Blött och nervöst

När det nu äntligen lugnat sig här hemma, så försökte jag mig på en promenad med husse under kvällen. Snabbt insåg jag att risken för att drunkna ute i regnet, var direkt överhängande. Jag klamrade mig fast vid buskar, träd och husses ben. Efter ett par vändor över vad som kändes som en grötig massa, så gav jag upp och ville gå in. Jag börjar bli orolig för mig själv. Det börjar bli allt oftare som jag vill in innan husse. *tar pulsen med tassen* Hm, allt verkar okej.

“Hjälp, katt överbord”

Så är det ju lite extra spänt här hemma i kväll. Jag ska ju som bekant till tidningen i morgon och bli beundrad. Jag ser verkligen fram emot en låååång promenad dit. Räknar med att husse bär mig en liten bit. Jag får ju inte komma fram svettig och så., utan måste ju vara fräsch. Fast med min tur lär det väl vara jag som får bära husse.

Ett väldans spring

Det är fortfarande en väldig röra i mitt kök. I dag så kom hantverkarna tillbaka med sina vrålmaskiner och andra saker. Katt som jag är, så kunde jag inte låta bli att sticka fram nosen lite och titta. Jag var bara lite nyfiken ju.

Plötsligt sätter en av vrålmaskinerna igång. Oj, vad rädd jag blev. Snuffe sprang nästan ifrån svansen när han flydde in i vardagsrummet. Själv smet jag in i duschen och gömde mig. När husse sedan såg mig ligga där inne, så stängde han dörren så att det mesta ljudet stängdes ute. Det var snällt mot mina öron

Men vad är det som händer nu då?

Nu får ju husse nästan ta och ge sig här. Man hinner knappt fixa sina morgonbestyr, innan husse greppar en dammtrasa och börjar springa runt i hela lägenheten. Nu var varken dammråttor eller katter säkra.

“Men ursäkta mig?!”

Snuffe och jag tog vår tillflykt under sängen och låg där och höll varandra i svansen. Husse var nu helt tagen av städmonstret. Som om det räckte med att damma och fejja, så flyttade han runt massa saker som han sedan inte hittade. Jag tycker inte om när saker flyttas, dom ska ligga still så jag vet vart jag har dom.

För att förhindra eventuell borstädning av en väska, så riskerade jag ett av mina nio liv, för att att skydda den. Väskan tackade inte ens för hjälpen efteråt. Det ska jag komma ihåg.

“Ingen fara väskis, jag skyddar dig”

Sedan var det dags för patrullering. Trots att det regnade och var otäckt blött ute, så kontrollerades diverse brunnar och buskar. Lite orolig blev jag när jag inte hittade Masken Börje. Tog en snabb koll ner i en brunn för att kolla om han ramlat ner.

“Börje! Hör du mig Börje?!”

Men sen så hände det riktigt otäcka saker. Husse fick samtal om att hantverkarna skulle komma och titta på golvet. Plötsligt fick man inte lukta på en buske längre, och att spana efter Börje, det var bara att glömma. Nu skulle det springas hem i flygande fläng. Själv så åkte jag kana på tassarna efter husse. Så brått hade han.

När hantverkarna kom så var det ett himla springandes hit och dit. Dom mätte och hade sig. Sedan sa dom att dom skulle hämta flera hundra kilo sand. Äntligen någon som tar oss katter på allvar, tänkte jag. Men så visade det sig att det bara var till golvet. *jämmer*

Snuffe lyckades skrämma ihjäl både hantverkare och husse. Dom skulle nämligen dra ut spisen och titta bakom den. Precis när dom dragit ut den en liten bit och ska titta ner, så kommer Snuffe som skjuten ur en kanon. Han verkligen flög upp från sitt ställe bakom spisen. Hantverkaren blev så skraj att han nästan själv behövde en kattlåda. Alla undrade såklart om Snuffe var skadad. Men han var verkligen inte intresserad av att bli undersökt. Han gömde sig bakom bokhyllan tills alla hade gått. Stackars Snuffe.

Det händer saker här

Mjaou! Nu har husse tabbat sig igen. Det var på eftermiddagen som husse och jag diskuterade om lite allt möjligt, som telefonen ringde. Då husse inte såg vem det var som ringde, så blev han lite misstänksam.

När han svarar så säger en trevlig tjej på andra sidan “Hej, det är från Corren…” mer han hon inte säga innan husse vrålade NEJ i telefonen. Min hjärndöda husse trodde nämligen att det var fråga om telefonförsäljning. Husse tycker inte om sådana alls.

