Trädklättring

I dag bestämde jag mig för att ta ett ordentligt träningspass med husse. Vi började med att gå fram och tillbaka utanför porten. En del kanske tror att jag hade beslutsångest, men jag tränade bara upp husses lokalsinne. Sedan tog vi ett par varv på gräsmattan. Där övade jag terränglöpning genom buskarna. Husse uppskattade inte alls att få grenar i ögat. Varför ska han ha dom där för?

Det var när vi kom på andra sidan garaget som det blev riktigt intressant. Det vimlade nämligen av flygande mumsbitar. Jag kunde inte bara hålla mig, utan var tvungen att springa upp för ett par träd. Normalt så brukar husse dra i kopplet så jag inte kommer ända upp, men den här gången var han inte snabb nog.

När jag väl var uppe, så var det inga problem att bedriva spaning mot mumsbitarna. Det var en mumsbit som vägrade att fly. Jag spanade länge och började sedan smyga mig framåt. Jag var verkligen imponerad av modet hos den lilla fjädervippan.
Det var först när jag hade lugnat mig lite, som jag insåg misstaget. Det var ingen mumsbit jag smög på, utan ett dumt löv som fladdrade i vinden. Borde väl blivit misstänksam eftersom den varken lät eller luktade.

Jag ser dig allt, lilla mumsbiten..

Här gäller det att smyga.

Men vadjam?? Ett löv??!!

Efteråt var jag så generad att jag inte ens brydde mig om att jama åt husse att sluta skratta. Det är inte lätt att vara katt alla gånger ska jag säga. Fast värst var det på vägen hem. Jag hittade nämligen en mumsbit på marken. Eller snarare, resterna av den. Givetvis ville jag undersöka saken närmare, men husse fick frispel och släpade bort mig. Förstår mig inte på husse i bland.

Nämen titta! Lunch.