplysningar om det bortsprungna handsken, så ring till Mjaou-kontoret i Jamlunda.
 |
| “Stanna där husse. Låt mig få undersöka om det verkligen är en handske.” |
 |
| “Området säkrat! Jag kan rapportera att det är en handske och den är alldeles ensam. Vad gör vi nu? Vadå inget?!” |
Hur som jamar… Det var på min eftermiddagspatrull som det hände något otäckt. Jag hade precis markerat klart min husvägg, då det kommer en tvåbening och börjar prata med husse, som först inte fattade vem tvåbeningen snackade med. Han berömde mig för mitt mod och att jag var en ståtlig katt. *stolt svans* Givetvis fick husse höra talas om en grannskällis som är mindre än mig.
 |
| “Det gäller att markera väggarna ordentligt. Givetvis så kontrollerade jag klätterbuskarna på vardera sidan.” |
Nåjam. Husse blev som sagt lite förvirrad och visste inte vilket håll vi skulle gå åt. Då bestämde jag att vi skulle fortsätta vägen rakt fram. Tyvärr kom det en otäck brummis körandes med dunder och brak. Jag blev jätterädd och försökte springa tillbaka igen, men husse hade låst kopplet så det tog tvärstopp och jag gjorde en fyrdubbel volt med extra skruv. Jag jamade för full hals och kämpade och slet för att ta mig loss, samtidigt som brummisen kom allt närmare. Husse försökte nu lugna mig samtidigt som han pratade med den andra tvåbeningen. Men det gick inget vidare. Nu var jag så rädd att jag sprang med tassarna i luften. Precis som den där “Hjulben” på tv.
 |
| “Så här såg jag ut.” |
Till slut lyfte husse upp mig som om jag var en liten kattunge. Normalt skulle jag fräst till på allvar. Men nu kändes det skönt att få klamra sig fast runt husses hals och borra in nosen under hans haka. Medan jag satt i husses famn, så försvann både brummisen och tvåbeningen. Jag skuttade snabbt ner på marken igen och försökte låtsas som ingenting. Men min svans avslöjade mig, då den var formad som en förvuxen flaskborste med mycket päls.
Det var ju inget vidare att råka ut för såna tråkigheter när du nyss varit så duktig och kontrollerat både handske och husvägg. Men jag måste jama att det var en himla tur att brummisen gav sig iväg utan att hälsa närgånget på dig. Ibland är det bra att ha en hussebuffert.
SvaraRaderaVilken dag! Du måste vara alldeles utmattad! Tur att husse famn fanns till hands..Hoppas att husse förstår att man måste få lite extra omvårdnad när man varit med om såna här saker. Tasskram
SvaraRaderaJag förstår absolut att du blev rädd - självbevarelsedrift är något vi katter är bra på! För vem skulle sköta ditt viktiga arbete ifall du blev offer för en framrusande brummis?!? Tvåbeningar tänker nästan aldrig längre än deras konstiga nos räcker... de fattar inte att vi tänker framåt, på det som blir så fel ifall vi skadar oss eller rentav dör. Om tvåbeningar var lite mer som katter, tror jag att det skulle se annorlunda ut i världen, eller vad tror du?
SvaraRaderaTass från Imma, abbemissa.
Gustav - Tajmingen var ju inget vidare. Att brummisen gav sig iväg tror jag beror på att husse viftade bort den. Han viftar bra min husse. Hussebuffert, det var ett bra ord. *noterar i kattofaxen*
SvaraRaderaDui & Deco - Det har blivit lite extra mycket gos här hemma, efter den pälsresande upplevelsen.
Imma - Självbevarelsedrift är nog den starkaste driften. *Ahem* Jag ger dig fullständigt rätt i det du jamar. Faktum är att jag tycker du skulle passa bra som kursledare för förvirrade katter. Du har ju vanan inne att dressera dina postulanter.
Ånej Sippo, mej lurar du inte så lätt. Jag förstår precis hur det gick till. Egentligen. Du kastade dig naturligtvis upp i husses famn för att skydda HONOM? Han var väl vettskrämd, stackarn? Tur att han har dig, och generöst av dig att beskriva det hela som om det var du som var rädd, bara för att rädda ansiktet på husse. Att till och med fixa till svansen så det såg ut som om du var den som var rädd! Fankattiskt.
SvaraRaderaVad är det jag läser *nackhåren reser sig* så otäckt! det är som jag alltid jamat brummisar är otäcka varelser. dom borde utrotas...*mutter*
SvaraRaderaKattson - Du avslöjade mig! *tassen för pannan* Klart att jag EGENTLIGEN skyddade husse. Men som du jamade, jag ville inte göra honom generad. *ahem*
SvaraRaderaMaya - Otäcka är det minsta man kan jama. *ryser* Tur att det gick bra den här gången.
Vilken dag, Sippo! Jag måste erkänna att jag nog hade kissat i pälsen av skräck om det hade hänt mig! Brummisar...burr! Låter ju som om dom morrar! Hoppas du får en lugnare promenad imorgon och att du inte behöver "flaskborsta till" svansen.
SvaraRaderaHej Sippo!
SvaraRaderaSjälva brummisarna är inte farliga - bara dem som sitter ve hjulet i dom. Ibland får ja åka me matte å gammelmatte i deras brummis å de e faktisk kul om dom inte åker FÖR långt. Ja har vare me flera gånger å de finns så mycke å titta på. Ja får vara lös i brummisen så ja kan titta i många av fönstrena - bara inte det som ä framför matte när hon sitter ve hjule. Hon säjer att hon styr brummisen så.
tasskramar å "high five" - som ja har lärt mej av gammelmatte!
Fjutten - Ja det var verkligen en fruktansvärd upplevelse. *ryser* Om inte nästa morgonpromenad blir lugnare, ska jag kräva risktillägg.
SvaraRaderaConny - Åka i brummisen?! Usch, fy! Hur vågar du springa lös i den, tänk om du blir kattnappad.
*high tass*
Ja, jag blev faktiskt vägd i en ugnsform - enda sättet att få plats på vågen är att jag får sitta i något annars kliver jag av vågen. Mamma tycker att en stor teflonform är bättre än att knöla ner mig i en bunke i alla fall. Det tycker jag med.
SvaraRaderaTass, Flipper!
Hm, jag kan förstå att du föredrar ugnsformen framför bunken. Glöm inte att stiga av innan matte stoppar in den i ugnen igen.
SvaraRaderaBrummisar är läskiga. Den där svansen är väldigt avslöjande trots man försöker verka cool. Mycket irriterande.
SvaraRaderaTass min modiga vän!
Brummisar är jätteläskiga! Det borde finnas en lag mot dom. *ryser* Svansen kan avslöja mer än vad man vill ibland, men trots det vill jag ha den kvar.
SvaraRadera