Stackars mig...

I dag är det verkligen synd om mig. Först kommer den där hantverkaren som körde med vrål-maskinen tidigare i veckan. Den här gången skulle han som tur var, inte borra eller föra annat oväsen. Nä, den här gången skulle han bara ta lite mätningar på det fuktskadade golvet.

Självklart var jag ju tvungen att inspektera det hela. Det var då husse tog tag i mig och gav mig en rejäl kram och puss på nosen. Plötsligt flyger han upp ur stolen och börjar fnysa och säga "usch" och "fy" och massa annat. Jag fattade minsann den piken och skulle precis kräla i väg, då hugger husse tag i mig och börjar undersöka mitt ansikte.
Det visade sig nämligen att jag också hade en såndär otäck fäschting vid ögat. Blääää, säger jag bara. Husse Visste inte riktigt hur han skulle få loss den. Själv tyckte jag att den kunde få sitta kvar, vi hade ju nästan blivit kompisar ju.

Men husse rycker, vrider och drar i både mig och fäschtingen. Jag känner mig lite smått misshandlad, men jag fann mig faktiskt i behandlingen. Husse har nämligen förklarat att dom är farliga! Det tog husse en evighet att lirka loss den lille från ansiktet på mig, sedan spolade han ner den i toaletten tillsammans med olika hot om stryk om han någonsin skulle komma tillbaka. Hejja husse!

Jag var hur nöjd som helst och skulle precis gå och lägga mig. Men då skulle husse ringa till den där otäcka veterinären, och fråga om råd. Under tiden han väntade på att komma fram, så undersökte han mig där otäckingen suttit. När han såg en röd prick där, så blev han nästan hysterisk. Men tydligen var det en väldans sympatisk tjej på andra sidan telefonen, som förklarade att det inte behövde vara någon fara. Tvätta såret och kolla att det inte blir värre, sa hon. Jag tycker det var ett utmärkt förslag.

Nästa gång ringer jag, husse.