Stickis

Förmiddagen började med moln, blåst och annat tråkigt. Det var först på eftermiddagen som solen behagade att titta fram. Höll som bäst på att kontrollera närområdet, då mina hökögon…eh, kattögon, såg något oerhört spännande.

“Här undersöker jag min lokala husvägg.”

“Här undersöker jag om det hänt något nytt under buskaget.”

Det var bara att intaga smygläge och tassa fram så snabbt och försiktigt det bara gick. När vi kom tillräckligt nära så såg till och med husse vad det var. Eller snarare, vem det var. Det var ju Igge den yngre.

“Nämen tjenare Igge. Hur är lä.. Hörru, fräs inte åt mig.”

Igge var inte ett dugg intresserad av att föra ett vänligt samtal. Han kurade ihop sig och började morra och fräsa åt oss. Då beslutade husse att vi skulle lämna den lille i fred. För att riktigt visa hur snäll jag är, så gjorde jag ett rullningar på rygg.

“Så skönt att ligga på rygg.” *kurr*

“Titta så snäll jag är. Gör inte en fluga förnär. Åhå, jag rimmade.”

 Igge smög runt i buskarna bara och struntade fullkomligt i mig. Till slut gav jag upp och drog vidare.

Vi kom väl 10-20 tasslängder då ett par grannar hojtade till på mig. Nyfiken och snäll som jag är, så beslutade jag mig för att strunta i husse och springa in på tomten och hälsa lite. Även om husse inte har ett fint sätt så har jag det.

Dom var jättesnälla och trevliga. Jag blev alldeles kliad och krafsad på magen och låg som bäst och mös då jag kände en otrevlig lukt. Det var katten som bodde där som tittade fram. Självklart fräste jag till på skarpen, men då ryckte husse i kopplet och skällde på mig. *snyft* Han trodde nämligen att jag fräste åt grannen som klappade mig. Det var först när hon sa att det var åt katten och inte henne som jag fräste, som husse bad om ursäkt. Så fick jag en bit godis.

Husse fick så mycket beröm för att han var ute med mig i alla väder och alla tider. Men så bestämde sig dumskallen för att sabba allt genom en väl avvägd kommentar;

Jo, man kan ju lätt tro att jag gör det för att jag är djurvän. Men det beror mer på att Sippo jamar så högt och länge att jag inte har något val, för då skulle jag bli tokig.

Snacka om fräckt att skylla allt på mig! *mutter, mummel* Fast jag tror att husse bara skojsade med oss. Han älskar ju när jag jamar för honom.