Resten av samtalet var väldigt givande. Ungefär så här lät det;

Corren: Hej, det är från Corren
Husse: NEJ!
Corren: Ehh, nähä?
Husse: Uhhm, va?
Corren: Vadå nej?
Husse: Ehh, jo alltså… uhm.
Corren: Jag ska inte sälja prenumeration…
Husse: Nähää… (tomatröd husse)
Corren: Det gäller Lussekatt’s tävlingen.
Husse: Jaha, öhh… Ja då ber jag om ursäkt…

Vilken normal människa som helst skulle väl kommit ihåg att dom anmält sin stackars kisse till en sån sak, men inte husse då. Nu stod han där och tuggade på gardinerna och såg allmänt bortkommen ut.Det såg rätt roligt ut när husse stod och bugade och bockade samt viftade med armarna i luften, samtidigt som han försökte komma på en vettig ursäkt. Tur hon inte såg honom, för då skulle hon sprutat såndär sårig gas på husse och dängt till han med handväskan.

“Men så pinsamt husse..”

Eh, vart var jag? Jo, det är nämligen så att dom vill fota mig lite nästa vecka. Det ska bli… eh, skoj? Man är ju van då husse jämt springer runt med blixtlådan i högsta hugg. Aldrig är man säker.

Nu undrar jag bara hur dom ska lyckas fota mig från andra sidan stan. Det måste vara något som husse inte berättar för mig… Hm.

“Usch, jag skäms för dig”

Jag som väsk väktare

Det var en lugn Fredag då husse gick omkring hemma och såg ut som en förvirrad älg, som det ringde på dörren. Det var dags för kontroll av det blöta köksgolvet igen. Jag fattar fortfarande inte varför det kallas för fuktskadat golv, det är ju hur torrt som helst.

Nåväl, innan jag fick jama min synpunkt på det hela, så var hantverkaren igång med sina manicker igen. Då jag sist hälsade på honom, så fick jag veta att jag var inte välkommen att ligga i väskan. Det fanns tydligen viktiga saker där. Så den här gången beslutade jag mig för att lägga mig på väskan och vakta.

Det är en ansvarsfull uppgift. Att vakta väska. Men jag visade på detta sätt, att även jag kan inser det allvarliga med väsktjuvar. Men nu kan alla andas ut. Jag flyttar mig inte i första taget. Inte andra heller.

“Sippo vakt katt vakar väska”

Med livet som insats… nästan i alla fall.

Återigen på kvällspromenad med husse i släptåg. Jag hade precis avslutat patrulleringen av grannområdet och var på väg hem, då jag såg ett sånt roligt staket att jag bara var tvungen att hoppa upp där.

Husse stod och ryckte lite i kopplet och menade att vi borde gå hem, det var mörkt och lite ruggit ute. Då ser jag plötsligt en skugga nere på marken.

Det var en strykarkatt som försökte smyga sig på husse.
Commando-katten i mig vaknade till liv igen. Husse som inte såg skrället först, blev så rädd att han hoppade rakt upp. Jag förstod att det gällde sekunderna, och utan en tanke på min egen säkerhet, så hoppade jag ner på marken, mellan husse och strykarkatten.

Jag visade genast mina kunskaper i katte-kwan-do och katt-rate.
Då smet den lilla fegisen i väg med svansen hängandes efter sig. Ett farligt hot mot husse, var nu avvärjt.

Att skrället sedan förföljde oss en bit, spelar mindre roll. Jag spände bara svansen lite, så försvann fegisen bakom en lövhög.

Resten av hemfärden gick utan problem, om man bortser från husse som sprang rakt in i hundra meter snöre, som någon hängt från ett träd. Själv gick jag smidigt under snöret, medan husse envisades med att springa rakt in i det.

Det roligaste var när han blev arg och skulle slita ner snöret från trädet. Då ramlade det nämligen ner ett par liter vatten från trädet, och träffade husse i nacken. Jag skrattade nästan svansen av mig och glömde bort den dusch jag själv fick.

Vilse med husse

I går drog jag med husse på en promenad rätt sent på kvällen. Det var mörkt och rätt kallt faktiskt. Husse trodde att vi bara skulle vara ute ett par svansvift, men jag hittade så mycket intresanta dofter, att jag liksom tappade bort tiden.

Plötsligt var vi långt utanför området. Husse som inte ser ett skvatt i mörkret, började snurra runt och leta efter något han kände igen. Då insåg jag att husse inte hade en aning om vart vi var.

Tursamt nog så är man ju gammal commando-katt, så jag tog snabbt täten för att leda husse rätt. Det första problemet kom efter ett par meter. En buske luktade så spännande att jag glömde bort husse och sprang runt busken med hela kopplet. Husse gjorde ett par underliga läten när han upptäckte att det var taggiga buskar.

Nästa problem var bilvägen. Jag vägrade prompt att gå över gatan utan strålkastare och farthinder. Jag har allt sett hur folk brummar runt som galningar i sina brumbilar. Det slutade med att husse lyfte upp mig och bar mig över vägen.

Resten av promenaden hemmåt, tillbringade jag åt att motarbeta husse. Springa runt lyktstolpar, in under bilar och sen bara kasta sig ner på marken, är utmärkta knep.